Paralelle lallaren

Det har kommit till min kännedom att det finns en version av mig i ett parallelluniversum som inte alls ser på livet på samma sätt som jag gör. Som tycker att naturlagar skall följas och att allt som har minsta antydning till absurdism medelst kraft ska bekämpas. Det som gör det så irriterande är att eftersom de flesta andra versioner av mig är rätt så lika mig, dvs snara till skratt och ser hela tiden efter möjligheter att fucka upp tillvaron och om inte det lyckas i alla fall försöka reta upp universum en smula, och när vi säger retas så gör vi det multiplicerat med oändligheten, så är denna träige versionsjävel precis tvärtemot mig.

Med tanke på att det faktiskt var universum som började så anser alla vi oändliga oss att vi har rätt att jiddra en smula med allt och alla. Ja utom denne triste jävel då. Jag fick ett anonymt tips av mig själv från dimensionen bredvid att jag borde hasta över och se till att han ställer sig i ledet. På något avig vis gör ju denne triste jävel allting lite absurt genom att sticka ut från alla versioner av mig genom att inte vara som mig. Bara en sådan sak borde få honom att inse det motsägelsefulla i att inte vara som alla andra.

Det här med dimensionsförflyttning kanske en del tycker är lite trixigt och det är det om man inte vet hur man ska göra. Det man behöver är ett a) öppet sinneslag, b) en slö dag och c) en hjärna som hakar på. En hjärna som inte räds utmaningar. Som inte går in i väggen för minsta lilla omöjlighet. Som ser logik som ett hinder man kan blunda för. Som ser normalitet som något trendigt. Som anser att sunt förnuft är som en illa konfigurerad gratis brandvägg. Som fnyser åt det till synes omöjliga.

Har man lite tuggbar svamp så kan det hjälpa till att förhöja resandet. Men det är av vikt att man tar rätt dos. Tar man för mycket kan man i värsta fall dyka upp i en parallell värld där man inte alls är i samklang med parametrarna i det luddiga skikt som definierar jaget och plötsligt befinna i sig i den oangenäma situationen att vara någon annan. En gång dök jag upp som Magnus Betnér och tro mig det var inget kul. Han verkar ha ett trist liv i alla dimensioner. Fast nu när jag tänker efter så måste Magnus vid det tillfället dykt upp som mig i denna dimension? Summan av allt är konstant liksom. Det förklarar det där konstiga (s)pöket som fortfarande än idag ringer mig och vill ha closure. Och jag vill vara skapt som en gravad lax innan jag clousrar något jag inte ens påbörjat.

Nåväl. Jag vet vad som krävs för att inte vara Magnus Betnér så med ett mjukt *pjoop* gled jag in till nästa värld. Det coola är att man inte behöver leta upp sig självt eftersom man landar i sig självt eller bredvid sig. Jag sa:

– Hörru! Ditt tristo!, till mig själv, som hoppade högt när jag dök upp från ingenstans. Hade det varit jag hade jag inte ryckt till det minsta, men detta vittnar om att denne dimensionsversion är en smula harigare och räddare än mig för oväntade uppdykanden av mig. Men han fann sig snabbt dock.
– Hörru på dig själv. Fel plats. Fel dimenson. Fel snubbe, jävla räka sa parallelle jag.
– Opps, sorry, sa jag.
– Your bad!
– Eller hur?
– Hehe. Du skulle svängt vänster därborta.
– Ahh…det förklarar saken. Tyckte väl att allt var som det skulle när jag kom hit.
– Det kan du fethajja.
– Ska du inte haka på?
– Mja…det är mycket nu…
– Visst. Tjena. Jag känner dig. Ska du porrsurfa nu igen?
– Öh…
– Försök inte ljuga för mig. Kom igen. De nakna sidorna kommer att finnas kvar när du kommer tillbaka. Dessutom kan jag ge dig heta tips på feta fina nya siter.
– Va?, sa han och jag såg på hans blick att han insåg vidden av att de tips jag skulle leverera var några som han med absolut sannolikhet inte skulle fnysa åt. Han tänkte om det var någon som visste vad jag höll på med och gillade så var det väl jag.
– Jupp. Med så mycket naket så att det räcker och till och med spiller över till denna dimension…
– Vad väntar vi på, sa han och innan jag hann säga “uhm shanti shanti” så gled vi båda två med ett bestämt “pjoop” in i den triste parellelle lelles universa. Vi landade i hans nörd…öh…*host *..eh…arbetsrum. Han var inte där. Förmodligen på jobbet. Bara en sådan sak som att vara på jobbet alla timmar chefen betalar en för.

