– Välkommen till Ministeriet för Tid, sa Hedvig från HR och log med hela ansiktet. Ett leende som måste ha tagit år att utveckla.
Jag nickade artigt och slog mig ned i den bekväma stolen. Kanske lite för bekväm. Man skulle kunna somna i den här. Vilket förmodligen var meningen. Ministeriet för Tid verkade vara en sån arbetsplats där man aldrig hade bråttom någonstans.
– Så, började hon. Du har sökt tjänsten som tidskontrollant klass 3?
– Jupp!
– Utmärkt. Låt mig förklara arbetsuppgifterna.
– Gärna det.
– Du kommer huvudsakligen att övervaka temporala anomalier i sektorn B4.
– Öh… va?
– Temporala anomalier. I sektor B4.
– Och det betyder…?
– Du kollar så att tiden går rätt.
– Men tiden går väl alltid rätt? Eller hur menar du?
– Åh nej, skrattade hon. Tiden går sällan rätt. Det är därför vi finns.
Jag kände hur huvudvärken började smyga sig på. Det här var ju helt ologiskt.
– Men vadå går fel? En sekund är väl en sekund?
– Är den?, sa hon och höjde ett välformat ögonbryn.
– Ja?
– Så du menar att en sekund på ett tråkigt möte är exakt lika lång som en sekund när du kysser någon du är kär i?
– Öh… rent tekniskt ja.
– Men känns det så?
– Nej men…
– Där har du det! Det är där vi kommer in.
Jag skakade på huvudet. Det här började bli för mycket.
– Så ni kontrollerar hur tiden känns?
– Precis! Nu börjar du fatta.
– Men det är ju helt orimligt! Det går ju inte att mäta hur tid känns!
– Naturligtvis går det. Vi har särskilda instrument för det.
– Som vadå? En känslokronometer?
– Nej, nej, skrattade hon. En temporal-emotionell-flödesmätare såklart. Modell 2.4b.
Hon sa det som om det vore det mest självklara i världen. Som att alla borde veta vad en temporal-emotionell-flödesmätare var.
– Och vad gör man med den?
– Man mäter tidskänslan såklart. Till exempel, sa hon och plockade fram något som såg ut som en blandning mellan en äggklocka och en kaffekvarn, just nu går tiden 1.4 gånger långsammare här än i korridoren utanför.
– För att…?
– För att det är en jobbintervju. De går alltid långsamt.
– Men…
– Inga men! Det är vetenskapligt bevisat.
– Av vem?
– Av Ministeriet såklart.
Jag lutade mig tillbaka i stolen och försökte processa alltihop. Det här var ju helt galet. Total galenskap. Men å andra sidan…
– Vad är lönen?, frågade jag försiktigt.
– 85 000 i månaden plus tidstillägg.
– Tidstillägg?
– Ja, du får ju betalt i förlorad tid också. Typ två extra timmar per arbetsdag som du kan spendera hur du vill.
– Hur funkar det?
– Vi stoppar tiden för alla andra medan du får fortsätta.
– Det går inte.
– Klart det går. Hur tror du att vissa människor hinner så mycket mer än andra?
Jag öppnade munnen för att protestera men stängde den igen. 85 000 plus extra tid… Det lät ju faktiskt…
– När kan jag börja?
– Du började för 20 minuter sedan, log hon.
– Va? Men intervjun är ju inte…
– Kolla klockan.
Jag kollade. Hon hade rätt. Dessutom hade jag plötsligt på mig ett passerkort med mitt foto och texten “Tidskontrollant klass 3, sektor B4”.
– Men… hur?
– Välkommen till Ministeriet, sa hon. Här är din temporal-emotionella-flödesmätare. Och glöm inte…
– Glöm inte vadå?
– Just det, log hon. Du har redan glömt. Perfekt. Du kommer att passa utmärkt här.
På vägen ut mötte jag mig själv på väg in till intervjun. Vi nickade artigt till varandra.
Det är en konstig arbetsplats, Ministeriet för Tid. Men lönen är bra och sen när man väl börjar vänja sig vid paradoxerna är det faktiskt helt okej.
Förutom på måndagar. Då går tiden bakåt. Det är lite krångligt att vänja sig vid.
Men å andra sidan – dubbel lön för att jobba samma dag två gånger är ju inte helt fel…