Häromdagen skulle jag sopa upp lite grus i hallen, en sån där enkel uppgift som i teorin tar två sekunder. Med tanke på att man har lagt en betydande tid med att ligga på golvet och lägga trägolvet med grava följdeffekter som trötta knän en vecka efter avslutat arbete vårdar undertecknad trägolvet som om det ärs bebis. Men som vanligt när jag är inblandad tar saker och ting en annan vändning. När jag böjde mig ner för att greppa kvastskaftet small det till i ryggen. Och när jag säger small, menar jag att det kändes som om hela min ländrygg plötsligt blivit förvandlad till ett gammalt dragspel. Inte ett snyggt Benny Anderssondragspel – utan de där man ser i obskyra loppisar om sommaren där affärsägaren inte fattar att man inte alls kan ta mer än 12 spänn för skiten, utan de envisas med att försöka sälja den urblåsta blåsbälgen för tusentals kronor.
– Jaha, bravo, mumlade en syrligt bekant röst bakom mig.
Jag vände mig inte om. Det behövdes inte. Jag visste vem det var. Skitsnackaren. Rösten fortsatte.
– Så, vad är planen nu? Rulla runt och hoppas att någon kommer förbi och adopterar dig? sa den, med den där föraktfulla tonen som bara den lilla rösten inombords kan ha.
– Kan du inte bara hålla klaffen en gång? väste jag medan jag försökte känna efter huruvida det som sakta pyste ut var en fis, livslusten eller irritation som inte visste var den skulle ta vägen.
– Kan du inte sluta vara så klantig? svarade den kvickt.
Jag rullade runt lite, mest för att få en bättre vinkel att stirra irriterat mot väggen där jag antog att rösten stod och njöt av min misär. Men den var så klart osynlig som vanligt.
– Det är inte mitt fel! kontrade jag.
– Nej, så klart inte. Universum tvingade dig att böja dig ner som en 80-åring utan att värma upp först. Jag hörde tydligt hur det sa: “Gör det, Steffe, testa din rygg, du har ju inget att förlora!”
– Hörru! sa jag irriterat.
– Hörru själv! svarade rösten blixtsnabbt.
– Kan vi inte bara enas om att jag hade otur? sa jag och försökte resa mig, vilket resulterade i ett ynkligt knak från någonstans jag inte visste att det kunde knaka. Att jag har ett rikt inre är känt sen länge, mindre kända är de inre demonerna, en och en annan inre röst har ni ju stiftat bekantskap med – men det där med knakande inombords var ngt nytt.
– Otur? Snälla. Det där var karma som tittade förbi och sa hej.
– Hörru! sa jag igen, nu mer frustrerat.
– Hörru på dig själv! sa den, ännu mer självgott.
Jag kände hur tålamodet rann ur mig snabbare än smöret på en varm toast, en varm dag på en solbelyst klipphäll.
– Okej, vad vill du egentligen? sa jag.
– Jag är här för att påminna dig om att du är en vandrande katastrof och att kvastar är farligare än de ser ut. Du är ju fan långt över medelålder. Du behöver lära dig att väga två sandkorn på ett trött trägolv mot insidan av en träkista, med en miljard sandkorn över dig.
– Vad fan är det du säger?
– Du är ju inte purung liksom.
– Så du har inget bättre för dig än att håna mig när jag ligger här, och påpeka att något år har passerat?
– Hörru, det är mitt jobb, sa den.
– Hörru på dig själv!
Där och då insåg jag att jag inte skulle vinna det här. Men jag är inte den som ger mig utan att försöka. Så jag rullade närmare kvasten, tog sats och försökte… ja, jag vet inte, kanske svinga den som en baseballträ för att tysta rösten. Det gick inte. Jag ramlade igen. Och rösten, ja, den höll på att skratta ihjäl sig.
“En dag,” tänkte jag, “ska jag vinna den här matchen.”
Men just då? Ja, då låg jag på golvet och stirrade i taket, medan rösten fortsatte:
– Hörru!
– Hörru själv!
Och där och då visste jag att jag hade vunnit. Jag fick sista ordet. Och det är det enda som räknas!
