En flodhäst vid namn Mättnad

Jag satt där. På restaurangen. Längst ut på stolen, då delar av min rygg hade expanderat och skickat mig framåt. Skrangligt värre. Och kämpade. Kämpade för mitt liv med att få in den sista tuggan. Den där jävla sista tuggan som alltid finns kvar på tallriken och stirrar anklagande på en. Som om den skulle vara mindre värd än sina kompisar som redan åkt rutschkanan ned för matstrupen.

– Du behöver inte, viskade den inre rösten. Den som brukar vara förnuftig.
– Behöver jag visst!, muttrade köttätaren i mig dovt.
– Men du är ju redan…
– Käften! Den här biten ska ned! Kosta vad det kosta vill!
– Du kommer ångra dig.
– Skiter jag i! Man ångrar bara det man inte gjorde.
– Det där är en jävla klyscha och du vet det.
– En klyscha med den där lilla skillnaden att den är sann.

Jag tittade på den sista köttbiten. Den låg där och utmanade mig. Som om den visste att jag redan var mätt. Övermätt. Som om den förstod att varje cell i kroppen skrek “för helvete, vi orkar inte mer, vi strejkar, vi går hem, vi lägger ned verksamheten med omedelbar verkan”.

Men det finns något i mig som vägrar ge upp. Som om det vore en personlig förolämpning att lämna mat på tallriken. Som om mormor skulle komma och spöka eftersom jag inte åt upp allt på tallriken. Hennes “tänk på barnen i Afrika” ekar fortfarande i huvudet tjugo år efter att hon gick ur tiden.

– Du svettas, påpekade förnuftet.
– Det är… varmt här.
– Det är december och de har dragit ned på värmen för att spara el.
– Äh, håll käften!
– Dessutom darrar din hand.
– Det är… träningsvärk.
– Du har inte tränat på två år.
– Detaljer…

Med en kraftansträngning som skulle fått Atlas att imponeras lyfte jag gaffeln. Den kändes som om den var gjord av en bit vit dvärgstjärna. Köttbiten hängde där. Hånade mig. “Du klarar det inte”, tycktes den säga. “Du är svag. En mes. En vek jävel som inte ens kan äta upp en liten bit kött.”

– Du behöver verkligen inte, försökte förnuftet igen.
– Jag… måste… bevisa… något.
– För vem?
– För… köttbiten.
– Du inser att du har prestationsångest av en bit död ko?
– När du säger det så låter det ju lite…
– Om det nu ens är ko…
– Hörru!
– Hörru på dig själv!

Med en rörelse som skulle få en snigel att känna sig snabb förde jag gaffeln till munnen. Tuggade. Svalde. Ko? Kamel? Roadkill? Vem bryr sig! Segern var min. Men till vilket pris?

Jag lutade mig tillbaka. Kände hur magen protesterade högljutt. Den hade expanderat till den grad att knappen i byxorna nu fungerade mer som ett projektil än som knapp. Jag svär att jag hörde hur sömmarna bad till sina respektive gudar. Dragkedjan på gylfen funderade på vilken sida av häktarna den skulle välja att låsa sig fast vid, den oundvikliga explosionen av blixtlåset. Stolen gav ifrån sig ett ynkligt knarr.

– Nöjd nu?, frågade förnuftet spydigt.
– Tyst… försöker… andas…
– Du ser ut som en pytonorm som svalt en gnu.
– Mer… som… en… val…
– En väldigt däst val.
– Som… svalt… en… annan… val…
– Som i sin tur svalt en flodhäst?
– Precis… så…

Servitrisen kom fram till bordet. Hon log. Det där leendet som servitörer till perfektion har odlat genom årtusenden. Det där “jag-dömer-dig-inte-men-samtidigt-är-du-lite-grann-helt-jävla-dum-i-huvudet-grann”-leendet.

– Var maten god?
– Mmmfffff…
– Vill ni se efterrättsmenyn?

Jag kände hur förnuftet reste sig upp någonstans i mitt inre, packade en liten väska och började gå mot dörren.

– Vart ska du?
– Jag orkar inte mer. Du är ett hopplöst fall.
– Vänta…
– Nej, nu får det vara nog. Du kan inte på allvar överväga…
– Vad har ni för efterrätter?, hörde jag mig själv fråga.

Förnuftet kastade väskan i golvet och skrek rakt ut:
– Men för i helvete! Du kan ju knappt andas!
– Men det är ju dessert…
– Du kommer explodera!
– Det finns alltid rum för efterrätt.
– Det är fysiskt omöjligt!
– Fysiken har underskattat min beslutsamhet.

Servitrisen räckte över menyn. Chokladfondant. Med vaniljglass. Och hallonsås. Min inre Edward Blom började dregla och knäppte upp den översta knappen i skjortan.

– Nej, nej, nej!, skrek förnuftet.
– Jo, jo, jo!, vrålade efterättsätaren.
– Du kommer dö!
– Men vilken död!
– Tänk på dina nära och kära!
– De får ärva mina samlade verk av matrecept.
– Du har inga samlade verk.
– Detaljer…

Jag beställde fondanten. När den kom in såg den ut som en liten chokladgåva från himlen. Eller helvetet, beroende på perspektiv. Förnuftet hade vid det här laget gett upp helt och satt i ett hörn och lipade.

