Dräggel

Jag slog upp de bruna och blev omedelbart trots att delar av mitt medvetna befann sig i en annan dimension, medveten om att någon kroppsdel inte tyckte att allt var så bra som det kan bli. Vänsterkinden den oväntade kroppsdelen pockade på uppmärksamhet. Som om den hade något viktigt att delge mig.

I vanliga fall är den bara äppelkäck och vid de tillfällen då jag hookar in mig på ett paket Hubba-Bubba full av åsikt om att mer än tre i stöten är att tänja lite väl mycket på gränsen. Annars är den rätt så soft och hänger med mig vart jag än går utan att knorra.

Länge sedan var den tid då den brukade blossa röd.Det var på den tiden då jag skämdes. Eftersom man nu helt slutat med sådant är kinden allt som oftast jävligt nöjd med tillvaron.

Men just nu i nattens totala mörker ville den något. Den tyckte att livet var en aning fuktigt. Jag med. Speciellt i ansiksthöjd. Med ett unisont wtf reste jag på huvudet och såg till min förvåning en blöt fläck som lätt skulle ge Jämtland en match.

-Va fan nu då, mumlade jag.

Jag insåg genast att min mun och tunga hade haft en egen session och tävlat om vem som kunnat dreggla ned lakanet mest. Fråga inte vem som vann. Men förloraren var jag och vänsterkinden. Speciellt kinden tyckte att den hade dragit det kortaste strået. Den menade på att några minuter till och jag hade fått ta fram fiskespöet för att locka fram den hädanefter. Den hade också någon galen tes om att det var jävligt länge sedan vi hade klivit ur haven och vad var grejjen med detta dräggelhav. Hur mycket marinering behövde man egentligen stå ut med.

– Som kind menar jag, sa den.
– Chilla, sa jag sömndrucket och lättad över att det inte var en s.k nattlig ejukalation jag låg och gonade in halva ansiktet i.
– Lätt för dig att säga, sa den buttert.

Här klev höger kind in från flanken.

-Hey vänster. Så farlig är det väl inte!

Jag har alltid misstänkt att vänsterkinden är en aning mjäkigare och nu fick jag vatten på min kran. Fan hade den fått bestämma hade den velat ha rouge på vardagarna också, inte som nu sena ensamma fredagskvällar. Jag klappade mig lätt på högerkind för att ge den mitt samtyckande. Lite manligt sådär. Vänster tyckte bara om smekningar. Speciellt om jag använde högerhanden, för då menade den att det kändes som någon annan.

– Lätt för dig att säga, muttrade v-kinden
– Ja men lite fukt har väl ingen dött av?
– Ska vi byta plats? Säg bara till.
– Sissy!
– Look whos talkin!
– Vad menar du?
– Ja du…

SLUUUTA FÖR FAN! avbröt jag dem. Fan inte nog med att man vaknar i ett hav av dräggel, ska man behöva stå ut med intern gnabb från kinderna också. Klockan 03.42?

Man tycker ju att tvättstugehängaren i en ska bistå med hjälp så att man inte ligger där och dräglar, då konsekvenserna bland annat är att man måste hänga mer tid och tvätt i tvättstugaen. Och sådant dödar ju som bekant stora delar av livslusten.

Förmodligen har jag drömt något som framkallat detta dräggel, men inte fan minns jag något av det. Bara vätan som ligger kvar i sängen påminner mig om att något undermedvetet skett. Whats up with that liksom? Kanske befann jag mig i ett hav av kexchocklad, eller i ett hav av fri kravlös sex med topmodelsen – vilket jag hänvisar till det undermedvetnas fel. Jag skulle aldrig medvetet ens kasta ett lystet öga åt spökena i topmodel. Bara så att ni vet.

Men det där drägglet stör mig. Vid “dags att kolla upp hur det ser ut på pensionens höst” ålder borde man kommit förbi stadiet “ingen kontroll på kroppsdelarna whatsoever” och vara garanterad bland annat ofrivillig läckage ur diverse kroppsöppningar.