Jag har en bekant som jag är rädd för.

Vad nu?

Steffo rädd?

Hur är det möjligt? Det måste väl vara ett missförstånd och ett elakt illvilligt skvaller? Nej. Jag är inte rädd rädd. På det där darriga springa iväg sättet. Få saker får mig att kuta iväg. Daggmask är ett av dem. Bara idag såg jag en daggmask som jag trodde drev med mig. Den låg mitt på gatan och imiterade en boa constrictor. Så stor var den. Den låg där ungefär som om den ville säga “Kom igen då. Mosa mig om du törs!“. Jag skäms inte att nödgas erkänna att jag icke tordes.

Men en bekant kutar jag inte ifrån. Eftersom jag är socialt tränad att morsa på dem. Speciellt om jag inte hinner undan. Det här med social kompetens är ett hett ämne. En potatis som alla gillar att orera över. Hobbypsykopater och deras hantlangare psykologerna. Och sådant går inte sugbloggen obemärkt förbi. Vi är trendkänsliga som fan för sådant. Faktum är att social kompetens är ett honnörsord här på sugets högborg. Social kompetens i dess lightaste form. Så light så att en flyktig gas skulle dra upp ögonbrynen och säga “vad i det där är socialt och vad är kompentens?” varpå vi givetvis svarar “you tell us“.

Låt mig exemplifera:

– Tjena Kenneth! Hur är läget ?
– Grmf. Slut med tjejjen. Hon drog med någon makaber ursäkt om att hon behövde en personlig rymd. Jag fattar inte det där. Det finns ett gigantiskt jävla universum för oss alla men nä då hon ska ha en egen rymd. Jag såg henne senast igår på tunnelbanan med en utav hennes kollegor och de såg ut att göra allt för att minimera rymden emellan sig. Faktum var att jag ett tag trodde att hon växt ihop med någon. Förstår du! På två jävla veckor. Hon låtsades inte se mig. Jag var på väg hem från en tung dag på jobbet där chefen nämnde att jag bara hade jobb tre veckor till och sedan får jag gå. På tal om gå så kan inte min morsa gå längre hon hamnade i rullstol efter att ha brutit lårbenshalsen för tredje gången. Men det är ändå ok, för min moster dog i förrigår. Bara sådär. Jag måste avliva hennes katter för jag är allergisk mot katter.
– Tufft!
– Ja det kan man ju tycka, speciellt eftersom jag är den ende som kan tömma hennes lägenhet. Mina syskon skiter i vilket och lever för övrigt inte ens i landet, och jag vill ju inte göra morsan ledsen med tanke på lårbenet, sorgen och hennes oro för bostadsrättsbildningen, och så har jag ingen bil eller körkort så det blir till att humpa som fan, och kärringjävlen har ta mig fan samlat på sig ett århundrades samlade skitprodukter. Tror du att någonting är värt något så tror du fel!
– Öh…
– Och så sitter jag med den där läskiga illern kvar i vår sunkiga etta. Den bet mig för övrigt i fingret igår. När jag höll på att mata den. Hallå! Vad är det för fel på kräket? Kolla! Här är jacken. Och jag kan informera dig om att illrar bits någe för jävla hårt. Om det inte vore för att den kostade mig en månadslön skulle jag spola ned kräket. Fast då skulle man förmodligen få stopp i toaletten. Och vi köpte den för att mina spermier inte är simkunniga och hon vile så gärna ha b..

STOPP!! HALT!!

Vad för väntar man sig egentligen när man ställer frågan “läget” till någon?

Fallstudie 2:

– Tjena Kenneth! Läget?
– Jorå. Huvet upp och fötterna ned! Själv då?
– Jotack. Den hänger ned till vänster idag!
– Ha ha! Det är till att vara modig!
– Ha ha! Ja man måste våga ta ut svängarna!
– Ja haha! Fan det här var skoj! Hörru jag måste dra! Men vi hörs va?
– Att vi gör!
– Kul att sere!
– Desamma som fan!

Man förväntar sig ett allmänt löst hållet bullshittande i några sekunder av folk när man möts på staden. Oftast behöver man inte ens stanna upp. Man tar de där snabba fraserna on the move så att säga. Det är en del av spelet tjusning att man kan göra det i rörelsen. Är man riktigt begåvad kan man lyckas med att sända signaler fram och tillbaka med varandra enbart genom att använda några patenterade gester. Nicken, lyftet på ögonbrynen. Pekningen med huvudet att man har bråttom som fan. Viftingen med handen som kan inbegripa ett mors, ett vi syns nästa gång, pekfingret på klockan etc.

Det spelar ingen roll om det är blodsbrodern/systern eller den där löst bekante från Pressbyrån. Samtalet ska hålla sig inom ramverket som i fallstudie två. Inget annat. Vi har regler för hur vi ska bete oss mot varandra. Typ sociala trafikregler. Om någon då kommer farande i allt för hög hastighet eller skiter i skylten “to much information can stressa upp motparten som fan” är det då konstigt att vi står där mållösa? Med oseende ögon och en intensiv önskan att vara någon annan någon annanstans. Inte bara i rummet även i tiden.

