Låtsaskompisen

När jag var liten så hade jag en låtsaskompis. Innan Sugoholic™pöbeln glider ned för “va fan nu då? läser vi en låtsaskompislallerbloggares blogg? Hur ska vi då vet att Sugarn själv inte är på låtsas” autostradan för att därefter klicka på första bästa länk härifrån, vill undertecknad ta tillfället i akt att visst, jag låtsas en massa. Ljuger ihop slutrapporter, googlar upp årsredovisningar som medelst lite avancerad klipp och klistra in kan tas för ett orginal. Fejkat några utlösningar i mina dagar och till min oerhörda förvåning lyckas komma utan att gå samt har ett lögnaktigt förhållningssätt till livet och döden. Om det må det inte råda något tvivel. Faktum är att jag är riktigt stolt över en del av ovanstående prestationer. Men jag vill förtydliga att jag är inte på låtsas. Jag finns faktiskt i samma verklighet som er. Måhända lyser solen lite vänligare på mig men det är för att jag och solen har en tumme upp med varandra.

Nåväl, jag var väl runt sju bast, vägde tjugosju kilo, ny framtand på ingång och allmänt tillbakalutad med all den attityd som en sjuåring rimligtvis kan uppbåda och satt i en gunga. Kontemplativt gungandes. Helt ensam. När jag växte upp kunde en sjuåring leka på gården själv. Plötsligt så såg jag någon i periferin, strax utanför lekparksstängslet ståendes tittandes på mig. Jag stirrade tillbaka.

Ah…jag minns den tiden med ett sting i mitt hjärta. Man fick faktiskt stirra på någon med vansinnigt förbryllad blick utan att det var socialt icke okej. Prova det i dag på tunnelbanan och du får dig en åthutning medelst “ va fan stirrar du på. titta bort annars!“. Vi tittade på varandra en stund. Typ tokpsykade varann. Plötsligt kom han fram till mig.

– Mghaa kdkak k
– Va?
– Jdag dejao…
– Hörru snacka svenska!
– Aj..väna..venta. Hrrrm! Så dirja. Hej va?
– Hej va på dig själv…
– Jug hitter eskavsnta!
– Va e det för ett jävla namn?
– Som um stifan e sjå jevla båttre!

Som den vakne läsaren förstår så började vi inte alls på rätt fot med varandra. Och den vakne kaffedrickande läsaren undrar hur det kan komma sig att han visste mitt namn. Nu när jag tänker efter borde jag ju ha ställt den frågan. Men va fan jag var bara sju bast. Men redan på den här tiden visste jag vad jag ogillade och sade med en sjuårings hela övertygelse:

– Du e dum!
– Du e dum du också!

Och man behöver inte ha en examen i psykologi A för att fatta att detta var på väg att barka åt helvete. Hade man jobbat med betting hade oddsen till omedelbar slagsmål varit lågt värderade.

– Stick!
– Jeag kan inet även om jag vuill!
– Va?

Och är det så konstigt att jag reagerade som jag gjorde. Jag menar, jag såg ju att han inte satt fast på något vis. Det var väl bara att ta sin osnutna näsa och dra. Jag ville inte hindra honom.

– Seså! Det är bara att gitta. Jag var här först så jag bestämmer.
– Men jag kaän inute…
– Om inte du drar så drar jag. Flytta på dig. Vi syns när vi syns och får jag syn på dig först syns vi inte alls, sa jag och gled iväg.

Jag gick iväg och hade väl hunnit runt hörnet på huset och ser till min förvåning hur han står där framför mig. Tjugo meter längre fram. Va fan tänker jag. Han måste ha kutat runt kvarteret snabbt som fan. Jag gled fram för att tillrättavisa honom om att ville han ha någon att leka med så fick han dra någon annanstans. Jag ville inte umgås med honom.

– Hörru, hörde du inte vad jag sa?
– Jodå.
– Ja men då så!
– Tror du jag bett om detta? Fick jag bestämma skulle jag vara någon annans kompis.
– Öh..shit. Vilken bra svenska du snackar plötsligt, sa jag.
– Jag visste inte att vi var i Sverige. Jag heter Anders.
– Men du sa ju att du hette…
– Ja ja…jag vet att jag sa ett annat namn. Men om du låter mig prata utan att avbryta så ska jag förklara reglerna för dig. Du är Stefan. Jag heter Anders. Jag är din beställda låtsaskompis.
– Jag har inte beställt någon jävla låtsaskompis!
– Jo då. Kolla här, sa han och drog fram en ordersedel och visst.

Mitt namn stod där. En stycke låtsaskompis, helst en tjej som var skitstark och rolig. Hon skulle gilla att leka med playmobilgubbar och inte skratta åt mig när jag skrikande flydde ifrån daggmaskar. En mindre rogivande fobi jag tvingades ägna mig åt regniga dagar. Faktum var att hon skulle mosa dem, eftersom jag inte tordes närma mig en daggmask även om den vinkade vänligt.

– Men du är ju inte en…
– Ja vet. Vi hade slut på felkonfigurerade småflickor. Du får leva med mig.
– Men…
– Kolla disklaimern. Om kompisen inte finns i lager så skickas en motsvarande, sa han och pekade på finstilt jävla text.
– Det där kan man ju inte se!
– Precis. Det är det som är tanken med disclaimers.
– Men…
– Såere. Vad ska vi göra idag? Och bara så att du vet, du tar hand om dina jävla daggmaskar själv. Är du man eller mus?
– Öh…pojke.
– Jag talar bildligt. Åh…det här blir en kul tillvaro. Får väl låtsas att det är kul…

Och där stod jag. Med en låtsaskompis jag inte kunde låtsas inte fanns. De hade täckt det kryphålet också. Vakna lirare de där. Som uppenbarligen inte verkade gilla mig och uppdraget. Jag försökte muta honom med en halvuppäten slickepinne men han bara fnös och sa att han behövde bara låtsas så hade han alla slickepinnar i världen. Jag bad honom låtsas att jag inte fanns men si de gick inte det heller. Tydligen kan inte låtsaskompisar låtsas att riktiga kompisar inte finns. Det strider tydligen mot förnuftet sa han. Jag retade honom men han låtsades inte om det, jag sparkade honom på knät. Jag pruttade honom i ansiktet. Helt jävla förgäves. Han behövde bara låtsas att det inte bekom honom och så gjorde det det inte.

Jag försökte i alla fall låtsas som om han inte fanns. Funkade inte alls. Jag skrek åt honom:

– Men fatta att du ska dra ditt pucko!

Och då kommer min morsa från absolut ingenstans och säger:

– Ska man säga så till sin mor!
– Öh..hej mamma. Jag sa inte till dig.
– Ooookeeej, sa hon och himlade lite med ögonen. En ovana hon precis hade börjat odla och sedan dess förädlat vid kontakt med mig och mina fuckups.
– Jag lovar. Jag snackar med honom, sa jag och pekade på låtsaslallaren som intresserat stod och lyssnade till mor och son konversationen.
– Vem då?
– Han, sa jag på nytt och pekade.

Plötsligt gick det upp för mig att det var bara jag som kunde se låtsaslallaren. Han pekade med ett flin på en punkt i ordersedeln som sa ” Låtsaskompisar ses bara av de som låtsas om dem. För alla andra är låtsaskompisen osynlig. Om den riktige kompisen framhärdar i sina försök att övertyga omvärlden om låtsaskompisens existens finns risk att den riktige kompisen tas för dum i huvudet eller på hallogena.”

Jag fnös högt. Morsan fnös hon också. Anders fnös. En buss en bit bort pyste till. Det verkade som om hela världen var ett enda jävla fnysande.

– Min son, du verkar inte vara riktigt klok i huvudet. Det finns ingen där.
– Jo men du ser inte honom.
– Jaaa….nu är jag med, sa hon och lade huvudet på sned. Haaar duuuu en låtsaskoooompiiiis. Vad gulligt. Vad heter han?
– Anders, sa jag trumpet.
– Hej Anders, sa hon i fel riktning.
– Nej där, sa jag och pekade.
– Ja haha…jag såg inte att han stod där. Hej Anders. Du verkar vara en trevlig pojke. Jag heter Stefans mamma och lagar goda bullar. Vill du följa med hem och dricka mjölk och äta bullar?

Jag höll på att smälla av när han sken upp i ett “ha!”. Plötsligt slog det mig hur jag skulle finta puckot. Redan som sjuåring hade jag det. Skillet att blåsa folk.

– Mamma, jag och Anders ska bara reda ut lite saker så kommer vi sedan.
– Ok. Visst. Ta den tid ni behöver men var inte borta för länge. Man vet ju inte om bullarna finns kvar tills ni ämnar komma hem. Man ska inte slå sig för bröstet men damn vilka goda bullar jag bakat idag. See ya lata boys, sade hon prehip-hop med ungefär tjugo år, och gled iväg. Jag hörde henne sjunga “en sockerbagare hon bor i närförorten hon bakar grymma…”

Jag väntade tills hennes bärande stämma försvunnit runt hörnet innan jag vände mig om till Anders och sa,” vi går den här vägen hem. Den kallas för den hemliga och är jätteläskig“. Ok sa Anders och så gled vi iväg. Inte hem. Nope! Man är väl inte född igår. Jag släpade honom hem till en klasskamrat som jag tyckte var lite väl klängig och läskig. Han verkade liksom se saker ingen annan såg. Jag ringde på och när han öppnade dörren sa jag “brorsan! tjena! är morsan hemma“. Hans “öh…äh” ignorerade jag som brudarna ignorerade mig och gled in i lägenheten. Jag slängde av mig skorna som om jag var hemma och sa jag måste kissa och snabbt som en råtta smet jag in i muggen och parkerade. Till min oerhörda glädje hittade jag en Buster jag inte läst och softade en lång stund inne på muggen ivrigt studerande Benny Guldfots magiska trick med trasan.

Jag hörde hur min klasskamrat började snacka med någon. Efter några trevande fraser hörde jag ett “jaså du heter Anders” och visste att saken var biff. Han hade sett min låtsaskompis från hell och nu skulle han aldrig släppa honom. Om limföretagen hade fått analysera hans förmåga att klänga sig på folk skulle mången onödiga djurförsök kunnat undvikas. Nu behövde jag bara bida min tid. Jag hörde ett “vill du se mina frimärken” och ett “frimärken. är du helt töntig?“, “ja men de är fräcka från Zanzibar. kom med här” och så ett “glöm det…” och så ett ” seså det tar bara några sekunder“, .”men…“.

Jag väntade tio sekunder, öppnade dörren försiktigt som fan och kollade att kusten är omolnlig, hoppade in i dojjorna och svepte med lågt hukande steg ned för trappan och ut i det fria. Jag kastade upp ett getöga och såg hur Anders förtvivlat stirrade på mig genom fönstret. Med ett vänligt vink galopperade jag bort i horisonen.

– Var är din kompis Anders, sade morsan när jag kom hem.
– Åh..öh..äh han hittade någon annan att leka med.
– Men va synd. Han verkade så trevlig. Tyst kanske men snäll.
– Ja vi kan ju låtsas det. Finns det bullar kvar?

Läs även andra bloggares åsikter om barndom, bullar, låtsaskompis, lekpark