Det var en helt vanlig tisdag när Ångerrätten knackade på min dörr. Jag hade precis satt mig med en kopp kaffe och funderade på livets små och stora mysterier, som till exempel varför man alltid köper för mycket bananer som ändå hinner bli bruna innan man äter upp dem.
– Tjena, sa Ångerrätten och klev in utan att vänta på svar.
– Vem fan är du?, frågade jag surt. Jag gillar inte när folk kommer oanmälda, speciellt inte abstrakta koncept som tror att de äger stället.
– Jag är din lagstadgade rätt att ångra dig, sa den och slog sig ned i min fåtölj.
– Jaha, och vad vill du?
– Tja, jag tänkte bara kolla läget. Du verkar ha en hel del att ångra.
– Som vadå?
– Ska vi ta det kronologiskt eller alfabetiskt?
Jag suckade djupt. Skulle det här bli en sån dag? När universum bestämmer sig för att jävlas med mig genom att skicka någon påminnelse om alla mina misstag och felsteg. Som om inte Ångesten var nog, nu skulle även Ångerrätten komma och lägga sig i.
– Kronologiskt, muttrade jag. Få det överstökat strukturellt på något sätt alla fall.
– Okej, då börjar vi med den där gången i tredje klass när du…
– Stopp! Finns det ingen preskriptionstid på det här?
– På ånger? Haha, du är rolig du. Ånger är tidlös min vän.
Plötsligt knackade det på dörren igen. In klev Verkligheten, som tydligen hade fått för sig att det var öppet hus hos Steffo idag.
– Nämen, sa Verkligheten. Är Ångerrätten här? Perfekt, då kan vi köra en gruppterapi.
– Det här är inget jävla självhjälpsmöte!, skrek jag.
– Nej, det är en intervention, sa Ångerrätten.
– För vadå?
– För alla dina oångrade handlingar såklart.
Jag reste mig upp för att hämta mer kaffe. Det här skulle kräva koffein. Mycket koffein.
– Okej, fine. Vad vill ni att jag ska ångra?
– Allt!, sa de i kör.
– Det låter ineffektivt, sa jag och hällde upp en ny kopp. Kan vi inte fokusera på typ… topp fem?
– Topp fem?, fnös Ångerrätten. Du har material för en hel Netflix-serie här.
– Med flera säsonger, la Verkligheten till.
– Och spinoffs, kompletterade Ångerrätten.
Medan de satt där och gottade sig åt mina misstag, kände jag hur något annat närmade sig. Det var något i luften, en känsla av…
– Hallå allesammans!, ropade Framtiden glatt och klev in genom väggen.
– Fan också, muttrade Verkligheten. Där föll hela vårt koncept.
– Vadå?, frågade jag.
– Jo, för om du ångrar allt nu, så kommer ju framtiden att se annorlunda ut, förklarade Ångerrätten besvärat.
– Och då blir det paradoxer, sa Verkligheten. Och vi hatar paradoxer.
– Speak for yourself!, sa Framtiden. Jag älskar paradoxer. De gör livet intressant.
Jag började få huvudvärk. Att sitta här med tre metafysiska koncept som diskuterade paradoxer var inte riktigt vad jag hade planerat för dagen. Jag behöver ju *host * jobba ju.
– Vänta lite nu, sa jag. Om jag ångrar något som påverkar framtiden, som i sin tur påverkar nutiden, som i sin tur påverkar det jag ångrar… var hamnar vi då?
– I en loop, sa Framtiden glatt.
– I helvetet, muttrade Verkligheten.
– I en Netflix-serie, sa Ångerrätten hoppfullt.
– Men om man ångrar att man ångrar något, räknas det då som att man inte ångrar det ursprungliga eller att man dubbelt ångrar det?, funderade jag högt.
De tre besökarna tystnade och såg fundersamma ut.
– Det där var faktiskt en intressant fråga, sa Verkligheten efter en stund.
– Ja, för om man ångrar sin ånger…, började Ångerrätten.
– …så kanske man skapar en alternativ tidslinje!, avslutade Framtiden entusiastiskt.
– Vet ni vad?, sa jag. Jag ångrar att jag öppnade dörren idag.
– Det kan du inte!, protesterade Ångerrätten. Jag kom ju in ändå.
– Då ångrar jag att jag vaknade.
– Det funkar inte så, sa Verkligheten strängt.
– Okej, då ångrar jag att jag började filosofera över bananer.
– Nu är du bara löjlig, sa Ångerrätten.
– Säger koncept som kom hem till mig för att hålla intervention om mina livsval!
Framtiden började skratta. Ett bubblande, pärlande skratt som fick Verkligheten att se besvärad ut och Ångerrätten att nervöst fingra på sin portfölj. Framtiden såg ljus ut. Kanske var det den starka kökslampan?
– Vet ni vad jag tror?, sa Framtiden när skrattet lagt sig. Jag tror att hela grejen med ånger är överdriven.
– Va!?, utbrast Ångerrätten förnärmat.
– Ja, alltså, fortsatte Framtiden. Utan alla misstag och felsteg skulle ju livet vara rätt tråkigt. Och dessutom skulle jag bli arbetslös.
– How so?, frågade jag nyfiket.
– För utan misstag att lära sig av skulle ingen utvecklas. Och utan utveckling skulle det inte finnas någon framtid att se fram emot.
Ångerrätten såg ut som om någon just berättat att jorden var platt och vilade på ryggen av en jättesköldpadda.
– Men… men… hela min existens bygger ju på att folk ska ångra sig!
– Kanske dags att byta karriär?, föreslog jag hjälpsamt.
– Till vadå?
– Vad sägs om… Förlåtelserätten?
Nu var det Verklighetens tur att se chockad ut.
– Nu går du för långt, sa den strängt. Man kan inte bara byta existentiellt koncept sådär.
– Varför inte?, sa Framtiden. Jag tycker det låter spännande!
Jag lutade mig tillbaka och tog en klunk kaffe medan kaoset bröt ut. Ångerrätten försökte formulera om sin CV, Verkligheten försökte upprätthålla någon form av ordning, och Framtiden sprang runt och kastade ut förslag på nya karriärvägar. Jag passade på att logga in i Outlook och ställa in ett möte, med ursäkten ”det är mycket nu”.
– Vad sägs om Spontanitetsrätten?, ropade den.
– Eller Acceptansrätten?, föreslog jag.
– KAOSRÄTTEN!, vrålade Framtiden exalterat.
– Stopp!, skrek Verkligheten. Det här spårar ur totalt.
– Det är väl det som är poängen?, sa jag. Livet är för kort för att ångra allt.
– Men vad ska jag då göra?, frågade Ångerrätten med darr på rösten.
– Lev i nuet?, föreslog jag.
– Impossibru!, sa Verkligheten, och lyckades får in i omöjlighet, ghetto och broderskap i ett enda ord. Imonerande för att vara en fantasilös konstruktion. ”Nuet existerar knappt.”
– Det är en konstruktion!, instämde Framtiden.
– Ni är konstruktioner!, kontrade jag.
– Touché, sa de alla tre i kör.
Och med det försvann de. Poff bara, som om de aldrig varit där. Kvar satt jag med mitt kaffe och funderade på om jag borde ångra att jag spenderat förmiddagen med att prata med metafysiska koncept istället för att göra något produktivt.
Men det fick bli en annan dag. Just nu hade jag bananer att äta upp innan de blev bruna.
