Regn, rusk, vind och skit

Fan vad jag hatar att gå till jobbet en onsdagi Januari. Inte för att jobbet i sig är så jävla hemskt, utan för att naturen verkar ha någon sorts personlig vendetta mot mig. Det är som om regn, rusk, vind och snö sitter i något sorts hemligt sällskap där de planerar hur de ska göra mitt liv till ett helvete.

Häromdagen precis när jag skulle kliva ut genom dörren ropade frugan:

– Ta den bra jackan, den vind- och vattentäta!
– Bah, det har ju varit superfint väder hela julen. Dessutom är det bara en kort promenad till tunnelbanan.
– Som du vill, mumlade hon. Men gnäll inte sen när du är dyngsur.

Jag borde ha lyssnat. För i samma sekund som jag klev ut genom dörren, tredje arbetsdagen på det nya året, slog kylan mot mig som en bitchslap från en arg pingvin, med gäddhäng. Riktigt tryck i den där örfilen. Vinden, den jäveln, hade tydligen bestämt sig för att göra en drive-by och piskade mig i ansiktet med små isnålar som säkert hade importerats direkt från Sibirien. Som om den jäveln hade samlat på sig under hela julhelgen bara för att kunna släppa loss när folk skulle tillbaka till vardagen.

– Vafan!, skrek jag, men orden frös till is innan de hann lämna munnen.

Det värsta är att vinden aldrig kommer ensam. Nej, den har alltid med sig sina polare regnet och snön. De är som ett gangstergäng som härjar i området. Gängkriminalitet? Pfft… gärdsgårdsliga jämfört med dessa busar. Vinden är hjärnan bakom operationen, den som bestämmer från vilket håll attacken ska komma. Regnet är musklerna, den som slår hårdast och mest intensivt, lömsk också då den som underkyld blir en hal jävel. Och snön? Snön är den där passivt aggressiva jäveln som låtsas vara oskyldig men egentligen är värst av dem alla.

Just denna morgon hade de bestämt sig för att köra en, förgör Steffo-special. Först kom vinden farande runt hörnet, gjorde en snabb u-sväng och drog upp min jacka och blottade min oklädsamt julbordsformade midja. Sen passade regnet på att kasta sig in under jackan, precis i glipan mellan kragen och nacken. Det kändes som om någon hällde en iskall öl ned för ryggen, fast utan den trevliga berusningen som brukar följa med.

– Men kom igen!, vrålade jag mot himlen. Det är ju för fan första arbetsdagen!

(reds anmärkning: Steffo har varit på jobbet flera dagar, men det är den här dagen som han egentligen gör något jobbrelaterat.)

Som svar fick jag en näve blötsnö i käften. Snön, det jävla aset, hade väntat på precis rätt tillfälle. Den där sortens snö som inte ens är riktig snö utan mer som en slaskig gegga som smälter direkt vid kontakt och rinner ned innanför skjortan. Obehagligt gul noterade jag.

Jag hukade, hytte med näven och galopperade bort till T-banestationen.

Väl nere på stationen började jag fundera på hur dessa naturens gangsters egentligen koordinerar sina attacker. Sitter de på något hemligt möte kvällen innan?

“Okej grabbar, imorgon tar vi Steffo på väg till jobbet. Vinden, du kommer från nordost klockan 07:43 exakt. Regnet, du slår till när han passerar korvkiosken. Och snön… snön väntar tills han öppnar käften för att svära. Det blir perfekt!”

Det värsta är att de verkar ha koll på ens schema. För det spelar ingen roll vilken väg man tar eller vilken tid man går – de är alltid där. Det är som om de har spioner överallt. Kanske är det den där jävla tallen utanför sovrumsfönstret som rapporterar mina rörelser? Det skulle förklara varför den alltid står och viftar med grenarna även när det är vindstilla. Litar inte på den där kotten.

När äntligen rätt tunnelbanelinje kom var jag genomblöt, nedisad och hade en frisyr som såg ut som om jag hade stuckit fingrarna i ett eluttag. Inne i vagnen satt en torr och proper snubbe och log överlägset mot mig.

– Trist väder, va?, sa han.
– Du ser ut att ha klarat dig fint, muttrade jag.
– Jag tog bilen till tunnelbanan.
– Klart du gjorde.

Jag sjönk ned på sätet och kände hur en liten vattenpöl bildades under mig. Någonstans där ute stod säkert vinden, regnet och snön och high-fivade varandra över dagens framgång. “Vi tog honom igen grabbar! Samma tid imorgon?”

Men det värsta hade de sparat till sist. För precis när jag svängde runt hörnet mot jobbets entré, poppade det plötsligt upp en dimma. Inte en vanlig dimma som normalt folk råkar ut för, utan en extremt lokal jävel som täckte exakt de tre kvadratmetrarna jag skulle gå över. Som om någon hade placerat ut en dimmaskin precis där.

PANG!

– Men vad i helvete!

Jag backade några steg från lyktstolpen som hade hoppat fram ur dimman och attackerat min panna. Ur dimman hördes fnitter. Jag svär på att det var dimman som fnissade. Den där jävla lokala varianten som naturligtvis var kompis med vinden, regnet och snön. Och precis lika sadistisk.

När jag kom fram till jobbet satt Lena i receptionen och log sitt vanliga morgonleende.

– Oj, vilket väder va?, sa hon glatt.
– Mmm, grymtade jag och lät en liten vattenpöl bildas på hennes nybonade golv.
– Men de lovade ju sol idag!
– Lovar gör de mycket. Men naturen skiter fullständigt i vad SMHI tycker.

Och det är ju det som är grejen. För dessa väderlivets brottssyndikat bryr sig inte ett dugg om prognoser eller årstider. De har sin egen agenda. Sin egen tidtabell. Sitt eget jävla sätt att göra livet surt för en stackars arbetande människa som bara vill ta sig till jobbet utan att bli utsatt för meteorologisk misshandel. För det är fan vad det är.

När jag äntligen satt vid skrivbordet, fortfarande droppandes som en nyduschad Antarktisk pälssäl, tittade jag ut genom fönstret. Och vad fick jag se? Jo, solen som bröt igenom molnen som ett jävla hånflin från ovan. Vinden hade lagt sig, regnet hade dragit vidare och snön hade smält bort som om den aldrig existerat.

Frugan skickade ett mess: “Vilket härligt väder det blev! “

Jag svarade inte. Satt bara där och stirrade ut genom fönstret, väl medveten om att någonstans där ute sitter de redan och planerar morgondagens attack. För det är det som är grejen med regn, rusk, vind och snö – de är som maffiafamiljer. De må bråka sinsemellan ibland, men när det kommer till att djävlas med folk på väg till jobbet, då står de enade som en enda jävla vädermur.

Men den vind- och vattentäta jackan. Den tar jag fan i mig på mig i morgon. För det är en sak som är säker – naturen hade bara vilat upp sig under jullovet. Samlat kraft. Sparat på ammunition. Och nu när vardagen är här igen kommer regn, rusk, vind och snö vara mer taggade än någonsin att visa vem som egentligen bestämmer över vem som kommer torr till jobbet eller inte. Inte för att det hjälper – de hittar säkert något annat sätt att jävlas på.

De är kreativa så. Finns inget dåligt väder… pfft eller hur liksom…