Det började med att jag vaknade en morgon och hittade en snubbe sittandes på sängkanten. Han hade kostym, håret bakåtslickat och en iPad i handen där han febrilt knappade in saker.
– Godmorgon, sa han utan att titta upp. Du sov 6 timmar och 42 minuter inatt. Det är 18 minuter under rekommenderad minimum för optimal prestationsförmåga!
– Va fan, vem är du?, sa jag och drog täcket över min blottade bringa.
– Presto, svarade han kort. Din prestationsångest.
– Min va?
– Prestationsångest. Du vet, den där känslan som får dig att ligga vaken och oroa dig över om du verkligen lever upp till din fulla potential. Den där rösten som påpekar att andra i din ålder redan har…
– Ja ja, avbröt jag. Men varför sitter du här? På riktigt alltså?
– Budgetnedskärningar, sa han och justerade slipsen. Vi fick rationalisera. Numera måste vi materialisera oss och ta hand om flera klienter samtidigt. Mer effektivt så.
Han tittade äntligen upp från sin platta:
– Förresten, din tandborstning igår kväll var under all kritik. Cirkulära rörelser, kom ihåg det. Och du missade helt de bakre kvadranterna. Och tandtråd skulle hjälpa dig att förbättra den oheliga odören som du kallar andedräkt.
Jag gick ut i köket för att göra kaffe. Presto följde efter, fortfarande knappandes.
– Du tar för mycket kaffe i filtret, sa han. Det optimala är 60 gram per liter vatten. Du har precis överskridit med 3,2 gram.
– Men snälla nån, sa jag. Vem orkar vara så exakt med sitt morgonkaffe?
– Japanerna, sa Presto. De väger varje böna. Har du förresten sett deras arbetsmoral? Där snackar vi pre…
– Kan du vara tyst två sekunder!?
Han tystnade. Men jag såg hur han nervöst började pilla med slipsen.
– Ursäkta, sa han efter en stund. Det där var inte optimalt från min sida. Jag borde ha varit mer påstridig. En prestationsångest ska ju liksom… prestera.
Och där började det märkliga. Presto började svettas.
– Får prestationsångest prestationsångest?, frågade jag.
– Naturligtvis inte, fnyste han. Vi är proffs.
Men han hade börjat tugga på pennan han höll i andra handen.
– Fast, fortsatte han, man kan ju fråga sig… Skapar jag verkligen MAXIMAL ångest här? Borde jag inte påpeka att du håller kaffekoppen fel? Att din morgonrock är ostruken? Att dina konkurrenter förmodligen redan har varit på gymmet vid det här laget?
– Du gör ett… eh… helt okej jobb, sa jag i ett försök att vara snäll.
– OKEJ!?, skrek han. Bara okej? Fan, jag är ju värdelös! En riktig prestationsångest ska vara OUTSTANDING! EXCEPTIONAL!
Han började hyperventilera.
– Lugn nu, sa jag.
– Lugn? LUGN? Vet du hur många prestationsångestkonsulter där ute som är mycket bättre än mig?
– Jag heter det?
– Va?
– Inte mig, jag. “De där ute är mycket bättre än jag”.
– Tror du att det hjälper mig nu? Tag Collins till exempel, han som plågar din granne. Han får sin klient att ligga vaken HELA nätter. Och Ångest-Åke, han som jobbar med din chef? Han är så effektiv att hans klient har utvecklat magsår. Och vad åstadkommer jag? Du sitter här och dricker ditt feldoserat kaffe utan att ens darra på handen!
Nu var det min tur att bli irriterad.
– Men för helvete, du kan väl inte få prestationsångest över att du inte ger mig tillräckligt med prestationsångest? Det är ju… det är ju…
– Paradoxalt?, föreslog han hjälpsamt.
– Precis!
– Men det är ju ännu värre!, stönade han. Jag är så dålig på att vara prestationsångest att jag skapar paradoxer istället. Gud, jag är en skam för hela branschen!
Han sjönk ihop vid köksbordet och begravde ansiktet i händerna. Paddan plingade anklagande.
– Du… eh… vill du ha en kopp kaffe?, frågade jag.
