Häromdagen när jag satt och funderade på livets stora frågor (mest för att slippa städa garaget som frugan tjatade om), slog det mig – kan påven ta semester egentligen? Jag menar, det är väl för fan ett heltidsjobb att vara påve? Man kan ju inte direkt sätta upp en lapp på Vatikanstatens port: “Stängt för semester. Vid brådskande ärenden, kontakta närmaste kardinal.”
– Vad tänker du på, sa frugan som kom in med en kopp kaffe.
– Påvens semester, sa jag.
– Va?
– Ja, du vet… har påven semester? Kan han bara dra till Mallorca och lägga sig på en solstol med en drink i handen?
– Men herregud…
– Precis! Det är ju det som är grejen. Vad säger Herren Gud om det?
Jag menar, tänk er scenariot: Påven sitter där uppe i sin påvra påvestol (eller vad fan den heter) och känner att “fan, nu behöver jag en break”. Ringer till sin sekreterare eller vad det nu är påvar har:
– Hallå, Theresia! Bokar du in lite semester åt mig? Jag känner att jag behöver vila upp mig lite.
– Men ers helighet…
– Jaja, jag vet. Men även påvar blir trötta. Dessutom har jag hört att det är all inclusive på det där hotellet i Alanya.
– Men vem ska välsigna folket då?
– Kan inte Gud ta det själv ett tag? Han brukar ju ändå vara den som gör grovjobbet.
– Men inte kan vi störa Gud med detta?
– Du kanske har rätt…hmm…jag vet! Du kan väl vicka för mig?
– Va! Ursäkta ers exilens med det går nog inte…
– Pfft-… det är lätt. Lite pax vobiskum…ett och ett annat Ad infinitum, funkar med Agnus Dei, också.
– Nej det går inte för sig, ers höget.
– Ok då får gubben däruppe rycka in.
– Men..
– Homo proponit, sed Deus disponit !
*klick*
Och där har vi ju nästa grej som fick mig att fundera – hur funkar det egentligen med att människorna väljer påven? Jag menar, tänk om Gud sitter där uppe och tänker “Va fan! Valde de verkligen honom? Nej, nu får ni allt välja om!” För det måste ju ha hänt någon gång att de där kardinalerna har valt någon som Gud bara skakar på huvudet åt. Jag kan se det framför mig, hur Gud sitter på sitt kontor (ja, självklart har Gud ett kontor, vart tror ni byråkratin kommer ifrån?) och kollar igenom CV på den senaste påven:
“Hmm… gillar fotboll… okej… ber regelbundet… ja, det är ju bra… VAD I HEL… han föredrar Pepsi framför Coca-Cola? Nä, det här går ju inte!”
Men kan Gud göra något åt det? Det är ju liksom människorna som väljer. Det måste vara som att se sitt barn göra dåliga livsval – man vill ingripa men samtidigt måste man låta dem göra sina egna misstag. Fast i det här fallet är det lite värre eftersom påven ska vara Guds representant på jorden.
– Du kan inte bara sitta här och fundera på påven hela dagen, sa frugan.
– Kan visst det. Det här är viktiga existentiella frågor.
– Garaget då?
– Det är mindre existentiellt.
– Men det existerar och det behöver städas.
– Men tänk om påven också har en fru som tjatar om att han ska städa?
– Nu får du ge dig.
– Nej, men på riktigt! Tänk dig påven med sin “to do list”-situation. “Ers helighet, vatikanstatens golv behöver moppas.”
Och där slog det mig – påven har ju faktiskt personal som tar hand om sånt där. Han slipper städa garaget. Han slipper till och med städa sin egen lägenhet. Kanske är det därför Gud ibland blir lite irriterad på val av vissa påvar – för att kardinalerna alltid väljer någon som aldrig behövt städa ett garage?
Men tillbaka till semesterfrågan. För även om påven har personal som fixar allt det praktiska måste han väl ändå vara mentalt on duty 24/7? Det är ju inte direkt som att han kan sätta på ett “out of office”-meddelande på sina böner: “Tack för din bön. Jag är för närvarande på semester och kommer att besvara böner igen den 1 september. Vid akuta böneärenden, vänligen vänd er till er lokala präst.”
Och vad gör en påve på semester egentligen? Ligger han på stranden i sin påvedräkt? Eller har han badshorts med små kors på? Går han på all inclusive-buffén i full pontifical? Och vad händer om någon känner igen honom vid poolbaren?
“Ey, är inte du påven?”
“Nä, jag är… öh… hans tvillingbror. Pavel.”
Fast det värsta måste väl ändå vara om Gud verkligen ogillar påven. Tänk er stämningen på de där årliga utvecklingssamtalen:
GUD: Så… hur tycker du det går?
PÅVEN: Jag tycker det går bra! Jag har välsignat massa folk, hållit fina tal…
GUD: Mm… *bläddrar i papper* Jag ser här att du fortfarande föredrar Pepsi…
PÅVEN: Men…
GUD: Och sen det där med garaget…
PÅVEN: Vilket garage?
GUD: Precis.
Men å andra sidan, kanske är det därför påven inte kan ta semester – för att Gud är rädd att han ska utveckla ännu fler ovanor. Som att börja gilla ananas på pizza eller något. Det skulle ju kunna leda till en ny schism i kyrkan: The Great Pizza Controversy of 2025.
Nä, jag tror att jag har löst det här mysteriet. Påven kan inte ta semester för att Gud inte litar på att han kommer tillbaka med rätt prioriteringar. En vecka i Alanya och plötsligt börjar han fundera på om det verkligen är så viktigt att vara påve när man kan ligga på stranden och dricka paraplydrinkar.
– Nu går du och städar garaget, sa frugan bestämt.
– Men jag har ju kommit fram till viktiga teologiska insikter här!
– Det enda du har kommit fram till är att du är expert på att hitta på ursäkter.
– Precis som påven!
– Va?
– Ja, jag menar, han måste ju också ha ursäkter för att slippa tråkiga sysslor. “Tyvärr, jag kan inte städa garaget idag, jag måste välsigna hela Rom.”
Så här sitter jag nu, filosoferande över påvens semester och Guds personalpolitik, medan garaget fortsätter att existera i sitt ostädade tillstånd. Men som man säger i Vatikanstaten – Roma non fue construita in un dia. Eller som vi säger här hemma – garaget blir inte värre av att vänta en dag till.
Men en sak är jag säker på – om jag någonsin blir påve, då jävlar ska jag ta semester. Fast först ska jag nog städa garaget.
Man vill ju inte gör a Gud besviken redan från start.