Fan vad jag hatar att vara Någon. Den där jävla Någon som alla snackar om. Som alla skyller på. Som borde ha vetat bättre. Som borde ha fixat, åtgärdat, kontrollerat, säkrat.
Jag satt och lyssnade på två skitnödiga chefer igår. Nånstans i ett konferensrum på tredje våningen, på ett företag där jag varken jobbar eller har några som helst intressen. Jag har bara den där förbannelsen – att när nån säger “Någon borde ha…” så materialiseras jag dit som en elak jävla ande i en flaska.
“Någon borde ha kontrollerat rapporterna innan kvartalsredovisningen!”, tjöt den ena av dem, en rödhårig jävel med för liten slips och för stor mage. Han slog näven i bordet så hans Apple Watch for upp på handleden.
“Ja, för fan. Någon borde verkligen ha sett till att siffrorna stämde!”, höll den andra med. Han hade inte ens hår att vara röd på.
Och där satt jag. Plötsligt. Mellan dem. De såg mig inte. De känner aldrig igen mig, de där jävlarna som skyller på Någon. Men jag ser dem. Jag hör dem. Och jag är så helvetes trött på dem.
“Ja, och vem är den där ‘Någon’ egentligen?”, väste jag, men de hörde mig inte. De hör aldrig. Det är som att bara ordet “Någon” kan transportera mig, men min existens registreras inte. “Är det jag som sköter ert företag också nu? Jag som ska se till att era jävla finansiella rapporter stämmer? Fan ta er.”
Det började för tjugo år sedan. Jag var en helt vanlig snubbe med ett helt vanligt namn. Stefan. Inte Någon. Bara Stefan. Jag jobbade på lager, hade en halvdan etta i Hökarängen och brukade ta en öl på fredagar med ett gäng polare, på den lokala pizzerian med ölrättigheter.
En dag hörde jag min granne när jag låste upp lägenhetsdörren. “Någon borde verkligen säga åt hyresvärden att fixa den trasiga ringklockan.”
Och jag kände hur jag drogs genom en jävla tunnel, in i själva ordet. Jag var inte Stefan längre. Jag var Någon. Och plötsligt var jag inte i trapphuset – jag stod framför ringklockan och tittade på den. Jag kunde se min granne i ögonvrån, helt omedveten om min närvaro, medan han stängde sin dörr.
Sen dess har jag varit Någon. Sen dess har jag suttit i tusentals möten där Någon borde ha fixat budgeten. Jag har stått i oräkneliga köer där Någon borde ha öppnat en till kassa. Jag har hamnat på motorvägar där Någon borde ha satt upp fler skyltar. På sjukhus där Någon borde ha anställt fler. I kommunhus där Någon borde ha tagit ansvar.
“Någon borde verkligen ha diskat”, säger frugan när jag kommer hem. Hon vet inte att jag redan varit i sju olika kök idag där Någon borde ha diskat. Jag har stått i fem klassrum där Någon borde ha dödat en spindel, och i tre garage där Någon borde ha bytt en glödlampa.
“Det där är Stefans disk”, säger jag bistert.
Frugan tittar på mig som om jag vore en idiot. “Va? Jag pratar om disken som du lämnade i morse.”
Fan. Ibland glömmer jag att jag faktiskt bor här. Att jag har ett liv utanför det där helvetiska “Någon borde”. Så många gånger har jag materialiserats till skithål runt om i landet att jag ibland glömmer var jag faktiskt hör hemma.
“Du borde ha diskat”, säger jag i en ton som får frugan att backa.
“Vad är det med dig?”
“Vet du vad jag gjorde idag?”, fräser jag. “Jag stod på en jävla motorväg för att ‘Någon borde ha varnat för vägarbetet’. Jag satt i ett dammigt jävla dagis i Västerås för att ‘Någon borde ha kollat vad Malte är allergisk mot’. Jag var på tidningsredaktionen på Aftonbladet för att ‘Någon borde ha korrekturläst rubriken’. Och förresten, vet du vem som fixade den där jävla trasiga toan på jobbet som ‘Någon verkligen borde åtgärda’? Det var jag!”
“Vad i helvete pratar du om?”
“Jag är så jävla trött på att vara Någon.”
Hon tittar på mig som man tittar på galningar. “Jag förstår inte… vad menar du med att du är ‘Någon’?”
Svårast är det när det är barn. När en unge tittar på sin förälder och frågar varför ingen kommer och hämtar den där hemlösa mannen som sover på bänken, och föräldern svarar “Någon borde verkligen hjälpa honom”.
Då hamnar jag där. Bredvid bänken. Och jag ser mannens ansikte, fårat av år på gatan, och känner lukten av piss och gammal sprit. Och jag kan inte göra ett skit. Jag är bara Någon. En idé. Ett jävla begrepp som folk slänger ur sig för att slippa känna ansvar.
Förra veckan hörde jag en snubbe klaga för sin polare: “De borde verkligen göra nåt åt klimatet. Någon måste ta tag i det där.”
Plötsligt stod jag på en smältande glaciär i Antarktis. Kolsvart natt, bitande vind, is som knakade under mina fötter. Och jag skrek rakt ut: “Vem fan tror du ‘Någon’ är, egentligen?! En jävla superhjälte?! Det är du som måste ta tag i skiten! DU! Inte Någon!”
