Tokiga drömmar

Jag stod och kollade ut över horisonten som var en blue screen, vilket lämnade mycket utrymme för min fantasi. Och med tanke på var jag var hade fantasin spritt spelrum. Jag visste nämligen inte alls var jag var. Bara att jag var någonstans obehagligt. Känslan av obehag smekte min kropp.

Plötsligt knakade det till. Jag vred på huvudet. Mitt hår på huvudet som omärkligt hade smugit tillbaka efter några års bortavaro och praktik hos en genomsnittsgorilla ryckte till det med. Föga förvånande eftersom håret inte hade hängt med under de senaste läskiga åren. Speciellt inte under ingen-kritaperioden då jag livrädd hade fått pantsätta burkar, gitarrer och delar av mina drömmar. Hänger man bland gorillorna så finns det inte så mycket som kan få känslorna dallring.

Snett bakom mig såg jag en orm. Han såg lömsk ut. Jag darrade till och började smyga iväg. Jag hoppades omärkligt. Jag tittade ned eftersom marken på ett omärkligt sätt förvandlats till sand. Jag såg en skylt sväva ovanför sanden som sa “Sahara”. Varken mer eller mindre. Under sanden däremot såg jag en annan orm. I precis samma färg som kolasnören. Jag hoppade skickligt iväg tre meter och höll sånär på att trampa på en annan orm. Tog på nytt ett nytt skutt och såg till min fasa att under hela sanden kryllade det av ormar. Några ormar stod upp, en del andra satt stilla, någon dansade electric boogie och en orm ramlade uppåt.

Jag hörde ett hest  väsande som jag visste var den första ormen bakom mig. Kolaormen. Med en kraftansträngning stålsatte jag mig då jag kände en annan orm smeka mig runt vaden med sin kalla tunga. Samtidigt som jag dog en mindre död måste jag erkänna att jag blev lite upphetsad. Alla dessa kryllande fallossymboler väckte liv i min egen lilla snok. Jag vred av ballen och kastade den i havet av ormar. Den slingrade sig genast fram till en snygg sexig flat orm och började ragga. Att den aldrig lär sig.

Jag blundade och började jojka med en röst som jag igen kände som Björks. Ormarna stannade upp. Utom ballen och flatan som smög iväg. Jag fick telefonsamtal från samernaa riksförbund som la en kraftigt protest mot att jag missbrukade deras medfödda nationella rätt att jojka. Jag lät min telefonsvarare hantera ärendet. Han som ringde bröt på skånska vilket irriterade min telefonsvarares inbyggda känsla för korrekt ton och delar av kritiken raderades per automatik.

Jag tog ny sats och jojkade loss på Iron Maidens “killers” baklänges. Ormarna försvann. Omar Shariff kom fram och sa att det var skicklig gjort det där med ormarna. Jag neg blygt och tackade med Lena Nymans hesa välbekanta röst. Mina händer darrade tillfredsställda. Omar sa att han hade bokat ett möte med Skansenchefen. Vi gick dit armkrok och satte oss ned på en liten stuga. Hans Alfredssson som alls inte är Skansenchef  materialiserades från tomma intet med ett “häpp“. Jag tände en bakad potatis och lyssnade till vad Omar och Hasse hade att säga.

Jag fick ett ultimatum. Jag fick en chans att spela teater på Skansens röda scen igen mot att jag slutade skicka sexuella trakasserande brev innhållandes ordet vatten. Så fort jag hörde ordet vatten kastade jag mig över Omar med ett hest stönade. Ge mig vatten! Vattan! Vattttuuun, skrek jag. Hasse knäppte med fingrarna och ett S.W.A.T. Team hoppade fram från under verandan, övermannade mig och körde i ilfart iväg till Guantanamobasen där president Obama välkomnade mig med orden “egentligen är det stängt, men för dig har alltid plats“. Han pratade norska och lät glad.

Jag hörde hur dörren smällde igen och nycken vreds om. Jag kollade runt i den minimala cellen och till min oerhörda glädje såg jag ett glas vatten. Jag speglade mig i glaset och såg att jag var nästan mig själv igen. Min näsa, Brad Pitts pitt i pannan och Samuel L Jacksons attityd.

Plötsligt hörde jag en signal. Ett ihärdigt pip. Det var som om hela rummet pep. Telefonen ringde, ringde ,ringde och jag kunde inte hitta den. Jag tittade runt och lokaliserade ljudets ursprung. Det var precis bakom väggen. Jag sträckte mig fram och tryckte till och med ett “pjoop” försvann jag ur cellen, drömmen och fann mig själv sittandes i sängen med sjöblöta lakan, mobilen i handen och en törst som jag visste botemedlet mot…

Fan…Jag måste sluta gå lägga mig för tidigt. Drömmarna får för mycket tid och tar över annars…

Andra bloggar om dröm, orm, mardröm, törst, samuel l jackson, skansen, brad pitt, lena nyman, hans alfredsson, sand, öken, absurd, vatten