Orbit

Va fan är det som händer?

Idag bara för några minuter sedan fick jag för mig att jag skulle hoppa in i sommarkittet. Juni månad förpliktar. Sedan att det är minus arton ute spelar ingen som helst roll. Man är ju viking, om inte bildligt så mentalt. Ljusa byxor, softa mjuka skor som skulle fått vilket lamm som helst att häpet stanna mitt i ett bä i ren och skär avundsjuka över mjukheten, och den luftiga sommarskjortan. Världen skulle få se hur Steffe metamorferas från den sure vinterkillen till den glade sommarsnubben, med ljus blick och kärleksfull hållning till allt levande (utom Christer Sjögren då).

Men i samma sekund som jag ska dra upp dragkedjan på byxorna inser jag att detta kommer att bli en kamp. Mellan den nya midjan och föreställningen om den smale smärte sommar Steffe. Han finns inte mer, han dog i den meningslösa kampen mot den övermäktige fienden också känt som sås. Och finns han så är det i en annan värld. I min värld. Det gnisslade och lät. Jag stånkande och svettades om vartannat. Frugan ropade från någon region “varför låter du sådär?” Och jag svarade mellan andfåddningarna “va fan jag kan inte knäppa mina byxor längre” och addade min vana trogen att skylla allt skit på någon annan “har du sytt in dem eller?” och varför räcker inte bältet ” har du kortat det eller?”

Hon kom galloperande fram för att konfrontera dessa attacker från den sämre hälften, kom av sig då hon såg mig och mina futila försök att tränga ned min omfångsrika kropp i de gamla kära sommarbyxorna och la av ett asgarv. I vanliga fall mumlar hon om att brunt skärp inte passar med mina röda byxor eller har någon annan åsikt av estetisk art – som jag givetvis fullkomligt negligerar eftersom jag anser att alla färger alltid är kompatibla med varandra.

– Haha!!!
– Sluta garva, hjälp till för fan!
– Och riskera en arm? Glöm det.
– Jag säger bara, i vått och torrt!
– Det må va men inte i fett och svett?
– Vad menar du?
– Ja fortsätter du såhär får man gå tre meter ifrån dig för annars fastnar man i ditt gravitationfält…
– Hörru vi är gifta!
– Ja och det band som håller oss konektade är kärleken. Menar du att du behöver använda gravitationen också? Hur motiverar du annars den där midjan. Och en annan fråga hur har du lyckats dölja den?
– Va?
– Ja man skulle ju lätt få för sig att den behöver ett eget universum.
– Kolla hur mycket jag garvar, sa jag.
– Kolla här istället, kontrade hon och langade fram fjärrkontrollen, och döm om min förvåning när jag ser hur den saktar in och börjar kretsa kring min midja.
– Va fan!
– Ja du… du har nu officiellt lyckats med konsttycket att odla upp ett eget gravitationsfält. Men se det från den ljusa sidan, du behöver inte längre hänga mobilen i bältet eller ipodden. Bara släpp det i närheten av din midja så flyter de med dig vart du än går.
– Ta bort fjärrkontrollen, sa jag eftersom den hade lagt sig precis så att jag inte kunde nå den.
– Glöm det jag går inte nära dig idag. Jag har ärenden och vill inte fastna i närheten av din värld.
– Gahhhh…
– Ja du passa på att skrika. För snart kommer inte ens orden att kunna uppnå flykthastighet från dig. Slutar väl med att du sitter där och är allmänt tyst. Fast å andra sidan har jag redan hört alla historer.
– Men…
– Hej då. Se till att inte ta hem en Volvo upp i lägenheten idag.
– Men…
– Puss på distans sa hon och gled iväg.

Vad är det som händer. Midjan som förut var min bästa vän har flytt. Bara dragit iväg. Och nu har något stort ankrat upp och lagt sig som en däst boa constriktor kring mig och sabbar min sommarplan. Jag hade tänkt såsa omkring på söder med sommarkittet och morsa på folk. Men inte fan kan man gå ut med en midja som har den inneboende faktorn att suga in allt som är inom tre meters radie från mig. Hur fan ska jag förklara för butiksvakten på Åhlens att jag inte alls har för avsikt att släpa med mig dagskassan och hon den snygga i kassan.

Han skulle aldrig släppa igenom den frasen och kom han för nära skulle inte jag slippa ifrån honom alls.