Jag såg genast att allt var grått. Inga färger. Skivsamlingen han hade var hör och häpna: Bon Jovis samlade verk. Gahhhh! Dvd hyllan bestod av en miljon skitfilmer. Det där var en som inte laddade hem filmerna – utan köpte skiten för dyra pengar. Jösses liksom. Den andre mig ropade ” Men kolla. Hans jävla browser har inga bookmärken av det mustigare slaget. Bara aktiebörs, nyhetsidor och cd-on. Va fan!“.

Hel, ren nykter och moralisk oförkastlig version av mig. Kunde man vara tristare? Som förmodligen inte gick mot röd gubbe om det var en barnfamilj som väntade på grön gubbe. Allt enligt devisen “föregå med gott exempel“. Vi rotade runt en stund och förfasades över de tråkiga fotoalbumen, där han stelt med en vansinnig skenhelig blick log stelopererat på varje bild. Plötsligt hör vi dörren öppnas och in kliver den tristaste version av mig själv som universum mäktade plocka fram. Han stannade och gav oss en förbryllad blick. Munnen öppnades. Han stirrade. Munnen stängdes. Han blundade och satte sig i yogaställning.

– Yoga?, vrålade jag. Säg att du skämtar med mig!
– Ummmm…., hörde vi.
– Jag tror inte han kan skoja, sa paralelle mig.
– Men yoga? För fan det är inte tänkbart i någon version av mig i någon dimension under någon tidsera. Det är helt enkelt otänkbart och omöjligt, sa jag buttert.
– Vänta lite, sa paralelle lallaren och hoppade upp ur yogaposen. Kommer du hit…
– Öh…ni, sa paralelle mig. Likt mig ville han vara en som räknades.
– Ja ja…ni då. Var var jag…jo…kommer ni hit genom något hål i logiken och säger att jag är omöjlig, när det i själva verket är ni som är omöjliga?
– Öh…
– Alla dina jävla trista, korrekta, hyfsade, uppfostrade sidor måste ju ta vägen någonstans – och eftersom summan av allt är konstant så kanaliseras de alla bort genom varenda blek versionskopia av dig i dimensionerna och manifisteras i mig. Tro mig jag tycker inte att det är så jävla kul att vara den siste triste versionen. Fan fick jag bestämma skulle allt bli uthärdligare om du och alla andra av mig kunde dra sitt strå till den kollektiva stacken av oss och bära bördan. Men jag är inte förvånad. Nä hä då! Med tanke på hur jävla egosistisk du är och multiplicerat med alla så är jag helt enkelt konsekvensen av dina och alla andra jävla versioners konsekventa vägran att vara…
– Uh oh, sa parallelle mig och gav mig en förfärad blick.

Han hade förstått att detta var en arg version med en mängd uppdämda känslor som hade ett och ett annat att säga och eftersom han likt mig inte ville klä skott för opåkallat skit försvann han bort med ett diskret poff. Jag skulle precis göra samma sak, när jag känner hur parallelle lallaren sög tag i min arm med ett” nä nä…försök inte!” och fortsatte sin monolog. För att vara en tråkig version av mig hade han förvånanstvärt bra ordförråd. Blir väl så om man sätter sig och hänger på SAOL istället för svenska folkets sexvanor punkt se.

När han hade skällt en stund satte jag upp en bestämd hand.
– Hör nu! Seså. Tyst ett tag. Jag kan ta mycket men inte hur mycket som helst. Framför allt ifrån mig själv.
– Du ska inte komma hit och ha attityd!!!
– Det må va men hur ska vi lösa detta? Jag har ingen lust att hänga här och ta en massa dynga!

Och eftersom jag är en jävligt bra säljare så följde det ju med detta att han var en minst lika skicklig säljare så han sålde på mig ett avtal som i korthet går ut på att jag ska börja skärpa mig. Vara lite trevligare mot människor. Inte så snar på att döma ut utan ge en hjälpande hand istället och vara grabben hela dagen så mycket jag kunde. Vissa av mina dåliga sidor skulle jag undertrycka och skicka vidare så att han kunde få sig en dos av en dålig sida och på så sätt skulle vi jämna ut skillnaderna mellan oss. Jag hade aldrig ställt upp på detta för någon men eftersom detta a) är en manifestation av mig själv och b) jävligt skicklig säljare, gled jag hem till min dimension med löfte om att bättra mig. Vi tog hand på det och när jag skakar hand med mig själv så menar jag vad jag lovar.

Så nu kommer en trevligare och schysstare Steffe att botanisera i här ett tag…

Andra bloggar om sugbloggen, parallell värld, lelle, dimension, dålig attityd, porr, sexsidor, Steffe, magnus betnér