De står där. Året runt. Gnäller inte. Oftast ett leende på läpparna och en hjälpande approach vid barnvagnsinlyftning på bussen. De har fula kläder. Självlysande. Nästan något magiskt över hur man kan få till den fula reflexen på ärmarna.
Vinter minus 20 grader? No problemos.
Sommar plus 30 grader? Bah lite svett under armarna har man inte dött av.
Deras kontor är min resväg. Deras pauser är mellan bussarnas ankomst. Jag gnäller när någon snott den sista droppen mjölk på kontoret – eftersom det innebär att jag måste ut o tjacka nytt. Det tar 3 minuter innan jag kan sätta mig ned på en skön stol och fika. De fikar vid hållplatsen.
De står där när jag åker till jobbet på morgonen och de står där när jag åker hem på eftermiddagen. Fortfarande leendes. Jag med sammanbiten käke märkt av blodsockerfallet eftersom jag inte fick någon kanelbule vid trefikan…
Fan jag beundrar dem!
Vet du vad? Jag fikar aldrig! Fan vad tuff jag är… 😉
Cliff Hanger du vet väl att jag tycker att du är en hjälte va
up up and awaaaayyyy