Bloggar du anonymt?

Mohahaha…om du bloggar och tror att du e hemlig…glöm det.

Häromdagen gled jag med klanen sug in på en restaurang för att komma ifrån den ofrånkomliga debatten om vem som ska diska efter middagen. Man är ju en man och löser problem. Det är inkodat i generna. Kalla inte mig manchuvist, ta det med naturen istället. Nåväl, vad var enklare än att vi klampade in på restaurang runt hörnet och lät någon annan laga maten, duka upp, duka av och diska åt oss?

Vi slog oss ned och då till min förvåning såg jag ägaren till en av de otaliga bloggar jag besöker sitta och ragga på snygg dam. Han hade den omisskännliga framåtlutningen som ska tolkas som intresserad av alla ord som flödar ut från den väna damens mun. Jag brukar inte vilja störa folk. Speciellt inte som före detta kändis som vet vikten av privatliv men detta kunde jag inte låta passera. Man är ju inte sugbloggaren för intet liksom. Jag gled fram. Kollade i en spegel jag passerade att hungervattnet hade metamorferats till härligt skum i mungiporna. Addade till det ett galet leende.

– Tjena!
– Öh…hej?
– Läget då, sa jag och och körde tre snabba ticsaktiga ryck med nacken
– Va?
– Ja på helpdesken från hell, sa jag och tog en klunk av hans öl.
– Va fan gör du?
– Ahh…schysst bira, sa jag och lät några droppar rinna ned för hakan
– Vem fan e du?

Hans damsällskap började se en smula skärrad ut. Hans panna levererade några osmickarande svettdroppar. Hade han tappat hakan lite till hade han bara kunnat återförenas med den medelst snabb ringning till restaurangens hittegodsavdelning. Jag noterade att damsällskapet i fråga funderade på om detta med att tacka ja till middag med honom var en så bra ide egentligen. Speciellt eftersom han inte verkade ha verktygen för att hantera jobbiga situationer. Visst sitta bakom en trygg växel och köra med folk kunde han, men hur var det med presumtiv oförättad kund irl? Aj aj, bakläxa. Och sådant är aldrig till en mans fördel.

– Haft några konstiga samtal lately, sa jag och ryckte ut ett näshår
– Hörru jag vet inte vad du snackar om?
– Hur ere med chefen från hell. Fortfarande drogad va, sa jag och kliade mig frenetiskt i handflatan
– Vicken chef?
– Fan vore jag du skulle jag skalla honom så att pannbenet hans emigrerade. Fattar inte att du pallar, sa jag och rullade ett öga motsols.
– Nu får du faktiskt ta och gå!
– Ja ja ska det. Ville bara morsa, sa jag och harklade mig hårt.
– Men vem e du?
– Visst suger det att inte veta va?
– Kom igen!!!
– Nä… jag måste gitta. Mat att käka och så. Vi syns i en blogg!
– Men…
– Mors mannen!

Det sista man behöver vid restaurangbesök med snygg dam och önskan om anonymitet är en galen bloggbesökare som känner igen en.