Jag stod framför spegeln och försökte pressa in min magnifika personlighet i den alldeles för trånga kroppen som ödet i sitt oändliga oförstånd hade tilldelat mig. Fan också! Hur ska en sådan makalös personlighet som min få plats i detta mediokra skal? Det är som att försöka trycka in en elefant i en punchpralin, eller en hel symfoniorkester i en tamburin.
– Du ser ut att ha svårt att andas, muttrade frugan från dörröppningen.
– Det är personligheten, väste jag mellan sammanbitna käkar. Den vägrar acceptera sina givna ramar.
– Jaså, det är därför du står och gestikulerar framför spegeln som en vindflöjel på speed?
– Hörru!
– Hörru på dig själv!
Jag gav henne en blick som skulle ha fått mindre ståndaktiga fruar att vika sig dubbla av skam, men min fru är av hårdare virke än så. Hon har levt med min storslagna personlighet tillräckligt länge för att utveckla immunitet mot dess strålglans.
– Du kanske ska gå ned lite i personlighetsvikt, föreslog hon torrt.
– Vadå? Det här är premium stuff vi snackar om. Man bantar inte bort genialitet!
– Nej, men man kan kanske ransonera ut den lite. Som när man delar upp en påse godis i flera påsar för att det ska räcka längre.
– Min personlighet är ingen jävla Gott & Blandat som man kan portionera ut!
Men någonstans i mitt inre (som för övrigt också kämpade för att få plats i det yttre) visste jag att hon hade en poäng. Min personlighet hade på senare tid börjat expandera i en takt som fick universums utvidgning att framstå som en söndagspromenad i slowmotion. Det hade gått så långt att jag var tvungen att gå sidledes genom dörrar för att få plats med både kropp och karaktär.
Problemet var bara att min personlighet vägrade kompromissa. Den hade utvecklat någon sorts separatistiska tendenser och krävde nu självständighet från kroppens begränsande bojor. Varje morgon var en kamp där jag fick övertala olika personlighetsfacetter att hålla sig inom hudens gränser:
“Nej, min briljans kan inte få ett eget rum på övervåningen.”
“Tyvärr, min charm får inte bygga en friggebod i trädgården.”
“För sista gången – mitt intellekt kan inte få en egen lägenhet i innerstan!”
Det hade blivit så illa att jag var tvungen att börja meditera för att hålla ihop skiten. Där satt jag på golvet i lotusställning och försökte få min översvallande personlighet att andas i takt med den undermåliga kroppen.
– Ommm… vi är ett… ommm… acceptera dina fysiska begränsningar… ommm…
– Acceptera din mormor!, skrek personligheten tillbaka. Jag behöver mer space!
Fattar inte riktigt varför mormor fick sig en skopa ovett där, men jag orkade inte gräva i det.
En dag när jag satt på bussen upptäckte jag att min personlighet hade börjat läcka ut. Den sipprade fram under ärmarna som svettfläckar av storhet och började sakta men säkert fylla hela bussen med min närvaro. Folk började flytta på sig, inte för att jag luktade – tvärtom, min personlighet doftar framgång och Old Spice – utan för att de kände sig förkrympta i närheten av min magnifika utstrålning.
– Ursäkta, mumlade en tant och flyttade sig längre bak i bussen.
– Se! Utbrast jag triumferande till min kropp. Till och med främlingar märker att du är för trång!
– Det är för att du tar upp tre säten med ditt ego, muttrade kroppen buttert.
Det hela kulminerade på jobbet när min personlighet vägrade få plats i båset som någon småsint arkitekt hade designat för normalstora personligheter på en medioker myndighet. Den började expandera ut över skiljeväggarna, störa grannarna med spontana utbrott av briljans och kasta skuggor av storhet över deras mediokra excel-ark.
– Kan du hålla din personlighet inom ditt eget bås?, frågade min chef irriterat efter att min strålande utstrålning hade bländat honom under ett morgonmöte.
– Det är inte mitt fel att lokalerna är dimensionerade för Svensson-själar!, protesterade jag.
– Du får väl skaffa dig en större kostym då.
– Som om det skulle hjälpa! Min personlighet skulle spränga varenda söm!
Till slut insåg jag att något måste göras. Man kan inte gå omkring med en personlighet som konstant hotar att spränga sina fysiska begränsningar. Det är varken hälsosamt för kroppen eller omgivningen. Så jag tog det tunga beslutet att börja på personlighetsgym.
Där står jag nu, tre gånger i veckan, och tränar min personlighet i ödmjukhet. Gör knäböj med egot, armhävningar med självförtroendet och stretchar självbilden tills den passar lite bättre i den fysiska kostymen. Det är inte lätt, och vissa dagar känns det som om personligheten kommer att göra myteri, men långsamt börjar vi hitta en balans.
– Du ser mer… proportionerlig ut, kommenterade frugan häromdagen.
– Mmm, svarade jag kort, rädd att släppa lös för mycket personlighet på en gång.
– Nästan… normal.
– Låt oss inte ta i, sa jag. Min personlighet må ha gått ned några storlekar, men den är fortfarande större än livet självt. Den har bara lärt sig att komprimera sig lite bättre.
För sanningen är den att min personlighet fortfarande är för stor för denna kropp. Men vi har lärt oss att samexistera, som två överfulla resväskor som tvingas dela på samma bagageutrymme. Ibland läcker det över lite, och då och då måste jag släppa ut lite tryck genom att vara extra briljant, men för det mesta lyckas vi hålla fasaden.
Och vem vet, kanske kommer kroppen en dag ikapp personligheten. Tills dess får jag fortsätta gå på personlighetsgym och hoppas att ingen märker hur mycket storhet som egentligen döljer sig under denna anspråkslösa yta.
Fast vem försöker jag lura? Alla ser det. Det går liksom inte att dölja en personlighet av den här kalibern, hur mycket man än försöker pressa in den i vardagens trånga kostym.