Skinnfri

– Ska du verkligen gå ut sådär, sade den äkta hälften förvånat.
– Va! Vad menar du?
– Har du sett dig i spegeln idag?
– Vadå har jag en kråka i ansiktet? Eller för mycket hudkräm?

Jag har en fablesse för hudkräm. Apotekets gröna sköna flaska och jag har en stark etablerad allians. Den skyddar mig och mjukar upp huden och jag å andra sidan ser till att refillen aldrig är långt bort.

– Snarare så saknar du något, sade hon och rös till.

Jag gled fram till spegeln. Inte så mycket för att kolla upp huruvida den äkta damen i ståndet eventuellt hade en poäng eller så, utan mer för att se vad som fick henne att spasmiskt rycka till och grimasera som om någon hade ryckt ett av hennes näshår (inte för att hon har några specellt långa. De långa håren är mer mitt område). Jag kollade upp mig själv och hoppade till.

– Men va fan!
– Ja jag sa ju det!
– Var är mitt skinn? För i helvete jag är ju bara skelett.
– Döhh…
– Va! Är jag död? När dog jag? Har du planerat detta eller…
– Nej dummer. Döh som döhhh.
– Ah… Ok. Men var är skinnet.
– När såg du det senast?
– Jag hade det igår. Jag minns mycket tydligt hur vi gick till sängs tillsam…

Jag kastade mig in i sovrummet och där låg skinnhelvetet och drönade. I en jävligt obehaglig position. Ena armen var vridet uppåt och bakåt och handflatan var indraget som ett…öh…en diskhandske. Ni vet när fingrarna åker in i sig själva. Jag kvävde en omanlig äcklighetskänsla och sträckte mig fram och knäppte till det med ett långt benigt finger. Det knakade obehagligt i det. Skinnet vred lite på sig och ta mig fan om det inte somnade om. Det knarrade obehagligt i det. Som om en skinnsoffa skulle låta om den kunde sträcka på sig.

– Hey! Hörru ditt…öh mitt…nä…du…fan va svårt det blev med pronomet här…fan också, jag behöver det här verkligen så inte nu…öh…du där!
– Hrn…nghn…låmejva…
– Jag snackar med dig! Upp och hoppa! Jag måste iväg nu.
– Grmmm…låt mig va sa jag. Jag behöver en dag för mig själv. Och för övrigt är det kallt ute.
– Men för fan! Jag måste till jobbet nu och inte fan kan jag gå ut så här.
– Det kan du visst det.
– Jag kommer att frysa läppen av mig och vad ska folk tänka.
– För det första kommer du inte att frysa någon läpp, du är ju bara skin…nä visst nä…bara ben nu. För det andra sen när bryr du dig om vad folk tänker? För det tredje…du sa inget tredje va..
– Nä nä. Den gubben går inte. I vått och torrt. Ler och långhalm. Bu och bä. Skinn och ben. Du och jag sitter ihop. Du är en del av mig. Du är ju för fan skalet som ska skydda allt det här, sa jag och rasslade lite med några ben, och fortsatte “om inte du hakar på inte fan kan jag visa mig ute så här. Tänk på alla stackars barn som kommer att traumatiseras.”
– Lite trauma är bara gott för själen. För övrigt gör det inget att dagens ungdomar får se någon med ryggrad!
– Visst tjena lena…
– Se det så här. Du drar igång en ny trend. Bonechick är det nya svarta. Våga visa att du inte är som alla andra. Du som gör en så stor sak av att vara unik…nu har du ju din chans. Visa ditt sanna inre jag…ohahahaha…I krank myself lelös. Igår gnällde du på att du var fet. Nu kan du äntligen sätta på dig de där byxorna du köpte som är 4 nummer för små och glida omkring som värsta slicka citysnubben. Kollegorna kommer att avundsjukt kolla på dig och tänka “fan va smal han blivit Steff“. Och du slipper glida ner på gymmet. Vad har du att förbränna liksom. Inga nariga nagelband. Sårskorporna borta. Exemet vid ryggslutet bara gone sådär. Det är en massa vinn vinn för din del. Sluta vara så feg. Vad är du rädd för?
– Att folk…
– Vad är detta med “att folk“. Sen när bryr du dig?
– Sen jag blev en del av mänskligheten…
– Bah! Har du inga bättre argument än det där!

Plötsligt så slog det mig att detta egentligen kanske var en bra grej. Värsta practikaljokeläget. Skrämma slag på halva arbetsstyrkan, den andra halvan var så numba så det spelar ingen roll om jag dyker upp skinnfri eller bara i bitar. Dessutom skulle jag få ett bra löneförhandlingsläge nu. Frasen “jag har inte ens råd att behålla skinnet på kroppen” skulle garanterat höja lönen ett snäpp, om inte annat skulle jag klappra omkring i korridoren som en osalig ande och dra benen efter mig.

Men först skulle jag väcka den levande döde som framförde bussen jag tog varje morgon, så kanske han kunde gasa på lite. Fan med tanke på att man degar sexhundra kalla varje månad kunde man ju tycka att busschaffisarna kunde leka lite Fitipaldi också. Hahahah! Jag ska fan hoppa in på apoteket och fråga dem om det är fler som tappat hudflikar med deras nya hudkräm. Heartattacka apoteksarbetarna är bara en god gärning. Fan detta kommer att bli en bra dag.

– Hörru…vad ska jag kalla dig?
– Skinno, funkar bra.
– Ok! Skinno, jag tror faktiskt att jag ska ta dig på orden. Jag klapprar ut så här men bara på ett villkor.
– Shoot!
– Att du inte glider ut och styr upp någon annan kropp att skyla.
– Hey! Vad tror du om mig?
– Ja va fan…
– I vått och torrt, bu och bä…
– Ha ha!
– Ha ha, vi har ju samma humor ju!
– Ta mig fan. Jag som trodde att det satt i ryggmärgen!
– Det sitter där men även i porerna.
– Man lär sig något nytt varje dag. Jaja. Ja då drar jag väl. Ha en bra dag!
– Desamma se nu för fan till att hålla ihop alla benbitar.
– Inga problem. Eventuellt kommer jag att dumpa skenbenet. Det gör fan ingen nytta, spelar viktig och slår sig i tid och otid.
– Ja skenbenet är rätt onödigt. Men behåll alla andra bitar.
– Även broskbiten i knät?
– Ja vill du halta så där lite rastacoolt så…
– Deal!
– Mors då!
– Mors, sa jag och gled ut ur sovrummet.

Frugan skakade på huvudet när jag skulle förklara och sa:

– Jag vet inte vad som är det makabra i detta. Att jag hörde dig prata med ditt skinn och hörde det svara eller att du faktiskt ämnar gå till jobbet sådär. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på dig men visst gå du ut sådär om du tycker att det plussar upp dina poäng i himlen. Men tro mig på den yttersta dagen kommer jag att ivrigt förneka att jag hade något att säga till om angående det här. Och bara så att vi alla är införstådda i det här, om ditt skinn så mycket som viskar att det vill ha något från köket kommer jag att springa in och nypa det!
– Det är lungt. Han har lovat att hålla sig i skinnet…

Läs även andra bloggares åsikter om skinn, skinnfri, skelett, numba, benrangel, practikal joke