Räkna svingarna… del 5

Precis som om han hade läst mina tankar. Kusligt för att inte säga otäckt. Jag nämnde det för Denny och han föll in i en kort men kärnfull monolog som, jag tror handlade om andens makt över materien, parapsykologiska fenomen och något galet om yogans betydelse för det inre lugnet för den moderne stressade storstadsbon. Varför jag är osäker på innehållet om anförandet från den gamle gode vännen var att jag började få problem med hörseln som liksom min syn tenderade till att dimma till lite emellanåt.

– Att va…sa du, sluddrade jag fram.
– Äh! Skitsamma, men vem var den där bruden, sa Denny med en otålig glimt i ögonen.
– Ja du, det är en lång historia, om du har tid och lust att sitta och lyssna så skall det bli ett nöje att berätta om…, började jag och blev bryskt avbruten utav vännen.
– Gör den kort!
– Öh? Sade jag och förstod inte alls vad han menade.
– Gör den kort, upprepade han surt. Totalt oinformativt.
– Göra kort vadå…jag menar göra vadå kort?, sade jag för jag hade totalt tappat den röda tråden.
– Historien för fan! Historien, gör den kort och strunta i att beskriva hårfärg, hennes gröna ögon och allt det där. Herregud! Va fan tror du att jag snackar om, va? Sluta upp med att tramsa och kom till poängen istället. Lång historia mig hit och lång historia mig dit. Herre du min milde skapare!
– Skapare? Är inte du buddist?
– Ja vafan har det med saken att göra?
– Då kan du väl inte snacka om skapare?
– Ja men någon måste väl ha skapat buddisterna. Vadå tror du att vi poppade upp av oss själva eller? Hur som helst! Gör historien kort. Va inte så jävla velig jämt och ständigt. Det är det som är felet med dig. Ärligt talat, om människor slutade att vela omkring så jävla mycket utan istället kom till pudelns kärna, så skulle planeten se mycket bättre ut. Så sluta larva omkring. På bara. Lite mer go Luther och jag tror på dig.
– HALLÅ DÄR!, skrek jag argt.

Inte undra på kanske. Här var man helt inställd på att berätta en grej som hände en tidigare på kvällen, men innan man hunnit till andra stavelsen blev man bryskt avbruten, för att i nästa ögonblick finna sig självt vara föremål för en kritisk personanalys. Så jag anser att min indignation var mer än väl berättigad.

– Öh?, sade Denny.
– Inte ett knyst. Tyst. Om jag för en gångs skull fick tala till punkt utan att bli avbruten med jämna mellanrum av vissa icke namngivna här närvarande individer, så kanske jag inte skulle te mig så velig för att använda ett av dina uttryck. Okej!, sa jag och spände hårt rödsprängda ögon på honom.

Märkligt nog så såg jag två av honom. Och det riktigt märkliga att är att den ena av honom hade en cigg i mungipan medan den andra hade en bira i handen. Jag förmodar att ölen som skvalpade inom mig hade ett och ett annat finger med i spelet. Eller så var mina ögon lite olika fulla. Jag provade att blinka lite med ögonen för att se om det var så och vred samtidigt på huvudet. Jag såg en snubbe vid bordet bredvid och blinkade aningslöst emot honom, vilket fick den följd att han irriterat väste åt mig

– Hörru din fjolla! Sluta flörta hitåt.
– Va? Nej…jag bara blinkar med ögonen, du ser de är…
– Jag skiter i vilket. Ett blink till och du kommer aldrig med att kunna blinka.

Jag vände mig försiktigt om, eftersom den killen hade en försvarlig mängd muskler som hotfullt spände sig emot mig och återupptog diskussionen med Denny.

– Var var jag, sade jag förvirrat.
– Du skulle berätta en kort historia, sade Denny milt.

Så jag gick på i bomullstrumporna.

– Korta versionen då, jag blev uppringd av någon som vill att vi skulle ses på Kaos, vem har jag glömt. Måste ha kröka var tanken som slog mig. Och eftersom bolaget var uteslutet av principskäl så var jag tvungen att hitta en cool krog. Air-landa, nytt fett hak som vi måste gå till någon gång, där jag för övrigt träffade på en dryckesbroder, men det hör inte hit. Hur som helst så krökade jag till på detta nya coola hak. Nästa gång jag slår upp ögonen, befinner sig en brud, ett glas vin med flaskan inom bekvämligt räckhåll bredvid, ett paket cigg, en ask tändstickor i nu nämnd ordning mitt emot mig. Du känner ju mig väl vid det här laget och vet att jag är en man som är en av de mest tillbakalutade individer i min generation. Jag tar situationen så som den kommer och skålar med denna vilt främmande dam, bryter av hennes tändstickor och ler. Jag erinrar mig faktiskt att hon nämnde något om raketost …nä vänta…rabattkuponger…nej ra…rrrää va fan…räkor! Hon snackade om räkor hela jävla tiden. Nåväl. Vinet tar så småningom slut och mitt intresse likaså. Bort från henne är vad jag vill och från ingenstans dyker du upp gamle vän och räddar mig. Snacka om flax. Räddad i elfte timmen och allt det där, avslutar jag och tar en välbehövlig klunk av ölen.
– Skulle det där vara kort?, muttrade Denny bistert och fortsatte, jag tror ta mig fan inte att jag har tillräckligt med liv för att höra den långa versionen så buddist jag är.
– Äh…sluta sura nu, sade jag och höjde handen i en skål varpå jag fortsatte, skål för oss, öl, räkmackor, kypare och gasolbrännare!
– Det var det förnuftigaste du sagt på länge, sade Denny leende. Skål som fan!
– Är det inte skål ta mig fan?
– Visst varför inte. Skål ta mig fan!
– Skål ta mig fan!

Det är vissa saker här i livet som man tror inte skall hända en. En atombomb hemskickad på posten, Keira Knightley ringer hem till en och ber på sina bara knän om en fika på stan, man räddar livet på en multimiljonär som i sin tacksamhet ger en ett par mille sådär, bara för att nämna några osannolika exempel.

Nu när jag är en äldre, mognare och allvarligare man så inser jag att livet allt som oftast är en outgrundlig gåta. Jag menar, där satt jag i en glad väns lag och njöt av livets goda. Men om ni hade kommit in på Kaos och knackat mig på axeln och sagt ”Luther! Luth min vän!…du borde inte dricka så där mycket” så hade jag med ett snett flin sagt ”Pah…eller bah” och krökat vidare ännu vildare.

Ack hur rätt hade ni inte haft! Va? Jag vara frågar. Det finns tydligen vissa gränser här i livet, till exempel att man inte kan kröka hur mycket som helst. Med andra ord det sista jag minns är Dennys ”Skål ta mig fan!”

Vissa fragment dyker upp i huvudet nu när jag sitter här och nedtecknar denna märkliga dryckeshistoria. Bland annat att jag irrade omkring på någon skum bakgata, jag sov en stund på en trapp i en port vid Mariatorget, jag hamnade i dispyt med en vresig tidningsutdelare och jag slogs med en katt om en bit halvuppäten grillad kyckling. Det positiva i kråksången är ju dock att jag har lärt mig någonting. Det är: man kan svinga en eller två bira, men man måste räkna svingarna.

 The End