Ögon i nacken

Jag vaknade upp och insåg genast att allt inte stod rätt till. Insåg och insåg… jag menar att jag förstod att saker och ting inte längre var som de skulle.

Mina ögon hade flyttat på sig under natten. Med en flämtning förstod jag att de inte var kvar där jag hade lämnat dem när jag skulle gnugga dem. Innan någon jävel här tror att Steffo är en glasögaägare och att jag likt pantertanterna skruvar ur ögonen och lägger dem i lag över natten vill jag säga att min blick är frank, rak och falkaktig. Och att ögonen sitter där normala människor har sina ögon.

Jag skulle som sagt min vana trogen gnugga dem för att därefter bistert utbrista “hå hå jajajaaa… ytterligare en jävla dag vad har den i sitt sköte“. Detta är min invanda morgonrutin som jag brukar ägna mig åt. Men något var fel. Fruktansvärt fel! Jag gnuggade händerna i någon köttig massa där ögonen brukade sitta. Hårigt som fan. Skitäckligt innan man fått i sig en stadig kopp te. Jag hann tänka “fan vad semestermuschen måste växt i natt“. Jag lät händerna vandra vidare och kände näsan, pannan, hakan men inga ögon.

Jag slog upp dem och såg rakt in i något kuddaktigt. Jag fattade ingenting. Ett tag trodde att jag var Stevie Wonder. Jag kände nämligen en obehaglig lust att nynna på eposet “I just called to say…“.

– Ahhhhhuuughhhhhh, skrek jag.
– Vaere, muttrade frugan surt.
– Mina ögon!!!
– Va ere med dem, mumlade hon sömndrucket.
– Kolla de är borta!
– Du drömmer!
– Men kolla rå, sa jag.

Hon drog upp sitt huvud och tittade på mig och med ett trött och resignerad suck sa hon, “har du haft bort dem i någon dröm eller?“.

– Visst e dom borta?
– Kanske det.
– Vadå kanske?
– Ja…ser du något?
– Öh…ja en jävla kudde!
– Ahh…prova och lyfta på huvudet, sa hon.

Jag gjorde så och kunde plötsligt se delar av väggen. Jag vände huvudet i riktning bort från frugan och såg henne titta på mig. Trött.

– Va fan, sa jag.
– Hur bär du dig åt?
– Vadå bär mig åt?
– Ja flyttar på ögonen bak i huvudet. Du vet väl att “ögon i nacken” bara är en sägning va?
– Hörru!
– Hörru på dig själv. Ja jag har då ingen lust att titta dig i nacken. Jag vill sova!
– Jaha…och vad ska jag göra åt det då?
– Som du brukar säga “inte mitt problem“, sa hon och med en dåligt dold rysning vek hon ned sig och drog iväg till en drömaktig tillvaro där jag förmodligen, om jag var med vill säga, hade ögonen på mig.

Innan blodet har rört om i grytan är jag en stel jävel. Faktum är att rigor mortis skulle kunna få sig några matnyttiga tips i stelhet om det orkade upp i ottan och kom förbi på studiebesök. Vilket innebar att det där med att vrida på nacken är ett mindre företag vilket resulterade i att jag var tvungen att baklänges gå upp ur sängen. Det kändes som om jag levde i slowmotionad bakåtspolning. Jag stapplade ut i badrummet och hade ett mindr…äh ett medel helvete att kolla mig i ansiktet. Jag noterade däremot med tillfredställese att mitt bakhuvud var rätt så snyggt. Alltid något.

Det är en sak att gå baklänges, men jag säger det att gå baklänges fast framlänges är rubbat märkligt. Min kropp skrek åt mig “men för i helvete…bestäm dig, ska du framåt eller bakåt?” när jag tog några steg fram och gick in i väggen för att därefter gå baklänges och snubbla på mina fötter. Min hjärna och jag var inte överens om innebörden i ordern “bakåt” eller “framåt“. Jag satte mig tungt ned i köket när jag efter en kvarts fipplande med kaffebryggaren och fem skopar kaffe på golvet beslöt mig för att ta en frugal frukost. Vari det frugala bestod av ingenting.

Och idag av alla jävla dagar hade jag en viktig presentation på jobbet. Jag skulle hålla en föreläsning om att det är viktigt att se varandra. Som människor, vänner och kollegor. Att människan är ett djur som törstar efter uppmärksamhet och att vi mår som bäst när vi blir sedda…bla bla. Jag insåg att detta skulle kunna bli en smula problematisk. Jag ramlade baklänges ut i hallen och tryckte en keps långt ned över nacken. Där ögonen skulle ha suttit om det hade varit en normal dag placerade jag ett par grymt stora svart solglasögon. Modell gigantiska. Jag synade mig i nacken och tänkte “det borde gå” och klädde på mig och drog baklänges iväg till jobbet. Som vanligt klev det med hjälp av lagen om alltings jävlighet på en skitsnygg tjej och gled med bestämda steg förbi mig och satte sig på sätet bakom mig. Men denna dag behövde jag inte vrida på huvudet för att låtsas titta bakåt som av en slump. Jag vek bara upp kepsen en smula och kunde sitta och tokstirra på henne hela resan. Alltid något.

Väl på kontoret mumlade jag om en hastig allergisk reaktion som gjorde att jag inte kunde befinna mig i dagsljus men att jobbet och presentationen var viktig och i normala fall skulle jag sjukskriva mig men plikten framförallt och det spelar väl ingen roll om jag har glasögon och keps på mig eftersom det är powerpointen som alla ska kolla på…bla bla. Chefen muttrade något om “men vi släcker ju ned” varpå jag hastigt ljög ihop en tafflig onaturvetenskaplig definition på att mörker är ljus det med om än i mindre dos, men likförbaskat kommer mina ögon att ramla ur sina hålor.

Jag måste säga att ha ögon i nacken är bra vid presentationer, man behöver inte vrida på huvudet och kolla på sliden på väggen. Gjorde att jag framstod som värsta proffset och jag såg nog att någa kollegor var grymt imponerande eftersom det verkade som om powerpointen var ordagrant memorerat av mig. Jag tittade inte på väggen en endaste gång verkade de tänka när det i självaste verket var ett faktum att jag inte gjorde något annat än stirrade in i väggen. Eftersom jag hade allas ögon på mig så såg jag till att det skulle se ut som jag talade direkt till personen och pekade på måfå på någon. Jag tror att det gick bra men undrar fortfarande vad kollegan menade med “nog för att man ska se alla och tala med dem men…yuccapalmen tror jag inte var så intresserad av det viktiga i den personliga bekräftelsen“. Precis när jag skulle gå för dagen så ser jag att vi har en gigantisk yuccapalm på kontoret. Tydligen har jag pekat direkt på den.

Det blir lätt så att om man har ögonen i nacken så kan man inte se framåt – även för en snubbe som undertecknad som gör en stor sak av att se framtiden an.

Andra bloggar om ögon i nacken, sugbloggen, humor, presentation, synvilla