Släpp det …

..för fan kan man ju tycka är devisen för att jag skall kunna sova lite mildare om nätterna. Men det är lättare sagt än gjort. Speciellt om man är som jag som gjort det till en konst att aldrig glömma en oförätt. Långsinthet har sitt ursprung och fotfäste i mig.

För några år sedan (tillräckligt länge sedan för att det skall vara bortom all juridsk preskibitionstid men inte tillräckligt långt för att jag närmare ska precisera när, då det kan gissas av er att Steffo inte är en purung gnällare) pluggade jag filsosofi på Universitet. Jag strök omkring i korridorerna med en trasig sekond-hand kavaj, runda glasögon och en allmän nonchanlant approach till stil och medvetenhet för att accentuera att jag var en filsofiestuderande. Det var viktigt för vår sort att skilja oss från yuppisarna som hängde på ekonomienheten och stressdårarna på jiken.

På den här tiden fick man köpa delar av kopierat litteratur uppe på administration till den fakultet man tillhörde. Jag vill minnas att det var hus F (så symboliskt liksom) där jag med posse fick klartecken att ta mig upp för att köpa ett 70-sidigt häfte om någon urdöd filisofs tankar och teorier. 70 bagis kostade häftet. Och grejjen var att man var tvungen att vara på för annars fick man inte sin kopia vilket givetvis riskerade ens möjlighet att glida igeonom kursen vg:andes så att säga. Jag står där i kön och har deg på fickan och är allmänt avspänd. Plötsligt blir det en oro i filosofikön vilket per definiton borde vara en motsägelse – efter en närmare titt visar det sig att det är kursens bildsköne filsofstuderande ( lång, slang, bildskön och med en sammetsröst så att jag funderade på att glida över könsträsket) som är upphov till oron.

Det visar sig att han inte hade dessa 70 spänn på fickan och vänder sig om och undrar om någon kan låna honom pengarna till imorgon. Man tycker ju att en snygg man inte ska ha några som helst problem att vigga folk på deg. Men serni det visar sig att alla verkar leva efter devisen “en dåre och hans pengar är snart åtskilda” och några kvinnor har testen” snygg eru men glöm att du kan vigga mig på mina surt fördärvade csncash” och tittar sonika bort. Alla anammar den universiellt giltigt gångbara tiggare-på-tunnelbanan-approachen.

Det slår mig att jag kan slå två flugor i en smäll här. Först bli polare med snygge snubben vilket givetvis skulle öpnna många dörrar för min del ( jag vill bestämt poängtera att jag ingalunda är en ful snubbe men att lite draghjälp att lirka in det motsatta könet aldrig får blundas för, speciellt inte med tanke på att kvajen jag ägde hade en egen odör som istället slog igen varenda dörr), och sedan även det faktum att eftersom jag står sist i kön så finns risken att jag inte ska kunna få en kopia av häftet men genom att erbjuda min hjälp och deg så skulle jag:
a) bli polare med snygge snubben och utnyttja kvinnors allmänna drivkraft att vara så nära alfhannen som möjligt
b) glida förbi hela kön

Värsta win-win. Sagt och gjort
– Jag kan låna dig 70 spänn, lät jag min bärande stämma ljuda framåt i kön.
– Fan va schysst
– På ett villkor att du köper loss 2 ex
– Givetvis, sa han
– Men hallå du tränger ju dig! Så jävla omoraliskt, sade någon som tyckte att rättviseperspektivet plötsligt rubbades.
– Det gör jag inte alls, mina pengar och min avsikt tränger sig. Inte jag. Du måste lära dig att skilja på sak och person och för övrigt, du vet väl att pengar inte har någon moral, sade jag hyperfilsofiskt.

Ett allmänt mummel klargjorde att jag hade vunnit den filsofiska kampen och med en kort nick åt sällskapet som stod och väntade på den hårt kopierande lärarpraktikanten för stunden iklädd matchande mörka svettringar till den mörkblå skjortan gled Snyggve och jag iväg med varsitt rykande färskt kopierat häfte.

-Du får degen imorgon , sade han.
-Ingen hets, sa jag taktiskt.

Det har nu gått mer än 5475 dagar sedan ovanstående meningsutbyte skedde. Jag har fortfarande inte fått mina 70 kronor. Jag bryr mig inte om sjutti spänn. Jag skrattar åt 70 kronor. Kolla här: hahaha! Men det jag inte skrattar åt är att killen ( ja vi snackar om Snyggve) gled igenom flera terminer iskallt sol och vårandes undertecknad, viserligen bara en gång, men i alla fall och verkade inte bry sig. Jag gav honom blickar, jag fnös högt när han försökte formulera en patetisk filsofisk tanke i klassen, jag snörpte på munnen, jag höjde på ögonbrynen när han morsade på mig. Aldrig att han försökte nämna sjutti kronor episoden. En annan sak, han var värsta killern med brudarna. Jag blev liksom inte snygg av att vara med honom. Snarare tvärtom. Det blev värsta win för honom. De floskler och grodor som hoppade ur hans mun gjorde att jag fick om möjligt ännu svårare att ragga damerna. Han var snygg medan jag var svår, han var smooth med orden och jag var ett vandrande jävla lexicon eftersom jag var tvungen att översätta varende jävla mening jag sade till brudarna på enkel svenska, han var solen i rummet jag var mörkret i hörnet. Lätt att (d)ragga då liksom. Ja jag skriver dragga för det som blev över för min del hade till och med svårt anfrätta lik fnyst åt. Med en rysning.

Det som stör mig värst är att jag inte konfronterade honom, med ett ” hörru din lallare var är mina bagisar?”. Nädå…jag gick där tyst, knöt näven i fickan och lät denna irritation borra sig djupt in i mig. Och nu kan jag inte bli av med den. Det händer att jag vaknar upp med ett ryck mitt i natten, badandes i svett vrålandes “70 jävla spänn!!!“. Frugan tycker jag ska släppa det, mitt bankkonto också – men jag kan inte. Och det värsta är att jag ibland ser honom på stan slängades det långa håret och jag vill vara skapt som en väldigt korkad trubbnäst idiot innan jag glider fram med ett ” hörru minns du att du är skyldig mig sjutti kronor?” Hur småsint är inte det på skala?

Så min fråga lyder, är det bara jag som har en oförätt av denna magnitud i livet som gnager mig eller finns det fler där ute som kan stötta mig i min marinering av denna personliga tragedi?