Jag satt där vid lunchbordet och petade i min halvljumna lasagne när de slog sig ned. En på var sida om mig. Som två rovfåglar som flankerar sitt byte. Fast istället för att äta upp mig började de prata över huvudet på mig med ett språk som fick min hjärna att göra helt slut.

– Ja men asså vi måste få upp velocity i sprinten om vi ska hinna deploya innan retrot, sa den till vänster och stoppade in en bit sallad i käften.

– Word! Men har du kollat med devopsteamet om CI/CD-pipelinen är configured för den nya AWS-instansen?, kontrade högersidan medan han vevade med gaffeln i luften.

Jag försökte koncentrera mig på min lasagne men blev störd av alla konstiga ord som flög över huvudet på mig. Det var som att sitta mellan två utomjordingar som diskuterade koordinaterna för nästa galaxinvasion.

– Vi kanske skulle mocka API:et först och sen köra end-to-end testing med Selenium på Docker?, sa vänstern.

– Smart! Då kan vi få upp code coverage och catcha alla edge cases innan vi pushar till production!, sa högern entusiastiskt.

Jag kände hur min hjärna började göra uppror. Den skickade desperata signaler om att här sitter vi fast mellan två snubbar som pratar ett språk som är mer kryptiskt än hieroglyfer. Fan ta den som uppfann förkortningar! Tre bokstäver hit och fyra dit. Som om det skulle göra världen bättre att korta ned ord till oigenkännlighet.

– Öh… vad snackar ni om egentligen?, sa jag försiktigt.

Båda vände sig mot mig samtidigt. Som synkroniserade robotar. De gav mig en blick som fick mig att känna mig som en neanderthalare som precis upptäckt elden.

– Vi diskuterar bara hur vi ska optimera vår MERN-stack implementation med GraphQL mutations för att få bättre scalability!, sa vänstern glatt.

– Precis! Och sen måste vi refaktorera legacy-koden så att vi kan implementa den nya microservice-arkitekturen!, fyllde högern i.

Jag nickade långsamt som om jag förstod. Som när man är hos tandläkaren och hen förklarar exakt vad som ska göras med din visdomstand och du bara hummar med för att inte verka dum. Fast detta var värre. Mycket värre.

– Låter… spännande, mumlade jag och försökte dölja min totala förvirring bakom en bit lasagne.

– Du! Du skulle kunna vara vår product owner!, utbrast vänstern plötsligt.

– Va?, sa jag och höll på att sätta lasagnen i halsen.

– Ja! Vi behöver någon som kan vara stakeholder representative och prioritera backloggen!, sa högern ivrigt.

– Backloggen?, fick jag fram mellan hostattackerna.

– Exakt! Du kan vara med på daily standup, refinement och retrospectives. Kanske till och med facilitera våra planning poker sessions!, sa vänstern med en entusiasm som skrämde mig.

Jag vet inte om det var syrebristen från hostattacken eller om min hjärna bara gav upp, men jag hörde mig själv säga:

– Ja… eh… visst.

Det var som att släppa lös två barn i en godisaffär. De började prata i mun på varandra om JIRA-boards, user stories och story points. Ord som fick mig att längta tillbaka till den tid då det mest komplicerade i mitt liv var att välja mellan mjölk eller filmjölk till frukosten.

– Fantastiskt! Vi börjar på måndag med en två timmars grooming session!, sa högern.

– Grooming? Ska vi klippa hundar eller?, försökte jag skämta.

De tittade på mig som om jag just hade föreslagit att vi skulle programmera i COBOL. Vad fan nu det är.

– Nej nej, det är när vi går igenom backloggen och estimerar komplexiteten i våra epics!, förklarade vänstern som om det skulle göra allt kristallklart.

Jag nickade igen, den här gången med en känsla av att jag precis hade skrivit under mitt eget dödskontrakt. Med bläck gjort av JavaScript och Python. Eller nåt.

När lunchen var över och jag släpade mig tillbaka till mitt skrivbord, insåg jag att jag på något sätt hade gått med på att vara någon sorts digital herde för en flock kodande får som pratade i gåtor och förkortningar.

Jag googlade “product owner” och kände hur färgen försvann från mitt ansikte. Möten. Massor av möten. Och något som kallas “ceremonies”. Det lät som en sekt. En sekt där man dyrkar något som kallas “agile manifesto” och där synderna sonas genom “daily standups”.

Fan också. Det här är vad som händer när man inte vågar säga “ursäkta, men jag fattar inte ett jävla ord av vad ni säger”. Nu sitter jag här med en titel jag inte förstår och ska leda människor som pratar ett språk som får arameiskan att låta som barnramsor.

På måndag ska jag tydligen “grooma” något. Jag som knappt kan få ordning på min egen häck där hemma. Men det är väl bara att köra på. Kanske kan jag få dem att tro att jag är någon sorts digital zen-mästare som kommunicerar genom gåtfulla nickar och “mmm”-ljud.

Eller så sjukskriver jag mig. För utbrändhet. Orsakad av akut förkortningsångest och terminal buzzword-overdos.

Fru Sug kommer att få sig ett gott skratt när jag berättar att jag numera är ägare av produkter som inte finns, i en värld som består av bokstavskombinationer som låter som att någon har spillt alfabetssoppa på tangentbordet.

Om någon undrar var jag är på måndag morgon så sitter jag förmodligen i fosterställning under mitt skrivbord och försöker komma ihåg en tid då SQL lät som namnet på en ishockeyklubb och Python bara var en orm i djurparken.

Fan ta IT-utvecklare och deras förkortningar. Och fan ta mig som inte vågade säga nej när de frågade om jag ville vara deras “PO”.

Vad det nu betyder.