Men han hörde inte. Ingen hör. Jag är bara Någon. Den ansiktslösa, maktlösa jävla syndabocken som alla använder för att slippa stå till svars själva.
Det värsta är när folk börjar snacka om ansvar och politik. Om vem som ska fixa sjukvården, skolan, äldreomsorgen. Då sitter jag plötsligt i kommunfullmäktige, i regeringssammanträden, i landstingshallen. Jag lyssnar på ord utan mening, på blanka ansikten som säger “Någon måste ta ansvar för situationen”.
Ibland händer det att jag råkar teleporteras till samma ställe flera gånger. Som när den där jävla vattenläckan i källaren på jobbet blev värre och värre. “Någon borde verkligen fixa det där”, sa vaktmästaren till sin kollega den första dagen. “Någon borde verkligen ha fixat det här innan det blev en jävla översvämning”, sa de tre dagar senare när vattnet stod till knäna.
Och där satt jag, i källaren, med vatten som steg. Tre gånger kom jag dit. Tre gånger hörde jag dem skylla på Någon. På mig. Som om jag hade en verktygslåda, som om jag hade kompetensen, som om jag hade ansvaret för varenda jävla sak som går sönder i hela det här landet.
“Du, om du känner dig stressad kan vi boka tid hos psykologen”, säger frugan försiktigt efter mitt utbrott om disken.
“Det skulle inte hjälpa. Du skulle inte förstå.”
“Pröva mig.”
Så jag berättar. Om hur jag dras runt mellan alla de där platserna där Någon borde ha gjort nånting. Om hur jag ser alla dumma, ansvarslösa, lata jävlar som vägrar göra jobbet själva. Om hur jag drömmer mardrömmar där jag simmar i ett hav av odiskade tallrikar, trasiga toaletter, oskrivna rapporter, missade deadlines, och ovanför mig hänger alla de där jävlarna som muttrar “Någon borde verkligen…”.
Frugan tittar på mig länge. Sen ser jag något förändras i hennes ansikte.
“Du… du säger att när folk pratar om att ‘Någon borde göra något’, så hamnar du där, som om du vore den där ‘Någon’?”
Jag nickar.
“Så om jag säger… ‘Någon borde verkligen ta med mig på semester till Maldiverna’… vad händer då?”
Och vips står jag på en vit strand. Turkost hav, vajande palmer, och frugan som tittar förvirrat omkring sig. Och visst fan hörde jag någon spela på en ostämd Ukulele bakom sanddynan några meter bort.
“Vad i helvete…?”
“Välkommen till mitt liv”, säger jag bittert. “Här står vi nu. Och vem är det som ska betala för skiten? Någon antar jag? Fast vänta, det är ju jag som är Någon. Så det är mitt ansvar antar jag? Fan ta er alla.”
Frugan stirrar på mig med stora ögon.
“Men det här… det är ju fantastiskt!”
“Fantastiskt? Är du dum i huvudet? Jag får inte en sekunds fred! Jag är ansvarig för allt som alla borde göra! Jag är den där jävla skylla-på-personen som alla hatar men ingen tar ansvar för!”
“Men Stefan… vi står på en strand i Maldiverna. Vi teleporterades hit på en sekund.”
“Och din poäng är…?”
“Min poäng är att du kanske kan använda det här… Tänk på alla ställen vi kan komma till! Tänk på allt vi kan göra!”
Jag tittar på henne. Och för första gången sedan den där jävla dagen för tjugo år sedan, känner jag hur en annan tanke kryper in i min bittra hjärna. Tänk om… tänk om jag kunde använda den här förbannelsen till något bra?
“Tror du… tror du att om du säger ‘Någon borde vinna på lotto’…”
Frugan ler. “Någon borde verkligen vinna storvinsten på lotto.”
Och vips står jag där med en lottokupong i handen. Med rätt nummer. Jag kollar datumet. Dragningen är ikväll.
När vi kommer hem från Maldiverna (dit vi åkt genom vanlig flygresa eftersom vi inte ville lämna det där paradiset för snabbt) kommer vi på idén. Vi har den perfekta planen.
“Någon borde verkligen gå runt och hjälpa alla som verkligen behöver hjälp idag”, säger frugan varje morgon.
Och jag åker runt. Till sjukhus där folk ligger ensamma. Till äldreboenden där ingen kommer på besök. Till härbärgen där folk inte har någonstans att ta vägen. Jag hjälper. Jag lyssnar. Jag finns där.
Och när jag hör någon säga “Någon borde verkligen fixa det här”, så svarar jag, även om de inte hör mig: “Nej. Det där är ditt jävla jobb. Ta ansvar, för helvete.”
För jag är fortfarande bitter. Jag är fortfarande arg. Men åtminstone använder jag nu den där jävla förbannelsen till något gott.
Jag är Någon. Och jag har hela världens vikt på mina axlar. Men nu bär jag den med ett flin på läpparna, för jag har upptäckt sanningen – ingen annan kommer någonsin ta ansvar. Så jag gör det. Motvilligt, bittert, men jag gör det…. för någon måste ju.