Häromdagen satt jag och funderade på vart alla bortglömda hål tar vägen. Ni vet, de där hålen som ingen vill ha, som ingen bryr sig om. Som donuthålen till exempel. Fan vad bitter man skulle vara om man var ett donuthål. Tänk er själva – där sitter man i sin lilla håldimension och ser hur alla människor glufsar i sig donuten runt omkring en, men ingen, bryr sig om själva hålet.
– Men för helvete, hörde jag ett donuthål muttra häromdagen på Wayne’s, när jag precis skulle ta en tugga Jag är ju faktiskt ursprunget till hela skiten. Utan mig skulle det du håller i bara vara en jävla bulle!
Jag förstod precis hur hålet kände det. Det är som att vara den där snubben på jobbet som kommer på alla idéer men aldrig får cred för det. Eller som min polare Kenneth som alltid står i skuggan av sin mer framgångsrika brorsa. Fast i det här fallet är det ännu värre – donuthålet är bokstavligen omringat av sin mer framgångsrika… öh… kropp.
– Vadå bitter, sa donuthålet när jag försökte trösta det. Jag är inte bitter. Jag är bara realistisk.
– Men kom igen, sa jag. Du måste väl ändå…
– Vet du vad som händer med oss hål när donuten är uppäten? Va? Vet du det?
– Öh…
– Vi hamnar i Håldimensionen!
Jag höjde på ögonbrynen, och la försiktigt tillbaka donuten på tallriken. Håldimensionen? Det lät som något ur en dålig sci-fi film från åttiotalet. Men donuthålet fortsatte:
– Ja, Håldimensionen. Dit alla bortglömda och oönskade hål kommer. Hålen i folks resonemang, hålen i rumtiden som ingen orkar laga, hålen i ostar som mössen inte ville ha… fan, till och med hålen i människors själar hamnar där!
Och precis då slog det mig – tänk vilken jävla dimension det måste vara. Fylld med bitter hålighet som ingen ville ha. Som den där gången när jag försökte förklara för frugan varför jag hade köpt en ny gitarr när vi redan hade tre.
– Det finns ett hål i ditt resonemang, sa hon.
– Var då?, sa jag.
– Överallt!
Och poff, där försvann hålet i mitt resonemang till Håldimensionen. Jag kan föreställa mig hur det sitter där nu, tillsammans med miljoner andra resonemangshål, och diskuterar hur dumma människor är som inte fattar deras briljans.
Men det värsta är nog ändå hålen i rumtiden. De där hålen som uppstår när man står och väntar på bussen och tiden bara försvinner. Eller när man ska ta en “kort” titt på Facebook och plötsligt har tre timmar gått. Vart tar den tiden vägen? Jo, till Håldimensionen såklart!
– Vi är faktiskt den mest missförstådda delen av universum, sa ett rumtidshål som jag träffade på några dagar tidigare. Det hade fastnat i min kaffekopp på jobbet.
– Jasså?, sa jag.
– Ja! Folk tror att vi är farliga, att vi kommer suga in hela galaxer och shit. Men vi är bara… hål liksom. Vi vill bara finnas till.
– Men ni suger ju faktiskt in saker ibland…
– Det är bara för att vi är så jävla ensamma! Vet du hur det känns att vara ett hål som ingen vill ha? Som alla fysiker bara vill täppa till?
Och så har vi förstås det mest tragiska hålet av alla – hålet i min plånbok. Det växer för varje dag, och varje gång jag stoppar ned handen i fickan för att ta upp plånboken känner jag hur hålet fnissar elakt. “Haha, trodde du verkligen att du skulle ha råd med det där?” Det är som om hålet i plånboken har en direkt koppling till alla andra hål i mitt liv.
Men det finns ett hål som är värre än alla andra. Ett hål som är så fruktansvärt bortglömt att inte ens Håldimensionen vill ha det. Jag snackar om hålet i huvudet på folk som designar användargränssnitt för mobilappar. Ni vet, de där hålen som gör att man måste trycka fjorton gånger för att komma till inställningar som borde ligga högst upp. De hålen är så djupa att inte ens ett svart hål vill beblanda sig med dem.
– De är paria till och med här i Håldimensionen, förklarade donuthålet. Vi andra hål har i alla fall ett syfte, även om ingen uppskattar oss. Men de där UI-hålen… de är bara… fel.
Jag satt där och lyssnade på alla hålen som klagade och gnällde, och plötsligt slog det mig – kanske är det därför vi människor är så rädda för tomrum? För att vi någonstans inom oss vet att alla hål vi skapar hamnar i Håldimensionen och blir bittra och elaka. Kanske är det därför vi försöker fylla varenda hål i våra liv med något – relationer, prylar, Netflix-serier… vad som helst för att slippa skapa fler hål som kommer hata oss.
– Du har fattat grejen, sa donuthålet och nickade uppskattande. Men det är för sent nu. Vi är redan här, och vi växer för varje dag. För varje halvfärdigt resonemang, för varje missad deadline, för varje “jag ringer dig sen” som aldrig blir av… här hamnar alla hål till slut.
Jag svalde hårt och tänkte på alla hål jag själv hade skapat genom åren. Alla ofärdiga projekt, alla brutna löften, alla gånger jag sagt “det ordnar sig” när jag egentligen menade “jag orkar inte ta tag i det här nu”. Fan, jag hade nog befolkat en hel stadsdel i Håldimensionen.
– Men, sa jag försiktigt, finns det inget sätt att göra er mindre… bittra?
Donuthålet skrattade, ett ihåligt, ödsligt skratt som ekade genom dimensionerna.
– Jo, sa det. Du kan börja med att äta hela donuten nästa gång. Hålet också.
Och med det försvann det, lämnade mig ensam med en halväten donut och en växande känsla av att universum kanske hade varit bättre om vi bara lät hålen vara ifred. För vem fan är vi att bestämma vad som är ett hål och vad som är… tja, allt annat?
Men det är klart, sånt går ju inte att säga högt. Folk skulle tro att man hade… tja, ett hål i huvudet.