– Men vad är egentligen vårt uppdrag?
Jag bet mig i knytnäven så hårt att jag kände smaken av blod. Lena, för så heter min “kära” kollega som fastnat i någon form av tidshål, lutade sig fram över bordet med den där blicken. Den där jävla blicken som sa att nu skulle vi få höra exakt samma fråga som förra veckan. Och veckan innan dess. Och veckan innan innan dess. Ungefär som när man spelar en trasig vinylskiva och pickup-nålen hoppar tillbaka till samma spår om och om igen.
På väggen mittemot henne satt uppdraget inramat i en ram stor som en mindre familjebil. Med bokstäver så stora att till och med en halvblind myra utan glasögon skulle kunna läsa dem på femtio meters avstånd. Dessutom fanns det inskrivet i hennes anställningsavtal, mejlsignatur, visitkort och förmodligen tatuerat på hennes panna i spegelvända bokstäver så hon kunde läsa det varje morgon.
– Ska vi ta en runda och diskutera vårt uppdrag igen?, sa hon och log det där leendet som fick mig att fundera på om hon egentligen var en AI som fastnat i en loop.
Jag kastade en blick på mina kollegor. De satt där som förstenade, några med händerna krampaktigt knutna runt kaffemuggarna, andra med blicken stint fäst vid taklampan som om den skulle kunna teleportera dem härifrån. En av dem, Pelle tror jag han heter, hade utvecklat ett nervöst tick i ögat som perfekt matchade sekundvisaren på klockan.
– Men Lena, sa jag och försökte hålla rösten stadig. Vi gick igenom detta förra veckan.
– Ja, men med min erfarenhet är det viktigt att ständigt reflektera över vårt uppdrag.
– Din erfarenhet från vadå? Att fråga om samma sak i all oändlighet?
Hon log igen. Det där leendet som fick mig att undra om hon kanske var fast i en personlig Groundhog Day där varje veckomöte var hennes första. Kanske vaknade hon varje måndag och trodde att det var hennes första dag på jobbet. Det skulle i alla fall förklara en del.
– Vi måste ju veta vad vi gör här, fortsatte hon.
– Vi vet vad vi gör här, Lena. Det står bokstavligen på väggen bakom dig.
– Jag ser inga bokstäver, sa hon utan att vända sig om.
– För att du sitter med ryggen mot dem.
– Med min erfarenhet vet jag att man inte ska lita blint på vad som står på väggar.
Jag funderade på om det fanns något sätt att pensionera sig i förtid. Kanske kunde jag utveckla en sällsynt allergi mot upprepade frågor. Eller simulera en plötslig oförmåga att sitta still på måndagsmöten.
– Okej, sa jag. Låt oss göra det här en gång till. För sista gången.
– Tills nästa vecka, viskade Pelle med ett skratt som lät mer som ett kvävt skrik i panik.
Lena plockade fram sitt anteckningsblock. Samma anteckningsblock hon använt varje vecka i vad som kändes som en evighet. Jag var övertygad om att om man bläddrade i det skulle man hitta exakt samma anteckningar, skrivna med exakt samma handstil, på exakt samma ställe, vecka efter vecka.
– Så, vad är vårt uppdrag?, upprepade hon med en entusiasm som borde vara olaglig på en måndag förmiddag.
Jag tittade på klockan. 47 minuter kvar av mötet. 47 minuter av mitt liv som jag aldrig skulle få tillbaka. Någonstans i ett parallellt universum satt säkert en annan version av mig och gjorde något meningsfullt med sin tid. Som att räkna sandkorn på en strand. Eller försöka lära en katt att vissla.
– Vet du vad?, sa jag plötsligt. Jag tror vårt uppdrag är att sitta här, vecka efter vecka, och fundera på vad vårt uppdrag är.
– Åh!, sa Lena och hennes ögon lyste upp. Det var en intressant tanke. Låt oss diskutera det nästa vecka!
På väg hem den kvällen räknade jag ut att om Lena skulle gå i pension om två år, skulle vi hinna ha exakt 104 möten till där vi diskuterade vårt uppdrag. Om jag inte hann utveckla den där sällsynta mötesallergin först.
Eller så kunde jag börja hänga upp nya plakat på väggarna varje vecka med helt olika uppdragsbeskrivningar.
“Dagens uppdrag: Att fundera på vad vårt uppdrag är.”
“Denna veckas uppdrag: Att ifrågasätta förra veckans uppdrag.”
“Uppdrag för vecka 8: Att minnas vad uppdraget var vecka 7.”
När jag berättade detta för frugan på kvällen sa hon:
– Du vet att det finns en Lena på varje myndighet va?
– Vad menar du?
– De är som kommunala älgar. En i varje kommun. Fast Lena är en på varje myndighet.
– Finns det någon strategi för att hantera dem?
– Ja, att vänta på pensionen. Deras eller din.
Jag funderade på om jag kunde övertyga läkaren att skriva ut ett intyg på förtida pensionering på grund av akut uppdragsförvirring.
Diagnos: Kronisk Lena-exponering.