Mås (in[te]) blogga…

Häromdagen gled jag upp för gatan. Kände mig tyngd av något. Kollade på axlarna för att se om jag ouppmärksamt hade hängt upp en sten eller liknande men såg inget. Varje steg jag tog var som att lyfta fötterna ur sirap blandat med en extrem kärleksfull lera med kvicksandskomplex. Tungt som i jävligt tung stjärna var min värld.

Vad nu! Sugbloggaren deppad?

Nej! Jag är inte deppad. Deppad är för deprimerade lirare. Jag ser på livet med en ljus och frank blick. Framtiden är enbart en outforskad oas och oupplevda fält av möjligheter. Där andra ser problem ser jag lösningar. Där andra ser lösningar ser jag ännu enklare lösningar. Man kan säga att jag och framtiden har en tummen-upp-till-varandra-relation.

Men ändå var det något som tyngde undertecknad. Det här är liksom inget kul längre.

Plaff! sa det och jag kände något vått rinna utför nacken. Jag tog mig där och blev varse en fet blaffig dos fågelbajs. Jag tittade upp och såg en elak mås göra retfulla loopar. Jag hytte med näven och skulle precis brista ut i ett “din jävla måsjävel” när han förekom mig med ett “om du tycker att det där var något så är det inget mot att skita på en nytvättad bil“.

– Öh? Va!??

Och är det så konstigt att jag blev perplex sekunden innan jag skulle osa ut i ett svavelosande verbalt vredesutbrott? Vem fan har hört en mås komma upp, sikta, skita på en och därtill toppa förnedringen med ett “jag skulle kunna ha gjort det ännu elakare“.

Ni känner ju mig. Det finns få saker som jag accepterar. Där en normalbuddist hade satt sig ned i lotusställning med ett “uhm shanti shanti” där slutar jag lyda under naturlagar. Med ett “nä nu jävlar” hoppade jag upp och slet mig loss från gravitationen och seglade upp mot måsen. Alla naturlagar tittade chockat på och med ett “skyll inte på oss” tittade de åt andra hållet.

Naturligtvis blev måsen en smula skärrad och flaxade friskt med vingarna för att komma undan den naturlagstrotsande svärande galningen. Och eftersom den hade fördelen av ett liv fullt med luft under vingarna var det en ganska enkel match för den att hålla sig undan, men jag flaxade våldsamt på mina armar för att hinna ikapp den. Några andra måsar gled förbi något nyfikna på den märkliga situation som hade uppkommit. Någon sa “va mysko, han kan flyga utan vingar“. Jag svarade “Bah! Flyga! Jag flyger inte. Det är väl för fan ingen konst. De som inte kan flyga misslyckas ju bara med att missa marken. Jag är bara så jävla pissed så att det inte finns många naturlagar som orkar hålla emot och gravitationen är ju som vi alla vet en av de svagare krafterna. Inget emot min ilska mot måsjävlen där som skiter mig i nacken“.

Jag hörde hur måsen som var föremål för min jakt gav ett konstigt morse-aktigt krax och plötsligt svärmade en miljard…nåja jävligt många måsar fram och kraxade och flaxade runt mig. Jag tappade givetvis bort den jag jagade och blev hängandes i luften. Jag kollade runt. Under lugg. De kollade alla på mig. Utan lugg. Jag andades hårt genom näsan och skulle precis brista ut i ett” Jaha…ere så ni vill ha det. Jag tar er alla“, när en äldre mås gled upp en armlängd ifrån mig och med en mjuk röst sade:

– Hey…vänta killen. Varför så ilsk?
– Vem fan e du?
– Jag kallas Jonathan.
– Konstigt namn på en mås.
– Ja nåt måste man heta. Menar du att lite fågelbajs i nacken upprör dig så mycket? Förstår inte du att det är just det vi vill.
– Men va fan!
– Det är precis den reaktion som gör måslivet värt alla mödor.
– Vadå så glida runt och skita folk i huvudet är måsarnas uppfattning om rättvis payback för att man föds som en fågeljävel?
– Rättvis payback är om man dessutom är risig i kistan.
– Va!
– Hade det varit jag som hade skitit dig i nacken hade du känt den osande rättvisan.
– Hörru!
– Hörru på dig själv!
– Så jag ska vara typ…nöjd eller?
– Jupp. Lite normal fågelskit kan vem som helst leverera, men det är bara måsar med jävligt dålig attityd som kan sänka inte bara en människa utan ett helt grannskap. Helt ärligt. Hur kul är det att vara en mås? Man är jagad. Man anklagas för att vara skränig. Vilket landskap har en mås på sitt vapen? Eller land för den delen? Men är du en örn slåss länderna om att ha dem som nationalsymboler. Och tro mig att örnar är ena lömska rackare. Ser du några gamla tanter gå ut för att mata måsarna med bröd? Va? Och era jävla ungdomar preparerar gammalt bröd med sprit för att vi ska vingla duktigt i luften. Fan att vi inte skiter ned mer är bara för att vi har så små magar.

På något avigt lät det han sa vettigt. Sett ur ett fågelperspektiv om inte annat. Jag kollade ned och såg en man oroligt titta uppåt och hytta med näven och vråla “våga inte era jävla satar“. Han stod bredvid en nytvättad pizzarac…öh jag menar… bmw. Jag kollade på gammelmåsen. Han log skevt. Plötsligt var det som om våra själar möttes. Han gav mig en blinkning och väste “du eller jag“. Jag sa “öh…jag vet inte“. Han sa “är du risig i kistan?“. Jag ba “skojar du? Tacos, nachos, vin, sprit, choritszo slåss med varandra inombords. Kulinarisk slagfält rentutsagt.“. Han ba “ja men då så, efter dig“. Jag ba “dessutom är jag flygrädd och har svårt för höjder“. Han ba “efter dig min herre” och med de orden svepte vi ned och lämnade skrattande varsitt rykande färskt visitkort på den nytvättade bilen.

Att skita i allt. Så befriande liksom.

När vi seglade upp kände jag att allt det tunga var som bortblåst. Min första reaktion var “jaså…jag var skitnödig. Så enkelt“. Men det visade sig att jag inte bara var lättad i kroppen utan även i själen. Jag kände mig fri som fågeln bredvid mig. Inga måsten. Inga krav. Jag gör precis som jag vill. Jag gör bara det som är kul. Det som är lustfyllt. Det som ger mig något utan att kräva eller kväva. Det är helt enkelt dags att gå…eh…flyga vidare. Jag frågade vad händer nu? Jonte gav mig en blick och sa sen efter en lång stund “vi drar dit vindarna och de nytvättade bilarna för oss…”

EPILOG:
Om du tittar upp och får en laddning måskit i huvudet av en elakt skrattande måsaktig wannabe så ere undertecknad. Vinka bara…du kan inte ta mig. Jag glider vidare med mina nyfunna vänner och vi syns med all säkerhet igen i en blogg framöver…

tack för den här tiden

fridens/S

p.s Bilden är tagen av Danne på Dagens Bild

Andra bloggar om Slut, sugbloggen