Jag står framför kakfatet på jobbet. En jäkla kladdkaka mörk som synden själv stirrar på mig som om den ville säga “Ta mig… om du törs”. Sista biten. Den där som ingen vill ta. Den där som får folk att tro att man är en självcentrerad girig egoist som inte tänker på andra. Ja, den där jävla biten som skulle få mina morskare kollegor att harkla sig och förfärligt tyst mumla “typiskt Steffo” eller ännu värre “sååååå Steffo”.
Fan också! Var det inte jag som var först med att bjuda på kladdkaka när min hund dog? Var det inte jag som köpte in kanelbullar när Lotta gick på föräldraledighet? Jo, det var det visst. Och nu står jag här, hungrig som fan, sugen på något sött, och det enda som hindrar mig är en jävla oskriven social regel om att den sista biten ska stå där tills den torkat ihop och börjat mögla?
Jag kikar mig över axeln. Tomt i fikarummet. Jag kan ju ta den nu när ingen ser… men det jävliga är att folk vet. De har koll på kakfatet som om det vore börsindex. De märker. Det finns alltid en Kerstin på HR som noterar. Som har någon sjätte sinne för sådant. “Åh, jag tänkte faktiskt avsluta dagen med den där sista kladdkakbiten”, skulle hon säga med den där överdrivet sårade tonen. Som om hon inte hade fem paket Ballerina gömt i sitt fikaskafferi skåpet bakom dörren. Med kodlås!
Jag tar ett djupt andetag. Väger kakbiten i tanken, mot min hunger, mot min plats i den sociala hierarkin. Är det värt det? För en kladdkaka?
Svaret är uppenbart.
“Ja för helvete, det är det.”
Jag langar ut handen, grabbar tag i kakbiten, och som värsta späckhuggaren gapar, sväljer den i en enda rörelse. Nu ut korridoren med rak rygg. Ingen jävel ser när jag lämnar fikarummet. När jag rundar hörnet vid kopiatorn väntar hon. Malin. Jäkla Malin med sina genomskådande ögon och sitt rättvisepatos.
– Hmmm… var det gott? säger hon och nickar menande mot min mun.
Jag för reflexmässigt upp handen till munnen. Kaksmulor. Jävla förrädiska smulor som vittnar om min moraliska försumlighet.
– Öh… ja, det var kladdkaka, svarar jag med munnen full. Min röst låter en oktav högre än vanligt. Som om jag vore ett barn som åkt dit med fingrarna i syltburken.
– Den sista biten, antar jag? säger hon med ett höjt ögonbryn.
– Ja, vadårå? Det är ju bara en kaka.
– Bara en kaka? Det handlar inte om kakan, Steffo. Det handlar om principen.
Jag harklar mig och sväljer ned den sista kaksmulorna.
– Principen? Vilken jävla princip? Att mat ska stå och bli dålig bara för att vi alla ska vara artiga? Det är ju absurt. Mat är till för att ätas. Bättre att jag äter den än att städpersonalen slänger den i kväll.
Malin korsar armarna över bröstet. Den där “jag-har-en-doktorsavhandling-i-matsociologi”-blicken kommer över hennes ansikte.
– Kakekonomin på ett kontor är en komplex social konstruktion. Den sista biten är heligt territorium. Den sista biten är den som visar allas vår självuppoffring och omtanke. Den som tar sista biten visar att hen sätter sig själv före kollektivet.
Jag står där med chokladrester runt munnen och känner mig plötsligt som om jag begått någon form av brott mot mänskligheten. Är det här verkligen rimligt? Att stå i korridoren och försvara sig för en bit jävla kladdkaka?
– Du… om den där sista biten betyder så mycket för dig, varför tog du den inte själv?
– För att jag respekterar de sociala koderna. Jag tog en bit direkt när kakan kom på bordet, och sedan såg jag mig tillfredsställd.
– Och nu är du upprörd över att jag tog den sista?
– Jag är inte upprörd. Jag är besviken.
Besviken? Va i helvete! Man kan vara besviken när någon glömmer ens födelsedag, när man får en strumpa i julklapp, när Sverige åker ur VM i gruppspelet. Men besviken för att jag tog sista biten av en kladdkaka? Absurditeten i situationen slår mig med full kraft. Jag känner ett skratt bubbla upp inom mig.
