Jag fick för mig häromdagen att jag skulle hitta å något. Något annorlunda. Jag fann mig själv stå vid vattenbrynet av en å med alldeles för lite självrespekt för att kalla sig flod och kolla blanka stenar på botten av den klara rinnande ån. Vad gör en vuxen man stående vid en å utan fiskespö? Kasta småsten? Plaska med fötterna? Urinera medan man kollar sig oroligt omkring? Fan, jag hade inte en endaste liten ursäkt att stå där, förutom att jag fick för mig att hitta å något.

Medelålderspaniken var på cirka 7 av 9 skalan som jag använde på min mentala mätare – alltså exakt så hög att man tänker att man borde göra något spontant och friluftigt, men inte så hög att man faktiskt investerar i en kajak eller börjar kompostera.

– Tjena! Vad gör du där?

Jag snurrade runt, chockad över att någon annan kunde dyka upp i min å-upplevelse. Där stod en liten knubbig gubbe inklämd i ett par gummistövlar och en sydväst som taget ur en IKEA-reklam från 1972. Mina ögon tårades.

– Jag letar efter något att hitta å med.
– Va? Åhka med menar du?
– Nej, hitta å något.
– Jag tror du menar “hitta på något”. Verbfrasen “hitta på” betyder att komma på en idé eller aktivitet. Det är ju en hopslagning…
– Hörru! Jag vet vad hitta på betyder. Jag säger hitta å något. Liksom hitta något vid ån.

Gubben stirrade på mig som om jag hade förklarat att jag försökte teleportera mig till månen genom att hoppa uppåt väldigt ihärdigt.

– Men det heter ju inte…
– Vadå, får man inte ha egna uttryck längre? Har Sverige blivit så jävla orwellskt så att språkpolisen direkt kommer springande när man skapar sitt eget uttryck?
– Jo men…
– Nähä, inte det? Med tanke på hur snabbt du dök upp ur ingenstans så verkar det faktiskt som att du bevakar ån och väntar på språkliga felsteg.

Gubben började vrida på sig besvärat i sina för stora stövlar. Ena stöveln sög sig fast i dyn och när han försökte lyfta foten åkte bara foten upp, inte stöveln. Vad är det för mening med gummistövlar som inte ens följer med foten? Jag höll inne min fnissning medan han försökte få tillbaka foten i stöveln utan att ramla pladask i leran. Det såg ut som en slags komisk pardans med gravitationen.

– Jag är faktiskt åman, sa han när han återfått balansen.
– Åman? Som i snöman fast i vatten?
– Nej din fåne, jag är tillsynsman för den här ån. Och jag satt där borta bakom buskarna och fixade en fördämning när jag hörde dig mumla för dig själv.

Nu blev jag nyfiken. Någonstans i mitt huvud, i en vrå där logiken brukar bo men ofta är på semester, började jag fundera på om det verkligen finns ett yrke som heter “åman”. Låter lite som en superhjälte vars superkraft är att veta exakt hur djupt vattnet är innan man hoppar i.

– Så vad gör en åman hela dagarna?
– Mest rensar skräp, kollar vattennivå, rapporterar om fisken, jagar bort badande ungdomar och folk som kissar i ån.
– Jaha. Och vad tjänar en åman?
– 42 500 i månaden plus traktamente när jag måste övernatta vid mynningen.

Jag svalde hårt. Åman tjänade mer än mig. Varför hade inte studievägledaren på gymnasiet berättat om detta yrke? “Bli åman – stå i gummistövlar, jaga bort pissande människor och tjäna högre än medelklassen.”

– Det låter… intressant.
– Dessutom får jag 730 kronor i timmen i dykartillägg när jag måste gå ner under ytan.
– Det verkar väl rimligt, muttrade jag och kände hur avundsjukan sipprade in samtidigt som jag försökte dölja den.

Solen började gå ner och måsen som gjort en fullständig felflygning från kusten och hamnat här vid ån började skrika irriterat. Åmannen suckade och kollade på sitt dykarur som garanterat var vattentätt ner till 86 meter.

– Nu måste jag rapportera in. Vad säger du, ska jag skriva att du hittade å något?
– Vad skulle det vara?
– Tja, du hittade ju mig. Kanske inte vad du hade förväntat dig, men ändå något.

Jag nickade och kände hur ett leende spred sig över mitt ansikte. Jag hade faktiskt hittat å något. En åman med överdrivet praktiska kläder och ett jobb jag aldrig visste fanns, men som plötsligt kändes som det enda rätta i världen.

– Kan man bli åmanlärling? frågade jag innan jag hann stoppa mig själv.
– Tror du att jag bara går omkring och rekryterar vem som helst till åmansyrket? Det krävs minst tre års utbildning, en sju veckors praktik i en norsk fjord och ett inträdesprov där du måste identifiera femton olika vattenväxter med bindel för ögonen. Ja och så ska man inte vara allergisk mot lax.

Jag såg hur han försökte hålla masken, men ett skratt bubblade upp i honom som en fis i ett badkar. Till slut brast han i gapskratt.

– Din mupp! Det finns inget som heter åman! Jag är bara en pensionerad rörläggare som gillar att gå vid ån.

Där stod jag. Skamsen, lurad och samtidigt underligt lättad. Jag var inte ensam om att bara vilja hitta å något. Ibland handlar det inte om att hitta på märkvärdiga saker, utan bara om att hitta å något. Som en åman som inte finns. Eller kanske en vänskap vid en å en sommarkväll när medelålderskrisens grepp börjar lossna lite…

Världen är förunderlig.