Efter första tuggan insåg jag mitt misstag. Det var som att försöka trycka in en fotboll i en redan överfylld skokartong. Fysikens lagar hade äntligen hittat min adress och nu jävlar skulle räkningen betalas.

– Vad var det jag sa?, muttrade förnuftet från sitt hörn.
– Tyst… måste… fokusera…
– På vad? Att inte explodera?
– På… att… få… ned… varenda… smula…
– Du är ett hopplöst fall.
– Thank… you…

Någonstans mellan tredje och fjärde tuggan kickade tunnelseendet in. Som om magen hade stulit all blod från hjärnan för att hantera situationen. En nödsituation av episka proportioner.

När sista tuggan var nere kände jag mig som en valross som hade svalt en container med betong. Rörelserna var nu begränsade till minimala nickningar. Varje större rörelse riskerade att sätta igång en kedjereaktion som skulle kunnat få Tjernobyl att framstå som en lätt motorbrand.

– Nöjd?, frågade förnuftet.
– Mmmmfffff…
– Ska vi gå hem nu?
– Kan… inte… röra… mig…
– Du måste.
– Bär… mig…
– Jag är en inre röst, din idiot. Jag kan inte bära dig.
– Ring… ambulans…
– För att du ätit för mycket? De kommer skratta åt dig.
– Worth… it…

Med en kraft jag inte visste att jag hade lyckades jag resa mig upp. Det kändes som att försöka baxa ett projekt på en medelstor myndighet. Varje steg hem var en expedition värdig Ernest Shackleton. När jag äntligen ramlade in genom dörren hade jag svettat igenom tre lager kläder.

– Aldrig mer, svor jag.
– Det sa du förra veckan också, påminde förnuftet.
– Men den här gången menar jag det.
– Det sa du då också.
– Men…
– Och veckan innan dess.
– Ok, ok, I get it…

Jag sjönk ned i soffan. Kände hur den knarrade olycksbådande under min nu ännu mer expanderade kropp. Magen såg ut som om jag hade svalt en boxningssäck. Hel. Med stativ.

– Du vet att du kommer hata dig själv imorgon?, sa förnuftet.
– Probably…
– Och ändå kommer du göra om det.
– Probably…
– Du är hopplös.
– But… what… a… way… to… go…

Och någonstans i fjärran hörde jag mormor skrocka nöjt. “Duktig pojke som åt upp allt”. Ja, mormor. Det gjorde jag. Nu ska jag bara ligga här och kontemplera mina livsval. Och möjligen planera nästa restaurangbesök. För det finns alltid rum för mer. Även när det verkligen, verkligen inte gör det.

Men långt där nere, i matsmältningens dunkla korridorer, hörde jag hur maskineriet började knorra. Som ett överbelastat reningsverk som precis fått in dubbla mängden råolja. Jag kunde redan se framför mig hur jag skulle få åka och köpa extra toarullar. Många extra toarullar. Som om ett helt dagis…eh …eller förskola som det heter, skulle ha magsjuka samtidigt. När kroppen väl bestämmer sig för att processa detta inre matberg kommer pappersförbrukningen att få en hel amazonasskog att darra. Regnskogen kommer att skicka mig en personlig faktura.

– Du kommer behöva ta ett andra jobb bara för att ha råd med toapapper, muttrade förnuftet.
– Kan man få bulkrabatt på Willys?, undrade jag svagt.
– Du kommer behöva hyra en släpvagn bara för att få hem tillräckligt med rullar.
– Överdriver du inte nu?
– Det är din kropp som kommer överreagera. Jag bara förvarnar.
– Men…
– Och du vet att du har typ tre ark kvar på toarullen nu?
– Fuck!

Någonstans i fjärran hörde jag mullret av ett jordskred. Ett väldigt, väldigt stort skred. Som Niagarafallen fast… annorlunda… istället för vatten…en rörig seg massa av sten, jord, lera. Gah! Kroppen skickade de första varningssignalerna. Som små jordskakningar före vulkanutbrottet.

Dags att ringa några snabba samtal till närliggande mataffärer. Se om de kan hålla öppet lite längre. För en kunds skull. En desperat kund med en mage full av beslut som snart skulle visa sig vara mycket, mycket kostsamma. På flera sätt.

Med darrig hand plockade jag upp mobilen. Öppnade Foodora. Knappade febrilt.

– Vad gör du?, frågade förnuftet oroligt.
– Kollar om man kan få hem toapapper via Foodora.
– Du kan inte vara seriös.
– Watch me! Det här är en nödsituation.
– Finns det ens på Foodora?
– Nej… helvete… bara mat… VARFÖR FINNS DET BARA MAT?!!
– För att det är en MAT-leveranstjänst, pucko!
– Men folk måste väl ha andra akuta behov också?
– Som vad? Toarullar vid midnatt?
– Precis! En outforskad marknad! Jag ska starta “Poodora – när skiten träffar fläkten”.
– Du är helt hopplös.
– Nej, jag är entreprenör. Det är skillnad.
– Du är en entreprenör som kommer sitta fast på toa utan papper om du inte kommer på något snart.
– Fan också…

Jag började räkna frentetiskt på fingrarna: närmaste öppna affär… tre kilometer. Tid innan vulkanutbrottet… kanske 20 minuter. Odds att hinna… ungefär samma som att vinna på lotto tre gånger i rad medan man blir träffad av blixten.

Det här kommer bli en lång natt. En mycket lång natt.