Tap tap

Vi börjar väl med en disclaimer. För de som av någon anledning inte tycker om det engelska uttrycket så är det fritt översatt ” trot om ni vill, jag bryr mig ta mig fan inte”

Detta har inte hänt mig, utan en polares arbetskollegas flickväns kusins systers brors kamrats lumparpolare. Jag har bara fått det berättat för mig. Men för att göra det lite mer levande har jag valt att köra i första person singularis. För de som av någon anledning inte ens förstår sådant som enkel grammatik betyder det: jag form. Alla man är jag, fast det är inte jag.

Man ligger där grimaserandes, blundandes, ibland öppnandes ett litet hemligt kisande öga för att säkerställa att allt är som det ska vara. En och en annan svettdroppe rinner sakta ned för näsryggen. Några andra droppar tar vägen över den delvis håriga ryggen. Man tror att man har koll och är allmänt med i gamet. Man juckar, ruckar, sliter, bänder, vrider, flåsar, stannar upp, gasar på och är allmänt No:1 pornstar wannabe.

Precis när man tror att det bara är en promenad i parken till den stora utlösningen som i dagar kommer att tumla omkring i närminnet hos motparten känner man en försiktig “tap tap ” på axeln.

Man fryser till.

Man stannar upp i en hastig rörelse. Centrifugalkraften kommer ikapp och skickar allt blod framåt i det lilla huvudet. Man får ont som fan.

Faktum är att man tror sig höra ett litet sladdande ljud typ “skrriii” vid den hastiga uppbromsningen av den nästsista inåtgående rörelsen. En del av en hinner tänka ” Shit vem fan är det som knackar mig på ryggen” en annan lite mer lössläppt och depraverad tänker ” Ah..en menage a trois på min ära” en tredje lite mer homofob tänker ” Hey…vart tror den där handen att den ska ta vägen” en fjärde ” Vafan i helvete! Komma och störa nu”. Man vänder sig sakta om. Med pulserande blodådror ska man precis ta fajten med vem de än månde vara… och då just då hör man motparten säga lite försynt med en ny tappning på axeln:

– Jag tror inte du är riktigt inne

Det hade inte varit så illa om det inte vore just för den nedvärderande “tap tap” på axeln…