Det var en helt vanlig tisdag i myndighetens dystra matsal, den där platsen där alla drömmar går för att dö en långsam och byråkratisk död. Jag stod lutad mot kaffeautomaten och försökte övertala den med milda knuffar att den minsann skulle ge mig en kopp kaffe och inte den där ljumma bruna sörjan som smakade som om någon hade diskat en tepåse i den. Som vanligt vägrade den lyssna. Jag fick en dyster brun sörja som skulle föreställa kaffe.

Hur jag hamnat här? Tja, det började för tre år sedan när jag blev ghostad. Av mig själv. Låter det konstigt? Det är för att det är konstigt. Men det var då resan utför började. Den ambitiöse, framåtsträvande versionen av mig själv drog helt enkelt. Poff borta! Kvar stod jag med en halvfärdig roman i datorn, en uppsagd prenumeration på LinkedIn Premium och en känsla av att ha blivit dumpad av mitt bättre jag. Nu stod jag här, på botten av karriärstegen, och försökte förhandla med en kaffeautomat som hade lika mycket empati som en parkeringsbot. Plötsligt hörde jag en välbekant röst bakom mig:

– Tjena! Läget?

Jag vände mig om och där stod… jag. Fast inte riktigt jag. Det var mer som en version av mig som hade varit ute och rest i några år. Mer vältränad. Bättre hållning. Faktiskt hår på huvudet. Jävla skrytmåns.

– Va fan!, sa jag och spillde ut den ljumma bruna sörjan på skjortan.

– Så där klumpig var jag inte när jag var du, sa han och flinade.

– När du var… vänta lite nu. Vem fan är du?

– Jag är du. Fast jag är den versionen av dig som ghostade dig för tre år sen.

– Ghostade mig?

– Ja, du vet. Som när man slutar svara på meddelanden och försvinner utan förklaring.

– Jag vet vad ghosting är. Men man kan väl inte ghosta sig själv?

– Klart man kan! Vem har sagt att man inte kan det?

– Öh… fysikens lagar?

– Pft! Som om de någonsin har stoppat dig förr. Kommer du ihåg den där gången du försökte övertyga fysikläraren om att tid är en social konstruktion?

– Det var en helt legitim teori!

– Men det var ju fel ämne, vad har biologi med tid att göra.

– Fortfarande legitimt, och va fan jag gick ju till fel lektion!

– Som byggde på att du hade försovit dig till provet.

Jag stirrade på mitt ghost. Han hade rätt. Det var irriterande. Ännu mer irriterande var att han såg ut precis som jag, fast bättre. Som om han hade tagit alla mina bästa delar och putsat lite extra på dem. Som när man köper en begagnad bil och den tidigare ägaren faktiskt har skött servicen.

– Okej, fine. Du är mitt ghost. Varför är du här nu då? Efter tre år?

– Tja, det började kännas lite fegt att bara försvinna sådär.

– BÖRJADE kännas fegt? Efter TRE ÅR?

– Bättre sent än aldrig?

– Det är vad folk säger när de kommer för sent till möten, inte när de ghostar sig själva i tre år!

Han drog fram en stol och satte sig. Typiskt. Tar sig friheter som om han ägde stället. Fast tekniskt sett så är det väl jag som äger… eller han som… fan också, tempusformerna blir helt fel när man pratar med sitt eget ghost. Och uppenbarligen blir ägarförhållanden också otydliga beroende på vilken tid man menar.

– Du ser lite sur ut, sa han och lutade sig bakåt med armarna bakom huvudet.

– Klart jag är sur! Du stack med mitt självförtroende, min energi och uppenbarligen också min hårväxt!

– Ah, det. Ja, sorry för det. Men kom igen, du måste medge att jag fick bättre användning för det än du.

– Bättre användning? Du ser ut som en jävla influencer!

– Faktiskt så är jag Life Coach nu.

– Life… coach…

Jag kände hur något brast inom mig. Kanske var det mitt tålamod. Kanske var det min verklighetsuppfattning. Kanske var det bara den där sista knappen i skjortan som hade hållit andan alldeles för länge.

– Du ghostade mig för att bli Life Coach? Vad fan coachar du? Hur man överger sig själv med stil?

