Att sitta i ett möte med trycket av en kommande gasincident är inte olikt att balansera på en lina över Niagarafallen med en fyllerist på ryggen. Jag sitter här, inklämd mellan Andersson från ekonomi och den där nya konsulten vars namn jag aldrig kommer ihåg, och känner hur mage och själ långsamt vrider sig i ett järngrepp, likt en våt handduk i händerna på en aggressiv badvakt.
Fan vad jag hatar chorizo.
Eller rättare sagt, jag älskar chorizo. Men det är ett kärleksförhållande som bara är ensidigt positivt i ena riktningen – den där den glider ned för halsen, marinerad i vitlök och paprika. Problemet är att när den väl är nere i magen, så vänder den kärleken till ett slags ondskefullt hat. Den liksom bygger upp energi, samlar ihop sig och bildar front mot alla andra magrester. Som en elak liten mobbare som samlar ihop de andra barnen på skolgården för att ge sig på den ensamma stackars tarmfloran.
Och där satt jag, helt idiotisk igår kväll, med ett halvt kilo av denna spanska terror – korven alltså, inte nödvändigtvis spanjoren i sig – och mulade i mig som om det inte fanns en morgondag. Hade jag vetat att vi skulle ha detta strategimöte hade jag kanske hållit igen. Men nej, då hade jag tyckt synd om mig själv efter gårdagens utebliva löneförhöjning och bestämt mig för att tröstäta. Och inte bara chorizon vill jag tillägga, utan även ett helt partysize-paket ostbågar och en hel påse av de där jävla sourcream & onion-chipsen. Inte de vanliga heller utan de där extremt feta jävlarna som är “äkta traktörschips” och kostar dubbelt så mycket, innehåller trippelt så mycket fett och tiodubblad mängd skam när man vaknar upp omgiven av tomma påsar.
Och nu sitter jag här. Med en mage som låter som en ubåt under attack. Andersson ger mig en blick från sidan. Han vet. Han kan känna det. Konsulten vid min andra sida verkar vara upptagen med att anteckna flitigt, men jag är säker på att även han har noterat den tickande gasbubbla som lever under min skjorta, klar att explodera vilket ögonblick som helst.
Det värsta är att det inte bara är en brakare som ligger på lur här. Nej, jag känner med säkerhet att detta är vad militären skulle klassificera som ett “massförstörelsevapen”. Något man förbjuder i internationella konventioner. Något som får Putin att tänka “nja, det där går över gränsen”. Något som skulle få min mamma att gråta av besvikelse, inte bara över ljudet utan över insikten att hon har uppfostrat en son som uppenbarligen har så pass lite omdöme att han äter ett halvt kilo stark korv, tre nävar ostbågar och femtioelva chips kvällen innan ett viktigt möte.
Och det är inte bara trycket som skrämmer mig. Det är innehållet. Den där korvens själ vill ut, och den har förenat sig med allt annat som idag passerar min tarm. Min kropp är bara en tidsinställd behållare för denna gasattack. Den där konsulten, vad fan heter han nu igen… Albin? Arvid? Han kommer aldrig att titta på mig på samma sätt igen. Ingen kommer att göra det. När den väl släpper kommer det att märka mig för livet. Folk kommer att ta omvägar runt mig i korridoren. Kunderna kommer att vilja ha distansmöten. Chefen kommer att använda det som anledning till att neka mig löneförhöjning igen, men den här gången med ett giltigt skäl:
– Du förgiftade halva konferenssalen. Var glad att du inte får sparken, Stinko!
– Menar du inte Steffo?
– Vi har enats att ditt nya smeknamn är Stinko!
En droppe svett rinner nedför min panna. VD:n drar upp en ny PowerPoint och börjar prata om marknadsandelar och KPI:er och jag har aldrig varit mindre intresserad. Det enda jag kan tänka på är den fysiklektion från högstadiet där vi lärde oss om tryck och volym. Jag kan bokstavligen känna hur gasbubblan tränger sig mot väggar som inte längre har någon lust att hålla emot.
Det går en våg genom magen. Folk pratar fortfarande runt omkring mig, men jag hör dem inte längre. Allt fokus är på att kontrahera varenda liten muskel där nere, i vad som kan beskrivas som den mest intensiva uppsamlingen av fysiska o mentala krafter någonsin.
