Mås[te] blogga

– Äru säker?
– Jupp!
– Men har vi inte haft kul ihop?
– Skitkul!
– Haha!
– Hehe!
– Vadå är du bra i kistan igen eller?
– Om det ändå vore så väl. Nä du kistan är lika risig som vanligt men jag känner att jag kan detta, sa jag och pekade svepande med en arm på staden under oss. Jag noterade att mina armar hade utvecklat små dunaktiga fjun. Sexigt om man siktar på att styra upp en duva och fortsatte “men det är dags att gå vidare i livet. Hur kul det än är att skita kreti i nacken och dryga pleti i kalufsen så är det som så att …pja… efter den tusende blaffan så tappar det lite liksom. Hajjaru vad jag menar?
– Ja lite trist blir det i längden.
– Dessutom har jag ett patos. Ett kall om man så vill! Folk har ett sug som måste tillfredställas. Mycket kan man skita i men detta är ingen skitsak liksom.
– Men finns det inte andra som tar hand om det nu?
– Inte lika sugande som undertecknad. De få jag har hittat har sugit men inte alls i rang med undertecknads sug.
– Hybris va?
– Man skulle kunna tycka det men så ere! Trust me on this one!
– Tja lycka till då!
– Desamma, sa jag och med ett mjukt glidande så lät jag gravitationen ta mig ned igen bland de vanliga taffliga lallarnas skara.

Kexet i tighta jeans höll på att skita ned sig när jag från ingenstans med ett dovt “aje va fan!” dunsade ned från himlen. Min förmåga att alltid ha en snabb kommentar tillhanda svek mig inte och med ett “Ahh…min gravitationsräkning måste blivit registrerad nu. Whats up babe! Tighta jeans må jag säga. Vadå hällde du dig i dem eller? Synd bara att jag har folk att besöka och saker att uträtta. Annars skulle jag vilja vara med när du hällde dig ur dem ikväll…va säger jag? Jag är ju gift för fan. Sorry! Jag är inte van med så mycket syre. Däruppe var det lite lite av den varan…

*Blaff*

… sa det och jag kände en fet smörjig dos skit landa på huvudet. Klockren träff! Hade inte kunna göra det bättre själv.

Puman i jeansen skrattade till. Jag tittade upp och fick se Jonathan skrattandes fladdra iväg. Jag hytte vänskapligt näven åt honom. Vi går ju ändå way back så lite skit får man ta av sina vänner. Damen gav mig en servett. Jag tackade och med ett “taré lungt“, gled jag stapplandes vidare. Jag kände genast hur tungt allt hade blivit. Jag kollade på min mage och ta mig tusan om inte jag hade ökat i omfång under dessa veckor jag befunnit mig bland måsarnas skara. Mysko som fan eftersom jag inte käkat så mycket. Bara sådant som folk har kastat. Skräpmat i och för sig men som fågel äter man inte så mycket. Fast det var ett konstant käkande i och för sig.

Jajajaa…..

Jag är tillbaka. Mer sugande än någonsin. Kolla blicken! Med tanke på att man har inarbetat ett sugande namn under flera år så kan man inte bara slänga bort det. Dessutom har jag fått för mig att jag ska tjäna pengar på skiten och vad är en bättre plattform än Sugbloggen? Åhlens mumlar någon medlemskortsjävel men jag lystrar inte på det örat. Fuck Åhlens! Det är här den nya ekonomin kommer att rulla igång. Sveriges BNP kommer att lyfta i samma sekund som jag släpper loss årets julklapp. Heck vadå julklapp det är en thanksgiving present. Till och med Krist himmelfärdspresent. Hade Jesus fått lägga vantarna på denna så hade han inte varit så snabb på att hasta iväg himlavart…

Mer om det senare…

Fridens/Stefan

Andra bloggar om tillbaka, comeback, mås, sugbloggen, long time no see, saknad