– “Hitta ditt inre ghost – en guide till personlig utveckling genom strategisk självdistansering.”

– Du driver med mig.

– Kolla själv, sa han och räckte över ett visitkort.

Jävlar. Han drev inte. Där stod det, tryckt på tjockt papper med guldtext: “Din väg till ett bättre jag genom att ghosta ditt sämre jag.” Under stod det “Före detta du – nu en bättre version av dig”.

– Detta är det mest narcissistiska jag någonsin har…

– Technically så är det mer self-help än narcissism.

– Du pratar till och med svengelska nu! Vad hände med “här snackar vi svenska eller håller käften”?

– Growth mindset, baby!

– Jag tror jag ska spy.

Han suckade och lutade sig fram.

– Look… eh, alltså, titta här. Jag vet att det här är mycket att ta in. Men tänk på det såhär: om jag inte hade ghostat dig, hade du då suttit här och druckit den där äckliga maskinbryggda skiten som du kallar kaffe?

– Nej, för då hade jag haft självförtroendet att gå till ett riktigt café!

– Exactly! Nu börjar du fatta! Det är precis såna insikter som mina klienter betalar 1500 kronor i timmen för!

– Femtonhundra… för att få höra att de ska ghosta sig själva?

– Plus moms. Och det är gruppcoaching. Privata sessioner kostar mer.

Jag började få huvudvärk. Den här konversationen var mer förvirrande än när jag försökte förklara för frugan varför jag hade köpt en didgeridoo klockan tre på natten (“Den var på REA! Och tänk vad coolt att kunna spela den på firmafesten!”).

– Okej, låt mig se om jag fattar det här rätt. Du är den versionen av mig som bestämde sig för att sticka för tre år sen, och nu har du byggt en karriär på att lära andra människor att göra samma sak?

– Precis! Och affärerna går strålande! Folk älskar konceptet. “Bli din egen ghost – workshop i självövergivande.” Fullbokat varje gång!

– Det går ju inte att själv övergiva sig. Det är ju för fan inte ens ett ord!

– Inte? Vad menar du då att jag har gjort, och hur har du känt dig

– Övergiven…?

– Precis!

– Detta är sjukt.

– Nej, detta är framtiden! Tänk själv – varför nöja sig med att ghosta andra när man kan ghosta sig själv? Det är som Marie Kondo fast för personligheten!

Jag reste mig upp. Detta fick vara nog.

– Vet du vad? Jag tror jag ska ghosta dig nu.

– Men… det kan du inte! Jag är ju redan ett ghost!

– Watch me! Sa jag och gick därifrån.

– Du använder också svengelska nu! ropade han efter mig.

– Fuck… eh, jävlar också!

När jag kom hem den kvällen satt frugan i soffan och scrollade på telefonen.

– Hur var dagen? frågade hon utan att titta upp.

– Jag träffade mitt ghost.

– Mm, nice. Vad vill du ha till middag?

– Mitt GHOST. Som i den versionen av mig som försvann för tre år sen?

– Jaha. Var han bättre looking än dig?

– Han var Life Coach.

– Åh herregud.

– PRECIS!

Frugan tittade äntligen upp från telefonen.

– Ska vi beställa pizza och låtsas som att den här dagen aldrig hänt?

– Ja tack. Fast…

– Fast vadå?

– Tekniskt sett så har den här dagen redan hänt för mitt ghost, eftersom han är framtids-jag, men samtidigt så är det första gången för mig, så egentligen…

– Jag ringer efter pizzan nu.

Senare den kvällen fick jag ett meddelande på LinkedIn: “Din före detta du vill lägga till dig i sitt nätverk.” Jag blockerade honom. Vissa saker är man faktiskt bättre utan. Som hår. Och Life Coaches. Och speciellt Life Coaches med hår som är ens eget ghost.

Fast… det där med kaffeautomaten hade han rätt i. Nästa dag gick jag till ett riktigt café. Och vet ni vad? Det kändes faktiskt bättre. Men det tänker jag fan inte berätta för honom. Han är redan tillräckligt självgod som det är. Vilket tekniskt sett betyder att jag är självgod… eller kommer att bli… eller…

Äh, fuck it. Dags för kaffe.