– Du vet att kladdkakan kostade tjugonio och nittio på Ica, va? Jag kan swisha dig fem kronor för min del om det skulle hjälpa.
– Det handlar inte om pengar.
– Nä, precis. För det handlar inte om ett skit. Det är en bit jävla kladdkaka, Malin!
Jag hör hur min röst höjs. Shit. Nu kommer snart andra kollegor. Snart står vi där med hela ekonomiavdelningen som publik medan vi debatterar det existentiella värdet av en sönderfallande bit choklad.
– Du missar poängen…
– Nej, det är du som missar poängen. Vi står här och bråkar om en kaka. En kaka som jag åt för att jag var hungrig. Den kakbiten kommer inte rädda världen från svält. Den kommer inte lösa klimatkrisen eller skapa fred i Mellanöstern. Det är bara en bit sockrat mjöl med kakao.
Malin ser förvånad ut. Som om hon inte riktigt hade förväntat sig att jag skulle gå i taket över det här. Hon öppnar munnen för att säga något, men jag är snabbare.
– Vet du vad? Imorgon kommer jag med en hel kladdkaka. Fan, jag kommer med två kakor. En till dig och en till resten av kontoret. Och du får ta så många bitar du vill. Ta alla om du vill. För uppenbarligen är kaka någon form av valuta i det här jävla sociala spelet som jag har missat reglerna till.
Jag vänder mig om och börjar gå mot mitt skrivbord. När jag nästan är framme hör jag Malins röst bakom mig.
– Det var faktiskt jag som bakade den där kakan. Till min födelsedag.
Jag stannar upp. Vänder mig om. Malins födelsedag? När fan var det? Hur kunde jag ha missat… ah. Jag var på sjukhuset igår med min morsa som gjort illa ryggen. Jag missade hela hennes födelsedagsfirande. Och nu tog jag den sista biten av hennes hemgjorda födelsedag-kladdkaka.
Jäklar.
Malin står där med ögon som säger “nu fattar du, va?”
Karma är uppenbarligen en dryg jävel med bra tajming.
– Shit. Jag… jag visste inte. Förlåt, Malin.
– Äh, det är lugnt. Det är ju bara en kaka.
Jag hör med en gång att hon inte menar det. Det är inte bara en kaka. Det är samma jävla moraliska dilemma som jag nyss hävdade var löjligt. Förutom att det nu har en kontext. Ett sammanhang. Hennes födelsedag, hennes hembakade kaka, min frånvaro.
– Jag ska ge dig det bästa jävla presentkortet på Åhléns du någonsin skådat, Malin. Det ska bli så stort att du kan köpa halva varuhuset.
Hon skrattar lite.
– Snacka inte skit nu.
– Nej, jag lovar. Det blir ett jäkla kort. Giltigt in till nästa sekel.
Malin ser på mig med tvivlande ögon men ser också att jag menar allvar.
– Det var faktiskt bara en kaka, säger hon igen, men den här gången med ett litet leende.
– Nej. Det var din kaka. Din födelsedag. Jag var inte här. Jag fuckar upp. Det är inte okej.
– Varför var du inte här?
– Min morsa… hon gjorde illa ryggen. Jag var på sjukhuset med henne.
Nu förändras hennes ansiktsuttryck.
– Fan, förlåt. Jag borde inte…
– Nej, nej. Hur skulle du ha vetat? Jag sa inget. Dök bara inte upp.
Vi står där i korridoren, båda lika generade över våra beteenden. Kakdramat har förvandlats till en konstig liten stund av klarhet. Det kanske inte handlade om kakan. Kanske inte om de sociala koderna. Kanske handlade det om att vi båda behövde bli sedda.
– Kaffepaus om en timme? säger jag och pekar med tummen mot fikarummet.
– Visst, svarar hon. Men jag tar med en ny kaka. Jag har fryst in några bitar. För nödsituationer.
– Som den här?
– Precis som den här.
Vi går åt varsitt håll, och jag inser att den där kladdkakan kanske var det mest existentiellt betydelsefulla jag ätit på länge. Men inte på grund av smulorna, utan för att jag äntligen förstått kakans sanna budskap: “Ta mig inte för givet.”