Ni vet när man river av papper från ett block. Då perforeringen inte vill samarbeta utan suger tag i delar av pappret och med ett “ritsch” så har man ett halvt ark i handen och den andra delen sitter fast i blocket. Med resultatet att man måste börja om processen med nytt papper. Och när man väl sitter där svettig och dann, för det andra arket måste man ta med millimeterprecison och sådant tar ju dels på krafterna men även på nerverna. Så är det lilla epos man skulle författa som bortblåst.
Man sitter med en tom blick, tom hjärna och tittar på ett tomt vitt ark.Känns ju sisådär i dessa tider av miljötänk…
Gnhhh
