Den inre resan

Mymlan har kastat en utmaning efter mig. I och för sig är jag likt Josh en smula sur över att jag inte fått “vem skulle du välja att pippa av samma kön om du var tvungen” utmaningen eller liknade men jag får nöja mig med denna som tydligen har sitt ursprung hos Aku, som hade sitt ursprung i babu, som hade sitt ursprung i kaku…öh. Vem fan bryr sig? Utmaningen i alla fall lyder så här: Du är utmanad att välja något eller några ställen i film eller bokvärlden du skulle vilja åka till… Det spelar ingen roll om det är påhittat eller på riktigt.

Ah… En utmaning i min smak. Bara att låta fantasin fara fritt. Otyglad. Ohämmad. Inga jävla band som säger att det finns ett regelverk som måste följas. En del sugiga bloggare har alltid en massa jävla regler för sig när det gäller att skicka på en en utmaning. Så jävla hämmande på något vis. Grejjen med utmaningar är väl att de ska vara utmanade och inte fyllda med en massa regler som begränsar…öh..nu spårar jag ur känner jag…

Fokus! Fokus killen!

Så var(t) vill jag resa då? Rymden? Bah! Kanarieöarna? Bah! Las Vegas? Bah! Underlandet och leta upp Alice och taffligt sjunga “who the fuck is Alice“? Bah! Hälsa på hos Galahad på Blandings och sno en sugga? Bah! Fara tillbaka i tiden och irritera Descartes genom att påvisa tankefelet i “Cogito, ergo sum“? Bah! Ingen av ovannämda resor är värda besväret. Det kommer liksom inte att hända något skönt där, kanske kan Descartes få sin kopp bischoffen i vrångstrupen men det är ungefär det mest actionfyllda om jag skulle företa mig någon av dessa resor. Och som de flesta vet vid det här laget är jag en kille som inte nöjer med med meningslösa fega resor. Hence tunnelbana OCH buss. Livin on the edge som man säger. Ska det var så ska det vara.

Låt det bli känt att jag skulle vilja resa till mitt inre. Inte det där vanliga inret som vi alla till mans har. Ni vet strax innanför pannbenet. Dit behöver man knappaset en guide. Det är bara att blunda så är man där. Nä! Jag menar att jag skulle vilja resa till platser inom mig som jag inte anar finns. Undermedvetna grejjer.

*sätter mig i munkställning med armarna pararellt utmed sidan och börjar humma*

*PJJJJJJJJJJJOFFFF!!!!*

Fuck! Här var det mörkt!

Bäst att tända den mentala ficklampan och lysa upp lite här. Hey! Kolla en dörr! Vad står det på skylten? “Akta dig för att komma in hit, du blir dig aldrig lik och kommer inte att känna igen dig själv efter ett besök i Galenpannan“. Galenpannan? Coolt… har jag en galenpanna inom mig? Fett! Jag som trodde att jag var fullt normal. Men vad är det där för konstiga snören? Nämen det är ju inga snören det är ju band. Ahh… är det de som håller band på galenskaperna. De verkar vara en smula spända tror jag. Bäst att hasta vidare innan galningarna löper amok.

Och så flanerar jag iväg längs med en snårig förvirrad bana. Det är en massa skumma dörrar och överallt hör jag en massa vrål, stön, skrin och osaliga andars hesa väsanden. Jag identifierar dem som angermanagementrummet, våtasexdrömmar-dungeon, mitt i naturen rummet och spökrummet.

Jag kom fram till ett rum som var oskyltat. Det behövde ingen skylt. Det var beckmörkt och jag behövde bara kolla på dörren för att förstå att där var alla mina drömmar samlade. De krossade vill säga. Bara skärvor och sorgband överallt. Jag passade på att kasta in en rätt så färsk krossad sak. Illusionen om att man inte är John Holmes arvtagare i rakt nedstigande led. In med den bara. Vem fan vill ha en sådan krossad illusion att bära på? Jag knatade vidare. Jag tände en cigg som jag hade hittat i det gamla rökrummet och stannade upp mitt i ett halsbloss när jag hörde mitt inre dåna “hörru din lallare du vet ju att det är rökfritt här – dessutom så röker du ju för fan inte heller! Släck den för fan!“. Det är inte ofta jag är rädd för mig själv men är det någon som kan säga åt mig så att jag darrar så är det jag. Jag släckte ciggen darrandes.

Hittills hade jag inte sett något som förvånade mig. Undertecknad är ju som bekant en kille med oanade djup och sidor. Om det inte skulle anses alldels för pretantöst så skulle jag vilja kalla mig själv ett mänskligt prisma. Hur du än vrider och vänder på mig så har jag några sidor till som du aldrig kunde ana. Nu var ju tanken med resan att jag skulle förvåna mig själv. Hitta sidor jag inte visste att jag hade. Maskfobirummet var liksom inget nytt. Och det värsta var att där var alla mina mentala bilder på vidriga daggmaskar samlade. En av de värsta mardrömmarna var en mask på gott och väl tre meter som log lite pillimariskt åt mig. Jag log inte utan drog så fort jag kunde.

