Häromdagen gled jag upp för gatan. Kände mig tyngd av något. Kollade på axlarna för att se om jag ouppmärksamt hade hängt upp en sten eller liknande men såg inget. Varje steg jag tog var som att lyfta fötterna ur sirap blandat med en extrem kärleksfull lera med kvicksandskomplex. Tungt som i jävligt tung stjärna var min värld. Vad nu! Sugbloggaren deppad? Nej! Jag är inte deppad. Deppad är för deprimerade lirare. Jag ser på livet med en ljus och frank blick. Framtiden är enbart en outforskad oas och oupplevda fält av möjligheter. Där andra ser problem ser jag lösningar. […]
