Steffo 2.0 del 1

Häromdagen snavade jag på en apelsin och föll handlöst till golvet. Inte vilket golv som helst utan det nylagda stenhårda klinkersgolvet i vårt state of the art kök.

*Smack*, sa det och jag svimmade.

De flesta som svimmar (i filmer i alla fall) brukar rulla ögonen uppåt och inåt och försvinna bort från denna verklighet. Det gjorde även jag. Men jag försvann inte utan gled in i en djupare och finare verklighet. Eller ja verklighet är väl egentligen fel ordval utan mer overklighet. Vad som hände var att mitt medvetna jag med ett “aldrig att jag står till svars för att ha halkat på en apelsin” stängde av sig. Och då borde jag rimligtvis ha legat nedsläckt likt en golvad medelmåttig boxare och chillat fram till tio med sikte på hundra. Tycker man ju.

Men inte eder undertecknade otecknade jävel inte. Jag fortsatte som om ingenting hade hänt. Med ett “jävla apelsinskalshelvetsfanskapskit” borstade jag av mig smulorna från frukosten och såsade vidare.

Det som förvånade mig mest var att allting verkade så fräscht. Jag såg allt med nya ögon. Borta var tinnitusen, stressen, defaultilskan men framförallt känslan av att ha blivit lurad till det vi kallar livet av ett halt lömskt jävla ägg var som bortblåst. Jag skulle ha tänkt “va fan nu då” om jag hade varit den gamle Steffe, men mitt nya jag hade inte sådana barska ord i sin vokbulär. Nosörribobaa!

Men jag visste att något var fruktansvärt fel. Jag kände mig liksom inte hemma i mig själv. Det här med att bottna i sig självt ni vet. Det där som träd- och morots-kramarna hyllar. Och beviset för att jag inte var den som nyss hade snavat över apelsinskalet manifesterade sig omedelbart då jag på nytt satte stödjefoten på apelsinskalshelvetsfanskapskiten och med ett “åh…hej vad det går mellan pattar och lår” flög jag upp i luften, viftade förgäves på armarna i ett misslyckat försök att få gravitationen att titta bort en stund och föll likt en golvad oxe ned i backen. Igen. Smack. Igen. In i dimman. Igen. Men denna gång fick jag en glimt av vad som skett. Där inne i mitt undermedvetna såg jag mig själv. Äldre, mer sliten, garvad och inte så död blick might I add. Jag såg också förvirrad ut. Inte så konstig kanske när en nyare fräckare version poppade upp från ingenstans.

– Hey…, sa jag
– Va fan vill du då, sa jag.
– Vad gör jag här?
– Jag undrar också vad jag gör här?
– Nu sa jag det först!
– Ja men jag var här först.

Som den vakne läsaren förstår var detta en av de mest absurda dialoger som har skett någonsin någonstans. Jag kollade runt och sa var är jag? Och svarade själv jag är i mitt undermedvetna. Hur vet man att det är ett undermedvetet sa jag. Det vet man inte, svarade jag. Det är det som är poängen, fortsatte jag.  Hur kan jag då vara här, sa jag på nytt.

Jag hörde en röst dåna.

– OPPPS! NU VART DET VISST LITE FEL I MASKINERIET! HUR FAN HAR DETTA GÅTT TILL? VI KAN JU INTE HA TVÅ MEDVETNA STEFFES HOS STEFFES UNDERMEDVETNA. NÅGON HAR KLANTAT TILL SIG.

Vi uppenbarligen medvetna oss i det undermedvetna mig vände oss om och såg en mörk jävel komma haltandes med en svansade inställsam snubbe bakom sig. Han va jävligt lik oss. En av oss tre sa:

– Och vem fan e du?
– Inte den tonen!
– Jag har vilken jävla ton jag vill. Hur fan kan du komma här och se ut som mig och ha attityd, sa den andre av mig.
– Hörru!
– Hörru…, sa jag
– …på dig själv, fyllde den andre i.

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att…

I linje med gammal god hederlig Cliff Hangeranda ber vi nu er att följa den spännande delen och rafflande avslutet av post nummer 999 i morgon…

– Men va fan en cliffhanger? När det flyter på så bra?
– Oh…hahaha så jävla kul!!!
– Men om inte folk kommer tillbaka imorgon då?
– De kommer alltid tillbaka! Eller hur visst kommer ni tillbaka imorgon? Snälla snäääällllaaa…
– Pft patetiskt att böna och be
– Jaja…

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster