Häromdagen satt jag och väntade på en taxi som inte dök upp. Tiden gick, livet gled förbi, och när klockan passerat den avtalade tiden med 12 minuter och 43 sekunder ringde jag bolaget.

– Taxibolagsvädret, hur kan jag hjälpa er?
– Taxibolagsvädret? Har ni expanderat verksamheten?
– Eh, nej, Taxibolagsservice, sa rösten och harklade sig.
– Jag väntar på min taxi som skulle ha varit här för 13 minuter sedan.
– Jaha, ett ögonblick så ska jag kolla.

När hon återkom i luren lät hon en smula konstig. Som om hon precis hade sett en sverigedemokrat kyssa en miljöpartist på munnen: förundrad, förvirrad och en gnutta obekväm.

– Er taxi tror jag har… försvunnit.
– Försvunnit? Vad menar du med försvunnit? Är inte det precis vad en taxi gör? Dyker upp, försvinner, dyker upp igen. Repeat and rinse.
– Nja, inte riktigt. GPS-signalen visar att han är… ingenstans.
– Sist jag kollade var “ingenstans” inte en geografiskt avgränsad plats, sa jag nonchalant.
– Han svarar inte heller på radion.
– Kanske är han i en tunnel?
– I 14 minuter?

Jag stod med röven frysande mot busskurens hårda bänk när en taxi uppenbarade sig från… ingenstans. Faktiskt bokstavligen från luften. Som en dimfigur som kondenserar, bara att det var en sliten Volvo med en tydligt omskakad chaufför. Han stannade framför mig och rullade ned rutan.

– Är det du som beställt?
– Jupp.
– Stig in.

När jag klev in och satte mig märkte jag hur kylan från baksätet var ännu isigare än kylan ute. Termometern visade -34 grader. Inne i taxin.

– Kallt här, muttrade jag.
– Jag vet, svarade chauffören med tänder som klapprade.
– Kanske dags att fixa värmen?
– Den är på max. Jag tror vi precis åkt genom en…

Han tystnade. En vit fluga med ögon stora som femkronor flög mellan oss. Den verkade ha tre par vingar och kroppen lyste svagt i mörkret.

– …interdimensionell passage, avslutade chauffören.

Jag slog lätt till flugan som imploderade i ett litet ljussken.

– Jaså, det är tisdag igen.

Chauffören vände sig om med stora ögon.

– Du… du verkar inte särskilt förvånad?
– Tredje gången den här månaden. Förra veckan hamnade jag i en buss som plötsligt var full med folk från 1800-talet. Veckan innan dess fastnade jag i en hiss som stannade mellan våningarna i tre århundraden. Att åka taxi genom en interdimensionell passage känns nästan… vardagligt.

Chauffören svalde hårt och svängde ut på vägen. Jag noterade att himlen utanför var grönaktig. Månen var triangelformad. Och jag är rätt säker på att den där älgen vid vägkanten hade sex ben. Och på två av benen hade han sjukt sexiga stay-ups – vilket fick mig att skapa en note to self, att det är dags för den årliga resetten av mina sexuella preferanser.

– Det här är inte Stockholm längre, eller hur?
– Jag vet faktiskt inte vad det här är, svarade han. Min GPS visar fortfarande att vi är… ingenstans.
– Funkar taxametern åtminstone? frågade jag.
– Ja, faktiskt, sa han och tittade på den blinkande apparaten.
– Bra. För jag tänker fan inte betala extra för interdimensionell transport. Det står inget i era villkor om sånt.

En polisbil med blinkande ljus som roterade i omöjliga mönster dök upp bakom oss.

– Fan, sa chauffören. De har upptäckt oss.
– Vem då?
– Gränsövervakarna. De patrullerar dimensionsgränserna. Olagliga dimensionskorsningar straffas hårt.
– Körde du för fort genom portalen, eller?
– Jag körde inte genom någon jävla portal! Jag svängde in på Sveavägen och plötsligt var jag här!

Jag suckade högt. Det var alltid samma visa med dessa förvirrade människor som plötsligt konfronterades med universums verkliga natur. Som om de hade missat hela grejen med att verkligheten är ungefär lika stabil som en plakat enbent pirat på ett skepp i full storm.

– Sväng in där, sa jag och pekade på en bensinmack som var exakt som en Circle K, förutom att den var byggd upp och ned och alla bokstäver var spegelvända.
– Varför?
– Jag har varit här förr. Det finns en nödutgång på toaletten.

Chauffören gjorde som jag sa. Polisbilen fortsatte förbi oss. Den var bemannad med varelser som liknade människor, om människor hade haft irisarna på utsidan av ögonen och näsborrarna på tinningarna.

Jag gick in på toaletten. Chauffören följde tätt efter.

– Så vad gör vi nu?
– Nu? Nu spolar vi.

Jag tryckte ned spolknappen. Istället för att vattnet flödade ned, så började hela rummet snurra. Chauffören skrek, jag tog stöd mot handfatet och räknade till tre, fyra, fem… och med en plötslig känsla av att vara ihålig föll vi tillbaka in i vår egen dimension.

Vi landade mitt på Sergels torg. Folk strömmade förbi utan att notera att en taxi och två personer precis materialiserat sig ur en toalett.

– Vad i helvete var det där? flämtade chauffören.
– Det var en tisdag, sa jag. Tisdagar är alltid lite interdimensionella. Du märker det bara inte om du inte är uppmärksam.

Han stirrade på mig som om jag just berättat att jag är släkt med Douglas Adams.

– Lyssna, sa jag, anteckna det här: portaler uppstår ofta vid trafikkorsningar, rulltrappor, och klädgarderober. Undvik att köra genom dimbankar efter klockan 21:00. Och om du ser en äldre dam med en röd handväska som frågar om tiden, ljug.

Jag klev ur taxin och tog fram plånboken.

– Hur mycket blev det?
– Eh… 189 kronor.
– Här, sa jag och räckte över en tvåhundralapp. Behåll växeln. Och en sak till – om du någonsin ser mig beställa taxi igen, kör åt andra hållet.

Jag vandrade vidare över torget. Människorna runt omkring mig var helt normala – vanliga svenssons som muttrade över väderprognosen och stirrade ned i sina mobiler. Ingen av dem verkade märka den lätt violetta skiftningen i luften, eller höra det svaga, pulserande ljudet som kom från tunnelbaneuppgången.

Fan vad störigt att det alltid händer när man har bråttom. Inte nog med att min taxi var 14 minuter sen, nu hade jag dessutom misslyckats med att ta med mig den där sexbenta älgen. Den skulle ha gjort sig fint på väggen i arbetsrummet.

Jag hörde ett svagt “hej” bakom mig och vände mig om. Där stod en äldre dam med en röd handväska.

– Ursäkta, skulle du kunna tala om vad klockan är?

Jag log.

– Kvart över sju.

Det var en ren och skär lögn. Klockan var tjugo över åtta. Hon log tillbaka, och jag märkte hur hennes ögon skiftade färg från brunt till gyllene.

– Tack så mycket.

När hon gick vidare såg jag hur hennes fotspår lämnade små brännmärken i asfalten. Jäklar, tänkte jag, det blir en sån där onsdag imorgon. Dem är jag verkligen trött på.

Jag fortsatte mot mötet jag redan var försenad till, medveten om att ingen skulle tro mig om jag berättade sanningen. “Trafiken var hemsk” skulle jag säga, och alla skulle nicka förstående. För det är så människor fungerar. De ser vad de vill se. De upplever det som är bekvämt.

Att världen regelbundet går sönder och lappar ihop sig själv igen med hjälp av interdimensionella portaler? Att vissa dagar i veckan är tunnare än andra, som om verkligheten är ett tyg som slits där det används mest? Att det finns en äldre dam med en röd handväska som patrullerar Stockholm i jakt på ärliga människor?

Pfft. Som om någon skulle tro på det.