Den fule polaren

Hur kul är det att upptäcka att man av två personer är den som majoriteten i rummet direkt skulle rösta ut? Att man är pesten och koleran?

Att man är den som går under följande beskrivning är allmänt känt:

– du vet Stefan
– vilken Stefan?
– han som är inte så snygg, inte så smart men ganska schysst
– jasså Steffo
– precis… jo han i alla fall… bla bla..

…och något jag gärna bjuder på. Med tanke på att mitt självförtroende är den bas allting lutar emot spelar inte snack bakom ryggen någon större roll.

Jag är ingen Brad Pitt när det kommer till looks, men slår mig heller inte slätt i ett sällskap av alldagliga män. Skulle jag kontaktannonsa skulle jag beskriva mig med “trevligt utseende“, där det trevliga står för minimal benägenhet att utföra ritualmord och utseende för ett ansikte med ögon näsa och mun.

Häromåret var jag ute med en polare, som enligt en enad tjejkår var “så jävla snygg“. Vi barhoppade och på varenda ställe zoomade tjejjerna in honom. De kom fram i flockar, log, flörtade, kastade med håret och allt. Det var två superpumor som stack ut ur mängden och kollade in oss. Jag ba:

– oh… hörru! kolla alla spanar på oss
– jo jag vet
– men kolla de där två. vilka fjädrar i hatten!
– ja de ser väl okej ut
– men va fan låt oss styra upp
– kan vi inte bara ta en bira
– men schyssta
– ok

Han gav dem ett leende och samtalen kickade igång. Precis som när Jesus gav de spetälska en blick o allt blev bra. Bägge brudarna satt som klistrade vid hans lappar. Jag försökte snacka med en av dem men det var som att snacka med en astralkropp. Jag drog vitsar, log som om jag var definitionen av ett leende, droppade Platon och Hume, bananernas besynnerliga krökningsvinkel och fan o hans faster.

Ingenting funkade, givetvis.

Jag var som en obehaglig odör. De rynkade på pannorna trots att rynkor är fyfy för snygga tjejjer, skrattade ansträngt åt one-liners som skulle gjort Eddie Murphy ekonomiskt oberoende. Jag var som den lilla flugan som knuffades undan av de större flugorna vid en supersnygg skitkorv.

Jag var bara en ful attiralj på en annars okej möbel. Det skeva benet. Det där benet som man ställde innerst mot väggen. Så att ingen ser det defekta. Till och med bartendern visade ovilja för att jag verkade störa sällskapet. Innan han hann komma fram och mumla klassikern “jag tror att det är bäst om du sätter dig där borta och inte stör gästerna…“, reste jag på mig och gick ut ur baren och hur polarens liv.

Vi umgås inte idag av ett enda skäl: Jag vägrar spela den andre fula fiolen.
[tags] ful polare, snygga brudar, bar, Jesus, Eddie Murphy, Brad Pitt [/tags]