Blodsockerfallspåven

Jag sitter här vid köksbänken och ångrar mitt nya liv. Inte hela livet, utan bara den delen som nån jävla träningsinfluencer har tvingat på mig genom mitt konstanta skrollande i telefonen. Hon med vattenmelonleggings, hon med vattenmelonstora biceps, hon med vattenmelonstora allt som jag inte har. Satans kvinna! Hon är skulden till att jag nu sitter och äter en rågmacka med tonfisk. Rågbröd! Vad hände med det där mjuka fina som knappt behövde tuggas? Som bara gled ned? Tuggar jag det här rågbrödet mer så blir det fan jord.

Jag tuggar och blickar ut i köket. Där på köksbordet ligger min loggbok över träningsframsteg. Sidan är tom som fan.

– Tjena Steffo, mumlar en röst bakom mig.

Jag snurrar runt. Slår i mina knän under bordet och svär högt. Där på andra sidan bordet med ett obehagligt leende sitter blodsockerfallspåven själv. Jag vet inte hur han gör men fan – han intar varje utrymme med en självklarhet som inte ens den mäktigaste påve borde få tillåta sig. Han ser på mig med ett hånleende som får mig att vilja slänga rågmackan i ansiktet på honom. Han verkar ana mina tankar.

– Släng inte bort den där överdimensionerade fågelmaten. Du behöver den. Titta på dig, du är inte precis i fysisk toppform. Glåmig, grå, och med en midja som kräver kompassriktning för att man ska hitta runt den.

– Hörru!

– Hörru på dig själv, suckar blodsockerfallspåven och pillar på sina naglar. Ska du inte gå ett varv till i cykelbanan idag?

Jag fnyser. Fattar ni? Tre jävla dagar har jag försökt. Tre dagar har jag kämpat. Jag har ätit grönsaker så till den milda grad att jag är säker på att min kropp håller på att omvandlas till blomkål. Min tunga har strejkat flera gånger och min magsäck har skickat protestbrev till hjärnan signerade med “WTF är detta skit?! Vi beställde pizza, inte selleri!”

– Ska jag berätta vad jag verkligen tycker om dig och ditt självskadebeteende, fortsätter blodsockerfallspåven. Du tror att du ska bli någon snygg jävla lirare bara för att du äter chiafrön och grönkål? Som om NÅGON bryr sig. Du tror verkligen att du ska bli en sån man hittar i reklamer för parfymer – ung, vacker, med en käke som kunde skära diamanter? Har du sett dig själv i spegeln?

– Ja, det är väl just därför som jag…

– PRECIS! avbryter blodsockerfallspåven. För att du har kollat i spegeln. Men din version av själviakttagelse är som när elefanten kollar i spegeln och ser en antilop. Illusioner, gamla vän, som kommer att spricka som en övermogen rädisa.

Han reser sig upp och går fram till kylskåpet, öppnar det och stirrar in i det med en min som om han precis fått ett besked om att hans hund har dött.

– Vad är det här för jävla skämt? Broccoli? Keso? Avokado?! Vem fan tror du att du är? En kalifornisk yogainstruktör?

Jag känner hur något i mig börjar koka. Det är inte bara blodsockerfallspåven som har tagit sig friheten att komma hit. Hans polare Hungern står plötsligt i dörröppningen. Lång, mager, med insjunkna kinder och stora ögon som tittar på mig med en sådan intensitet att jag nästan känner hur mina proteindrinkar börjar evaporera på andra sidan rummet.

– Du missar det här, viskar Hungern med en röst som skrapar fram som en dåligt oljad motorsåg. Du missar kebaben med extra allt. Du missar ostbågar som färgar fingrarna orange på ett sätt som gör dem omöjliga att göra fingeravtryck med. Du missar fredagsmyset. Du missar meningen med livet – äta bör man annars dör man!

De börjar gå runt mig som två hungriga jävla vargar. Jag försöker hålla fast vid min tuggummiliknade rågmacka, men den känns plötsligt som majskolvar doppade i betong.

– Ska du verkligen leva så här? frågar blodsockerfallspåven. Tragiskt är vad det är. Och för vad? För att vara snygg i kistan?

– Du är medveten om att med det tempo du har nu kommer din kropp att se ut som… vänta, exakt likadan om ett halvår. För det behövs, jag vet inte, faktiskt ansträngning för att förändras, tillägger Hungern med ett litet garv.

Jag har sett nog, slänger ned mackan, reser mig upp och går mot ytterdörren. Jag ska fan inte låta mig skrämmas av två inre demoner som dessutom har extremt dålig klädsmak. Blodsockerfallspåven har på sig en t-shirt med texten “Carbs are love, carbs are life”. Hungern bär något som ser ut som en t-shirt gjord av gamla pizzakartonger.

– Vart ska du ta vägen? ropar de i kör.

– Jag ska på ett träningspass, muttar jag.

De brister ut i skratt. Så högljutt att fönsterrutorna nästan spricker.

– Och vad ska du göra där? Prova de nya sofforna i omklädningsrummet? frågar Hungern.

– Eller kanske du ska göra den där övningen igen – du vet, den där du tar 5 kg hantel, lyfter den två gånger och sedan går hem och beställer pizza som belöning?, fnissar blodsockerfallspåven.

Jag stänger dörren med en kraftigt smäll men hör fortfarande hur de gapskrattar inne i lägenheten. Jag går mot hissen och inser att jag för första gången faktiskt ser fram emot att träna. Inte för att jag tror att jag kommer orka mer än 15 minuter på crosstrainern, där jag kommer svettas som en gris och låta som en döende val. Nej, utan för att blodsockerfallspåven kan ta sin jävla påvedröm och stoppa den där solen inte skiner.

“Snygg i kistan” – vilket jävla argument. Som om jag bryr mig. Men nog fan skulle det vara lite skönt med en tightare tröja som inte visar varenda kurva som om den vore en topografisk karta över ett landskap av kebabmissbruk och fredagsmys.

Jag kliver in i hissen och ser min spegelbild. Okej, blodsockerfallspåven har kanske en poäng – jag ser ut som en sorglig potatis just nu. Men det är en potatis med ambitioner, jävlar anamma.

Så jag lyfter handen och vägrar att låta blodsockerfallspåven vinna.

“Spring lite då för i helvete. Rör på dig,” tänker jag för mig själv. “Men inte för mycket – för då kommer du ångra dig och sluta helt.”

En måttlig plan. En realistisk plan. En plan som kommer hålla blodsockerfallspåven på avstånd. Åtminstone tills han kommer krypande tillbaka ikväll när jag sitter och kollar på Netflix.