Varje morgon står de redo vid min sida av sängen. Beredda att ge mig det stöd jag haft så långt bak jag kan minnas. Känslan av deras ovärdeliga betydelse minskas inte av att de inte är de första och originella paret.
Foten glider mjukt in och kudden som stöttar undersidan av foten välkomnar den likt ett vattenyta som bereder plats för en anka. Mjukt och ger det utrymme jag behöver. Dess sträva yta kan kännas obehaglig men det hanters genom att jag med jämna mellanrum smörjer in fötterna med mjukgörande lotion. Ovansidan valv spänner åt kring lästen och ger trygghet och att jag inte tappar tofflan när jag lyfter på foten.
Storleken är förstås perfekt då hela foten får plats. Jag har haft tofflor som varit en aning för små eller stora och då har jag känt mig instängd eller som om jag halkat omkring i ett badkar. Hela kroppens känsla av minskad gravitation bärs upp av dessa fina tofflor. Få plagg älskar jag så högt som mina tofflor. Till och med när jag reser bort är de med mig. Om man ser mina tofflor är jag inte långt borta.
Att det anses ovärdigt att bära tofflor och att man använder det som ett epitet för mindre starka själar är märkligt…
