Häromdagen fick jag besök av en ergonom. Inte för att jag hade bett om det. Inte för att jag ville ha det. Inte för att jag behövde det. Men tydligen så hade någon märkt att jag satt i en mindre optimal position vid skrivbordet. Mindre optimal position enligt vem? Ja enligt någon jävel som hade skvallrat till HR om att undertecknad satt och spottade fram projektplaner och processkartor med en hållning som skulle få en kringresande cirkusartist att höja på ögonbrynen.
– Godmorgon!, kvittrade en alltför glad röst bakom mig.
Jag vände mig om, eller ja roterade är väl ett bättre ord eftersom jag satt i min specialbyggda position som jag finslipat under årens lopp. En position som fick min kropp att efterlikna rörelsemönster från Gollum när han kryper omkring.
– Vem är du?, muttrade jag dovt.
– Jag är Linda, myndighetens nya ergonom!
– Ah…du är alltså den som ska rädda mina leder från förfall.
– Precis! Och jag måste säga att din arbetsställning är…eh…intressant.
– Tack! Jag har jobbat hårt på den.
– Det var inte riktigt menat som en komplimang.
– Hörru!
– Du sitter ju som om du försöker imitera en lakritsskruv!
Hon hade en poäng. Min specialposition involverade att jag hade ena benet över armstödet, andra benet i lotus, ryggen i en S-kurva som skulle få en orm att bli avundsjuk, och nacken i en vinkel som gjorde att jag kunde se skärmen genom mina ögonbryn.
– Detta är min optimerade position, sa jag stolt.
– Optimerad för vad? Att hamna på akuten?
– Nej, optimerad för maximal administrativ effektivitet. Ser du hur jag kan nå alla mina post-it lappar utan att röra överkroppen?
– Du menar det där kaoset av skrikiga lappar som ser ut som en explosion i en färgfabrik?
– Exakt! Det är mitt agila projektplaneringsverktyg!
– Det ser mer ut som ett rop på hjälp.
– Bah! Vem behöver handleder när man har en perfekt position för att spotta fram utredningar?
Linda tog fram ett block och började anteckna frenetiskt. Jag såg hur hon skrev “Patient uppvisar tecken på byråkratiskt stelhet nivå 8”. Patient? PATIENT? Här satt jag, en innovatör av rang, en ergonomisk entreprenör, en arbetsmiljöns Da Vinci, och hon kallade mig patient? Det borde väl för helvete vara Patent och inte Patient! Jag hade ju uppfunnit mer kreativa arbetsställningar än vad IKEA har möbelnamn. Min S-formade ryggkurva borde patenteras och säljas till NASA som en modell för nästa generations astronautstolar. Men nej då, i hennes ögon var jag bara ännu en Patient som behövde räddas från mig själv. Patientförklara mig hit och patientförklara mig dit – jag borde fan patentförklara hela mitt system och sälja det till regeringen som ett nytt pensionssystem. “Jobba som en pretzel – pensionera dig som en kringla!”
– Och den där skärmen då?, sa hon och pekade på min stolthet.
– Ah! Min specialriggade setup! Tre skärmar, en för Excel, en för PowerPoint och en för mina 47 öppna PDF:er.
– Det ser ut som om du försöker återskapa kontrollrummet på NASA.
– Det är hela poängen! Ju mer Mission Control-känsla, desto bättre budgetuppföljning!
– Och den där…hon gestikulerade vilt…vad är det?
– Min automatiska koffeininahalator kopplad till en timer som känner av när jag börjar missa deadlines och skickar ned en shot dubbel espresso direkt i munnen.
– Herregud…
– Smart va?
– Det är det mest ohälsosamma jag sett sedan jag jobbade med en snubbe på Postnord, som hade byggt ett mobilt kontor i sitt badkar.
Jag noterade idén i min “innovativa-arbetsmetoder-att-testa” lista.
– Okej, sa Linda och tog ett djupt andetag. Vi börjar med det grundläggande. Först måste vi justera din stol…
– Rör inte stolen! Den är perfekt kalibrerad!
– Den har tre trasiga hjul och lutar 30 grader åt vänster.
– Just det! Det ger mig perfekt rotation när jag ska svänga mellan mina processflödesscheman!
– Du kan inte fortsätta så här. Din kropp kommer att…hon tittade på sina anteckningar…implodera.
Och så började hon. Som en tornado av ergonomisk överstepräst svepte hon fram över mitt arbetsbord. Min minutiöst anordnade setup demolerades systematiskt. Min wall of post-its (“Det är inte kaos, det är ett visuellt projektstyrningsverktyg!”) städades bort. Min specialbyggda dokumenthållare (“Det är inte en hållare, det är tre staplade arkivpärmar!”) byttes ut mot någon fancy ergonomisk variant. Min stol…åh gud min älskade stol…ersattes med något som såg ut som en korsning mellan en rymdkapsel och en tandläkarstol.
– Där!, sa hon triumferande. Nu sitter du ergonomiskt korrekt!
Jag kände mig som en pingvin i smoking. Stel, uppsträckt och totalt obekväm. Så… myndighetslig…
– Men jag kan ju inte skriva rapporter såhär!
– Varför inte?
– Mina händer är i helt fel position! Hur ska jag kunna multi-taska mellan Excel-ark när mina handleder är raka?
– Det är så de SKA vara!
– Och min nacke! Den är…rak! Hur ska jag kunna tänka kreativt kring budgetprocesser när min hjärna får normalt blodflöde?
– Du är hopplös, sa Linda och skakade på huvudet.
Men jag hade ett ess i ärmen. Eller ja, i min skrynkliga position.
– Okej Linda, låt oss göra ett test. Jag jobbar i din position i en timme, och sen i min position i en timme. Vi mäter produktiviteten.
– Deal!, sa hon, övertygad om sin seger.
En timme senare:
– Se!, sa Linda. Din handstil är mycket mer läsbar i min position!
– Ja, men kolla kvalitetskontrollen.
– Vad menar… åh.
– Precis. Noll fel i min position. Sju i din.
– Men…men…det måste vara en slump!
– Eller så är det för att min kropp är så upptagen med att vara obekväm i din position att den inte har tid att producera vettiga projektplaner!
Linda stirrade på mig som om jag just hade förklarat att GANTT-scheman var en konspiration skapad av Big Business.
– Du kommer att ångra dig, sa hon uppgivet. Din kropp kommer att hämnas.
– Min kropp och jag har en överenskommelse. Den låter mig sitta som jag vill, och jag förser den med tillräckligt mycket koffein för att döva eventuella protester.
Hon suckade, rev ut ett blad ur sitt block och skrev något.
– Här är min rapport till HR. “Patient är bortom all räddning. Rekommenderar exorcism eller omedelbar pensionering.”
– Ska du inte rekommendera ett badkar också?
– Ut! Bara…ut!
Så här i efterhand kan jag erkänna att Linda kanske hade en poäng. Min kropp har börjat knaka lite mer än vanligt. Men å andra sidan, vem behöver en fungerande ryggrad när man har perfekta processkartor? Och förresten, det där med badkarskontoret var ingen dum idé…eller ska jag fortsätta med Hot Yogan?