– Shhynssss va?
– Att vi gör!
– Hahj fajv!
– Achses haigh!

Han kan inte vara riktigt klok den där, tänkte jag och gled lallande och sjungandes iväg från den nyfunna krogen med den nyfunna dryckesbrodern.

I tunnelbanan på väg till restaurang Kaos försökte jag charma en mycket vacker kvinna. Jag kan inte svära på att hon skulle vara lika vacker under nyktrare omständigheter men …vad då då? Jag bara frågar? Vadå? Om jag säger att det vore lättare att lirka av ett leende från Kleopatra i likläge så kanske gemene man fattar att jag ficka iskalla handen. Faktum är att det var den kallaste hand som någonsin blivit utdelat. Det kändes som om en bit betongvägg slet sig loss och plötsligt kutade rakt i in pannan på mig.

Färden blev bryskt avbruten då det klev in en ABAB-vakt och kastade ut mig. Jag fann det ganska irriterande och skulle precis påpeka det för vakten medelst några väl valda glosor. Sträckte mig sålunda till min fulla längd och letade efter dräpande kommentarer där utseende, intellekt och härkomst skulle nagelfaras. Jag hade även några ord på lut angående hans Dna-uppsättning. Precis när jag skulle kasta den första av de dräpande kommentarerna fastnade min blick, givetvis en aning ostadigt, på en trevlig informativ skylt. Eftersom jag fann det en smula ansträngande att läsa vad det stod på skylten, frågade jag vakten vad det stod.

– Vad säger schylten, sluddrade jag fram.
– Va, sa han undrade.
– Shhylten! Och för att få honom att finna ovannämnda skylt pekade jag åt det hållet.
– Gamla stan, sade han stelt. Och jag visste med ens var någonstans han hade stoppat upp batongen. För sådär stel kan ingen man naturligt vara.
– Gamle hederspascha! Schnyggt! Bra! Tack shka du ha. Hyggligt shom fan, utbrast jag glatt.
– Äh? sade han.

Jag fann att en förklaring inte skulle vara så dum. Jag kastade in en förklaring och tackade på nytt vakten för hans ridderliga insats. Fan annars hade jag åkt för långt. Det sista jag mumlade var något i stil med ”Om fler mänschor var shom du schylle världen vara en finare plastch, gamle vän. Och var du shtoppar batongen är din enschak. Vem är jag att döma?”

Gångavståndet till Kaos är på sin höjd tvåhundra meter från tunnelbana till port, men likt förbaskat tog det mig drygt en halvtimma att gå den sträckan. Här borde någon som inte sov sig igenom grundskolematten, höja lite lätt på ögonbrynen och tvivla på att tvåhundra meter tar en halvtimme att avverka. Men visualisera x antal starkbärs, tvåhundra meter sträcka, ett oräkneligt antal kullerstenar, en ganska besvärande fylla och en begynnande törst. Helt oväntat fick jag för mig att jag skulle räkna alla kullerstenar. Oväntat på så vis att jag mer eller mindre själv blev tagen på sängen över detta hastiga beslut. Men jag är den jag är och alla andra inte mig. Sagt och gjort. Jag började räkna. Kanske bör jag inflika att jag tappade räkningen efter tre meter, men sådant bryr man sig inte om i fyllevillan. För övrigt gjorde det inget eftersom jag vid framkomst till entrén totalt hade glömt bort vad det var jag räknade.

Jag försökte tala om för dörrvakten att det var 644 kullerstenar eller kullager, men han suckade bara uppgivet och sa att det sket han fullkomligt i. Ska du in eller ut, sa han. Moloken och sårad samlade jag ihop mina ben och armar, som hade fått ett eget liv, och vi gled på ett högfärdigt sätt in i lokalen.

En tanke gled förbi och försökte pocka på uppmärksamhet. Jag sket i den. Den försökte på nytt. Jag fnös bort den. Den gav sig inte och poppade upp sägandes ”Hallå!!!” och med ett ”Va i helvetes fans jävlar vill du?” stirrade jag den rätt i fejset.
– Va fan gör vi här, sa den.
– Den som det visste, muttrade jag. Jag har för mig att jag ska träffa någon men vem minns jag inte.
– Så typiskt.
– Sköt dig själv, sa jag och slog mig ned vid ett hörnbord och tände en Marlboro. Beställde en stor men hederlig öl. Drack en välbehövlig klunk av den beska stämningshöjaren.

Stället var packat. Det myllrade av folk. Medan jag glatt hällde i mig den kalla biran kom jag att tänka på den indokinesiska folkvandringen och att det måste ha sett ut ungefär så här. Plötsligt blev jag medveten om att en vän brud tittade engagerat åt mitt håll. Och inte bara åt mitt håll utan även på mig. Mer än så behöver jag inte. Med ett ”man tager vad man haver” inbjöd jag mig själv till hennes bord.

– Morsch! sa jag med ett snett leende.

Det kanske inte är världens bästa inledningsfras om man har för avsikt att ragga. Men eftersom jag inte ville att tjejen skulle tro att jag raggade upp henne så fann jag att ett tillbakalutat ”mors” uttalat med ett av min outgrundliga leenden, var det som situationen krävde.

Hon sa inte halvsju. Vilket också är ett jävla uttryck. Varför skulle någon någonsin säga halvsju? Speciellt om klockan är närmare midnatt på en packad klubb.

– Du är det nipprigaste jag sett, fortsatte jag.

Det var ju inte precis det jag ville ha fram. Någonstans på vägen från tanke till tal slog det slint. Hjärnan skickade en signal, ryggmärgen gav sitt samtycke och tyckte att det var lugnt, ordförrådet sorterade allting rätt men det var också allt. Tungan, denna guds galna skapelse drog åt sig öronen och lade in en protest. Det hade gått för lång tid mellan klunkarna, påstod tungan. Man måste se det från tungans synvinkel. Ponera att jag, det första jag gör är bort mig, trampar över eller klantar till det. Vad är det oundvikliga scenariot? Pang! En örfil över höger kind, några väl valda ord med en kritisk ton från motparten, ett kraftlöst försök från min sida att försöka förklara med ett överslätande skratt, vilket givetvis totalt misslyckas, som resulterar i att jag med en resignerad suck och axelryckning går till baren och tröstdricker. Inte så dum strategi va? Faktum är att grodlårsälskaren Napoleon hade behövt min tungas skarpa analys som bisittare. Då hade aldrig Abba vunnit schlagerfestivalen och världen hade förmodligen varit lite snyggare.

– VA!?, skrek hon.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Loading

3 Replies to “Räkna svingarna… del 1”

Comments are closed.