Jag svängde runt ett nytt hörn och döm om min förvåning när jag allting plötsligt sken upp. Det spelades skitskum musik eller så var det bara blodet som rusade runt i öronen efter den snabba sortin från maskryslandet. Jag stannade upp och tittade förvånat uppåt. Det var ljust som fan. Jag önskade intensivt att jag hade ett par solglasögon. Som om av en händelse råkade jag stoppa ned handen i höger framficka och där hittade jag ett par trista solglasögon. Jag tänkte “hade varit smutt om det varit ett par Raybans istället“. Med förvåning såg jag hur de metamorferades till ett par feta RayBans. Jag tittade förvånat på dem och tänkte “fan är det bara att önska så händer det?” . Jag önskade en Porsche och *toblaaam* liksom så gled det upp en Targa och mullrade förtroendeingivande åt mig. För fan! Det är inte sant. Halle berry önskade jag och kände en knackning på axeln och ett hest “Hello Stefan. How can I serve you?“. Fan! Va coolt! Nu ska jag bjuda in lite löst pack hit tänkte jag och önskade som en galning. In från flanken gled Michell Pfeiffer in med några Tequlia Sunrises i händerna.

– Pfft! Är man förvånad, hörde jag en röst säga.

Jag vände mig om och höll på att trilla baklänges. Där stod Nini, snett bakom henne BB med en virre i handen, Mymlan och DRF nickande nonchanlant, Cliffen och Emanuel diskuterade något, MikeBike smaskade på någon obskyr glass. Galatea stod och såg svår ut, Andreas och Jerk bollade en curlingkula med varandra och varsin innebandyklubba, Mr Blues stämde en Fender Precision och några till stod i en klunga. Jag hörde en bestämd stämma förkunna något om att “mitt internetjag kommer att virtulaisera sig självt i små inre rum, nya medier kommer att bestå av mentala små rum som vi alla bär inom oss, på så vis är vi ständigt uppkopplade“, det lät som något deep|ed skulle droppa.

Alla tittade på mig och skakade på huvudet. Samtidigt.

– Öh?
– Kunde du inte önskat några colla band istället, sade Mr Blues.
– Eller några snubbar oxå, muttrade Mymlan.
– Hade jag varit dig hade jag bjudit in Teflonlallarna och hängt dem upp och ned i knävecken, sade Drf.
– Vad är grejjen med dig och Halle Berry, sa Emanuel.
– Va fan…?
– Du kan önska dig världsdominans men näh hä…inte jag inte…jag önskar mig en halvnäck Halle Berry med sidekicken Michelle och en jävla Tequila Sunrise. Så boooring och förtusägbart, muttrade Nini. ” Och en Porshe Targa? Wake the fuckup! 80-talat försvann för ungefär…låt se en livstid sen. Förresten så har inte Halle en sådan där hes röst. Snacka om missvisande drömmar.
– Kanske ska jag önska mig dig i Catwomansui…
– Dröm på killen!

Jag vet inte hur hon gjorde det men fnyset som följde var ett av de mest förolämpade fnys jag någonsin fått. Att det inte skedde på riktigt förtog inte förolämpningens tryck.

I vanliga fall är det inte mycket som rubbar mina cirklar. Jag är en snubbe med bägge fötterna på jorden (hur skulle det annars se ut liksom) och förvånas av ytterst lite. Mest är det människors idioti som förundrar mig. Men att jag har ett rum ett inre måhända som är ockuperat av allsköns bloggare i mitt inre förvånade mig. Jag trodde att de alla var därute. Jag sa det till dem.

– Va fan! Ni ska inte vara här. Ni ska vara därute, sa jag och pekade helt meningslöst eftersom jag hade tappat orinteringen. Vem vet, jag kanske pekade åt njuren till. Fast jag hoppades att det var levern jag pekade till. Gick de dit så kunde jag spy galla över dem alla.
– Men nu är vi här.
– Hur fan går det här till, sa jag
– Bloggen börjar ta över mer och mer…
– Va?

Andreas trädde fram och förklarade långsamt med stora bokstäver “du har internaliserat din blogg coh ditt skrivande så att det är en del av dig. Du lever och andas bloggen. Men du missade en viktig sak vid internaliseringen, du skulle inte tagit med dig bloggrullen in. Alla vi följde med… ja vi och vi…den bilden av oss som du har följde med in. Jag har faktiskt inte trivselmage i verkligheten. Ja ja…det är din bild och inget jag kan stå till svars för. Det bästa är att jag fullkomligt kan negligera att jag går upp i vikt här. Ja och sedan letade vi upp ett rum som vi gillar och hänger numer här.”

– Hur fan får jag ut er?
– Genom att sluta blogga.
– Och det tror du?
– Pja…då ere bara att gilla läget.

Ni är inte bara där ute utan även inom mig, i mina tankar, under mitt skinn, har ett eget jävla rum som ni ockuperat och dessutom så noterade jag att Mymlan rökte trots rökförbudet. Men nädå det är det ingen som påpekar. Speciellt inte jag. Rökförbudet gäller bara mig själv.

*Gnnnnnnnnnnnhhhhhhhhhhhhhhh*

Andra bloggarom den inre resan, bloggvärlden, ockupation, hemliga rum, sugbloggen, sluta blogga, rökförbud, mental ,utmaning, bloggande