Det började med att kaffet rann uppåt i morse. Jag stod och skulle hälla upp min sedvanliga kopp när vätskan plötsligt bestämde sig för att skita i naturlagarna och sväva upp mot taket istället. “Fan också”, tänkte jag, “nu har gravitationen tagit ledigt igen.”
Det är inte första gången detta händer i vårt hushåll. Förra året tog magnetismen semester mitt i julstöket, vilket resulterade i att alla bestick flög omkring som besatta och julgranskulorna vägrade sitta kvar på granen. Men gravitationen, den jäveln, den brukar i alla fall vara pålitlig.
“Du får väl dricka kaffet från taket då!”, ropade frugan från sovrummet när jag beklagade mig över situationen. Som om det vore så enkelt. Hon har ingen aning om hur svårt det är att få ett bra grepp om kaffekoppen när man står på huvudet i taklampan.
“Ring Naturlagskontoret!”, föreslog hon, fortfarande från sovrummet där hon vägrade kliva upp eftersom hon påstod att hon skulle sväva iväg om hon lämnade sängen. Som om det vore mitt fel att gravitationen valt just denna måndag för sin spontana semester.
Jag försökte ringa Naturlagskontoret men fick bara ett automatiskt meddelande: “Tack för att du kontaktar Naturlagskontoret. Din tid är värdeful. För frågor om gravitation, tryck 1. För frågor om termodynamik, tryck 2. För allmänna klagomål på universums konstanter, tryck 3.” Efter att ha tryckt 1 fick jag vänta i 45 minuter medan en röst upprepade “Din naturlag är viktig för oss…” om och om igen.
Till slut kom jag fram till en sur gubbe som presenterade sig som ansvarig för gravitationens semesterplanering. “Ja, gravitationen har tagit ut sin första lediga dag på 13,8 miljarder år. Det måste väl få vara okej?” snäste han åt mig. “Men kunde den inte valt en helg istället?”, försökte jag. “Naturlagar omfattas också av arbetstidslagen”, blev svaret innan han la på.
Så nu sitter jag här, fastklamrad vid köksbordet medan kaffet svävar omkring i taket och frugan vägrar kliva upp ur sängen. Grannarna verkar inte ha märkt något – de fortsätter som vanligt. Kanske är det bara vårt hushåll som drabbats, eller så har de lärt sig leva med gravitationens nycker. Det är typiskt att just vi ska få en gravitation med semesterångest.
Det värsta är att man måste väga sina ord noga nu. Alla ord med tyngd i sig svävar bara upp mot taket och försvinner. Jag försökte säga till frugan att situationen var “allvarlig” men ordet flög bara upp och fastnade i taklampan tillsammans med “betydelsefullt”, “viktigt” och “tyngdpunkt”. Nu får man hålla sig till lätta, fluffiga ord som “fjäderlätt” och “pluttig” om man vill att konversationen ska stanna kvar på jorden.
När jag ringde chefen för att förklara att jag skulle jobba hemifrån idag, var jag tvungen att undvika alla tunga businesstermer. “Deadline” svävar som en heliumballong, “bottom line” flyter omkring som en såpbubbla, och gud förbjude att man nämner “overhead” – det ordet sköt genom taket som en raket och har nog nått stratosfären vid det här laget.
Men det kunde varit värre. Åtminstone tog inte ljushastigheten ledigt den här gången – förra gången det hände tog det tre veckor innan morgontidningen kom fram. Och snart måste väl gravitationen bli utvilad? Även naturlagar behöver väl återvända till sin gamla vana förr eller senare. Fast det där med “vana” ska jag nog inte säga högt – ordet ser redan lite svävande ut…
Det enda positiva är att jag inte känner resultatet av excesserna vid julborden lika mycket idag. Känner mig kanske inte smal …men lätt…
