Dagarna på sjön med pappas segelbåt minns jag som fyllda med oändlig tid och glädje. Öppet hav och en stark känsla av trygghet med pappas starka hand på ratten. Fuktiga kvällar kändes det råa in i märgen men då tände pappa värmaren som jag fortfarande minns namnet på, Ebersprecher. Som vuxen inser jag att det måste bero på att varför namnet har präglats in så hårt beror på att värmaren var den som räddade mig från det värsta jag vet som är att frysa.
Doften av teak får mig att flyttas tillbaka till min barndom. Lekarna på öar med de andra barnen från klubben var underbara. När föräldrarna satt runt brasan smög vi barn ned i någons båt och spelade kort eller bara hängde. Att få vaggas till sömn med det lugnande kluckande ljudet som ljudvägg var fantastiskt. Vi hade dessutom den snyggaste och coolaste båten vilket jag var stolt över. Ovanpå det hade min pappa byggt den helt själv från grunden. Till och med plastat den i Varberg.
Sådan minns jag min pappa – han kunde allt. Trots sin epilepsi som han vägrade låta honom hindra från att leva så fullt ut som möjligt. När jag fick hoppa i havet och dra upp honom fick mig att växa och jag lärde mig att jag kan allt…