Och grejjen med min bekant Kenneth är att han uppvisar ett oanat antal penibla personligt färgade samtalsämnen. Inget är för intimt eller hemligt för att inte hinnas dryftas längs med en gångstig. Han har en stadig baryton som innebär att alla inom en kvarts mils avstånd snabbt blir varse svaret på mitt “läget?“. Jag vet saker om honom som jag inte alls vill veta. Men jag kan liksom inte säga något.

– Tjena Kenneth! Läget?
– Grmf. Du ser ju. Hunden är halt och igår så fick jag en fotboll i ska…
– Hey! Mannen! Vänta lite. Detta vill jag inte veta. Läget liksom?
– Men du frågade ju om läget!
– Ja men…
– Så du är inte intresserad av att veta hur jag på riktigt mår…här inne? (Han pekar sig på bröstet. Jag ryser givetvis.)
– Öh…nu vart det lite fel här…
– Va fan är du för en polare?
– Ja men berätta dårå.
– Pfft. Glöm det. Det är inte så att jag gör dig en tjänst.
– Hey…kom igen. Var inte så där.
– Grrr….ja va fan! För den här gången då. Jo igår så fick jag en fotboll i huvudet och halkade till så att jag ramlade över en bänk vilket resulterade i att en utav mina kulor åkte upp i röret och då var jag ju givetvis tvungen att ringa ambulansen som när den väl iddes komma hit fick motorhaveri, så att jag fick ringa en taxi och eftersom jag inte hade kontanter och just den bilen inte tog kort så fick vi åka förbi en bankomat som hade veckans längsta kö och när jag till slut kom fram visade det sig att swedbanks system var nere för service…

Btw det här är post nr 700. Grattis till mig själv. Jag vinner en skitsnygg ryggsäck.

14 Replies to “Översnacka inte”

  1. Måhända att du inte är en kallsnackande överpratare, men du är absolut en ordbajsande bloggare med överanalyserande attityd.

    Hoppas ryggsäcken passar.

  2. Bra post och håller med.. Tyvärr är jag kenneth ibland men mest för att jag blir så förbannad på det där kallsnacket. Tycker man får lyssna på “kenneth” ofta nog själv med. Men ingen jävel vill höra hur på min skit. Deras jävla skitliv är sååå mycket viktigare. Ääh de har kanske rätt.

  3. Känner mig ärad av att ha fått dig inspirerad till detta inlägg, hahaha, eller det kanske jag verkligen inte borde 🙂

    I allafall, så är jag typen som går långa omvägar för att slippa prata med folk på hundpromenader och i affären och dyl. Kände mig nödgad att förtydliga detta, I wonder why *s*.

  4. Jag gömde mig senast igår för en gammal bekant när jag skulle köpa min på-vägen-hem-Latte. Eftersom det bara var hon & jag inne på Espresso house valde jag det mest självklara stället…..bakom henne. Jag var helt säker på att det inte skulle funka, men hon såg mig aldrig 😀

    Grattis till 700:e oxå!

  5. 700 grattis! 🙂
    Och lycka till med kommande blogginlägg. Läser denna blogg med sug…

    När någon frågar mig efter “läget” vill jag ibland fråga; Vill du verkligen veta hur jag mår, eller vill du bara konversera?
    Naturligtvis ställer jag inte frågan högt, bara i mitt inre, och svaret är alltid; “De’ e’ la bra’. Själv då?”
    Är det kanske fegt…?

  6. Insåg psis att jag låter helt jäkla lastgammal med en kommentar som “gammal bekant”.

    Gnnnnnhhhh!!! Där kom ett till grått hårstrå på min ära!

  7. Mitt ego tål inte att Nini ensam får trona i “Senaste grymten” så jag måste skriva något..eeeh..hmm..tja..grattis till inlägg nr 700…nästan värt en Seinfeld-dvd..typ säsong 6..men bara nästan 😉

  8. Hörrö! Nu sårade du mig här inne… *pekar på bröstet* Skall jag berätta för dig hur det känns? Idag bla bla bla…

    Jag vet hur det känns. Även jag känner personer som beter sig på detta sätt. För att jag frågade hur läget är ville jag inte höra hela livshistorien…

    Nini: även jag försökte mig på detta eminenta trick. Det gick inte lika bra som för dig…

  9. Haha… det var en bra 700:de post. Du är mycket väl värd din ryggsäck! 🙂

    Själv avviker jag nog relativt mycket från normen när det gäller att svara på frågan om hur läget är. Tar ganska ofta tillfället i akt att beklaga mig eller berätta något positivt om det ligger nära till hands.

  10. Mr M – Menar du att du bidde en “Kenneth”?? *asg*
    Det är inte så konstigt om du inte lyckades med ställa-dig-bakom-tricket… ditt träsktroll 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *