Jag kravlade mig upp på vågen med darrande ben. Efter trettio dagars helvete skulle sanningen fram. Jag hade räknat kalorier som en besatt. Jag hade jagat runt kvarteret som en galning. Jag hade druckit så mycket vatten så att jag kunde känna hur njurarna simmade omkring därinne. Och framförallt – jag hade avstått från allt som gjorde livet värt att leva.
– Okej, viskade jag, visa mig sanningen.
Vågen knakade till och displayen blinkade. En etta kom upp… följt av några siffror som fick mig att må illa.
– Va i helvete!, röt jag. Ett kilo mer?!
– Jupp, sa vågen med en uttråkad röst.
– Men… men… det går ju inte!
– Tydligen går det alldeles utmärkt.
– Nej, nu jävlar! Du måste ha fel. Du behöver kalibreras.
– Skyll inte på budbäraren, kompis.
Jag klev av och på igen. Samma resultat. Av och på. Av och på. Som en desperat jävel i förnekelse.
– Sluta hoppa omkring, muttrade vågen. Du får mig att bli yr.
– Men fattar du inte? Jag har varit så jävla duktig!
– Jaså? berätta…
– Trettio dagar utan en endaste godisbit!
– Mhm…
– Ingen öl!
– Fortsätt…
– Inget chips! Ingen glass! Inga burgare!
– Och?
– Jag har till och med börjat äta quinoa för fan! QUINOA! Vet du hur det smakar?
– Som sandpapper blandat med grus skulle jag gissa.
– Exakt! Och ändå… ett kilo mer?!
Vågen suckade djupt. Det lät som när man öppnar en rostig garageport.
– Ska jag vara helt ärlig med dig?
– Ja tack! Förklara detta mysterium.
– Du kommer inte gilla det.
– Skiter jag i. Berätta!
– Ok… För det första – din kropp är inte dum.
– Va?
– Den har levt med dig i alla dessa år. Den vet precis vad du håller på med.
– Hur menar du?
– Den vet att det här bara är en fas. Som den gången du skulle bli vegetarian…
– Det varade i tre veckor!
– Eller när du skulle börja med yoga…
– Jag ramlade och slog mig!
– Eller när du skulle bli morgonmänniska…
– Det var mörkt! Hur skulle jag kunna veta att det var klockan tre på natten?
Vågen skrockade till.
– Precis. Så när du plötsligt börjar svälta den och jaga runt som en idiot, vad tror du den gör?
– Öh…
– Den går in i överlevnadsläge, Einstein! Den hamstrar varenda jävla kalori du stoppar i dig. Den tänker “aha, nu har han fått en av sina dumma idéer igen, bäst att lagra allt för den dagen han återgår till normal idioti”.
Jag sjönk ned på badrumsmattan. Det kändes som om någon hade tömt en hink iskallt vatten över mig.
– Men… alla hälsotips då? Alla experter? Alla influencers?
– Du menar alla som tjänar pengar på att få dig att känna dig värdelös?
– Fan…
– Ja, just det. Fan.
– Så vad fan ska jag göra då?
– Jag är bara en våg, men om du frågar mig…
– Ja?
– Sluta terrorisera din kropp med extrema svängningar. Ät normalt. Rör på dig för att det är kul. Unna dig saker ibland.
– Men kilon då?
– De kommer och går. Som molnen på himlen. Som kärleken. Som livet självt.
– Du är en jävligt filosofisk våg må jag säga.
– Man har tid att tänka när man står här i badrummet hela dagarna.
Jag reste mig upp och borstade av badrumsmattan från baken.
– Så… vad säger du? Ska vi avsluta januari med pizza?
– Låter som en plan. Men en sak…
– Ja?
– Kan du sluta hoppa upp och ned på mig fem gånger om dagen? Jag är inte tjugo längre.
– Deal.
– Och en sak till…
– Vad?
– Släng quinoan. Den förolämpar oss båda.
Med ett lätt hjärta och ett tungt samvete beställde jag en stor pizza med extra ost. Kroppen jublade, vågen suckade och någonstans i ett skafferi började quinoan långsamt brytas ned till sina beståndsdelar. Precis som det ska vara.
Nästa år ska jag bli en bättre människa. Det har jag bestämt. Men först ska jag äta upp den här pizzan.