Andersson tittar på mig igen, den här gången med vad som kan beskrivas som fruktan. Han vet. Han känner det. Kanske har han varit där själv. Kanske har han, precis som jag, vaknat upp efter en kväll där något som serverades i en flott restaurang i Gamla Stan nu ligger och balanserar på en knivspets i hans nedre regioner, redo att yttra sig med ett ljud som skulle få Ture Sventon att skrika “Tjillevipp!” i förfäran.
Jag flyttar försiktigt på mig, en milimeter i taget, för att se om det hjälper. Det gör det inte. Det förvärrar bara situationen. En liten del av den molekylära strukturen där nere ändras, och nu färdas bubblan mot en utgång den absolut inte ska ta, inte här, inte nu. Inte med denna publik.
Det är då jag inser att det endast är en vältränad muskel som skiljer mig från total social uteslutning. En tunn vägg av kött och vilja, som en tapper soldat vid en fästning under belägring. Jag tänker på alla de år jag tränat på gymmet, lyft vikter, sprungit, försökt bygga en kropp som kan motstå tidens tand – och allt kommer ner till denna enda lilla muskel, den viktigaste av dem alla, den som nu kämpar en heroisk kamp mot naturens krafter.
Tick-tack! Jag kollar upp på klockan. En minut har gått. En minut! Mötet har fortfarande 58 minuter kvar. Jag kommer inte att överleva detta. Ingen kommer att överleva detta. Hela rummet är en fejkad installation av civilisation som bara väntar på att bli förstörd. Alla dessa välklädda människor, alla dessa PowerPoint-slides, alla dessa oändliga floskler om synergieffekter och “move the needle” – allt är en sekund från att förpassas till historiens skräphög av ett ljud som skulle få Beethoven att tacka gud för att han var döv.
Jag inser att jag måste hitta på något. En nödlösning. En ursäkt. Eller bara acceptera mitt öde och springa ut ur rummet. Men jag tvekar, precis som man alltid gör i dessa situationer. Vad skulle Andersson tänka? Vad skulle konsulten Albin-eller-vad-fan-han-heter tänka? Vad skulle VD:n tänka?
Men jag vet också att om jag inte agerar nu, så kommer de alla att tänka mycket värre saker inom kort. Mycket, mycket värre saker. De kommer att associera mitt ansikte med en odör som borde förbjudas av FN. De kommer att berätta historier om mig på företagsfesterna, när jag inte är där. “Minns ni när Stef…jag menar Steffo, släppte lös ett gasanfall som dödade tre växter och fick lokalvårdaren att säga upp sig?”
Livet.
Det här jävla livet. Att sitta här, som en vuxen man med hyfsad inkomst, stabila relationer och en försiktig optimism inför framtiden, och plötsligt reduceras till en sjuåring som kämpar med en bajsnödighet på klassutflykten. En enda chorizo. En jävla förbannad chorizo. Och några ostbågar. Och chips. Och öl. Och kanske den där kebaben jag svängde förbi och hämtade på vägen hem. Alltsammans nu samlat där nere, som en rebellisk armé som rapar “frihet!” i kör och marscherar mot gränsen.
Jag bestämmer mig. Jag måste gå. Jag kan inte sitta kvar här. Om jag reser mig nu, kanske… bara kanske… kan jag fortfarande rädda min värdighet.
Men just då börjar VD:n prata om mig. Om min roll i det nya projektet. Alla ögon vänds mot mig. Chefen ler. Konsulten nickar uppmuntrande. Andersson ser… ja, vad är det där i hans blick? Medkänsla? Vet han vad som pågår i min tarm just nu?
Tiden stannar. Jag ler tillbaka, nickar, försöker se ut som om jag lyssnar. Men i min mage förbereder sig hela min tarm för det oundvikliga.
Och i den stunden inser jag den ultimata sanningen: det är bara en väl tränad ringmuskel som separerar oss alla från att vara civiliserade människor i kostym till att vara primater som kastar bajs på varandra. En tunn, tunn linje.
Och den jävla chorizon bara fortsätter att viska från magen: “Släpp lös mig, så ska du få se på roliga ansiktsuttryck!”