– Ja tack. Fast nej! Eller… kommer det se dåligt ut i rapporten om jag fikar på arbetstid? Å andra sidan, om jag tackar nej kanske jag framstår som osocial och rigid? Men samtidigt…
– Oh for fuck sake, sa jag och hällde upp en kopp åt honom.
Han tog en försiktig klunk.
– Du använder förresten fel kaffefilter, sa han halvhjärtat. Men… äh, strunt samma. Jag är ändå så värdelös på mitt jobb så att det spelar ingen roll.
Jag passade på att smyga iväg till toaletten, ovetandes att Presto hade följt efter mig.
– Ska du med in också?, frågade jag irriterat.
– Självklart. Det är min plikt. Dessutom är det här ett gyllene tillfälle att… eh… mäta din prestationsförmåga.
Jag suckade och ställde mig framför porslinet. Presto lutade sig fram och kikade över axeln.
– Hmm, sa han och knappade på sin skrivplatta. Mycket intressant.
– Vad är intressant?
– Tja, sa han. Låt säga att om det här var ett bowlingklot så skulle det vara barnstorlek. Om det var en korv i ICAs korvdisk skulle den hamna under kategorin “Mini-grillare”. Om det var en gurka skulle den få jobba extra hårt för att imponera på sina kompisar i grönsaksdisken.
– Håll käften!
– Jag är ledsen, sa han och lät faktiskt uppriktig. Men som din prestationsångest måste jag påpeka att det här är… tja… under genomsnittet. Som bermudashorts i december. Som DVD i streamingeran. Som en…
– Jag fattar! Fan också! Jag visste det!
– Du ska inte ta det så hårt, sa han. Eller ja, det ska du förstås, det är ju mitt jobb att få dig att… men… eh…
Han började skruva på sig igen.
– Vad är det nu då?, frågade jag uppgivet.
– Jag börjar känna att jag kanske är för hård mot dig. En riktigt proffsig prestationsångest skulle kunna komma på MÅNGA fler liknelser. Typ… som en… nej, jag kommer inte på något bra. Gud, jag är verkligen värdelös på det här jobbet.
– Så nu får du prestationsångest över att du inte kan ge mig tillräckligt med prestationsångest över storleken på min…
– Precis!, avbröt han. Och det är ju förfärligt! Jag menar, Collins skulle ha en HEL LISTA med kreativa metaforer. Han skulle kunna få sin klient att känna sig som en tumstock bland mätstavar! Som en Golf i Ferrari-klubben! Som en…
– Du börjar bli bättre på det här med liknelser märker jag.
– Tycker du? Sa han förhoppningsfullt. Fast… borde jag inte känna ångest över att jag blir bättre? Å andra sidan borde jag kanske känna ångest över att jag INTE känner ångest över att…
Jag tvättade händerna medan han fortsatte sin existentiella monolog. När vi kom ut från toaletten såg han fortfarande bekymrad ut.
– Du, sa han försiktigt. Jag kom förresten på en till: Som en pingvins simtag i Sahara.
– Tack. Det kändes… extra nedslående på något sätt.
– Verkligen? Sa han och sken upp. Fast… nu får jag nog prestationsångest över att jag blir för glad över att ge dig prestationsångest. Det känns inte riktigt professionellt…
Jag lämnade honom i korridoren, fortfarande muttrandes för sig själv om det paradoxala i att vara en tvivlande prestationsångest. Vissa dagar önskar jag nästan att han var mer som Collins. Fast å andra sidan – vem vill ha en prestationsångest utan prestationsångest? Det skulle ju vara som en… ja, nu börjar jag låta som han.
Det slog mig förresten senare på kvällen att han kallade sig Presto och inte Pretto, vilket ju faktiskt hade varit mer logiskt med tanke på prestationsångest och allt. Men det är väl typiskt – till och med i namnvalet lyckas han prestera under sin fulla potential. Fast när jag påpekade det för honom nästa morgon fick han såklart prestationsångest över att han misslyckats med att välja ett tillräckligt prestationsinriktat namn på sin prestationsångest. Han har nu lämnat in en formell ansökan om namnbyte till “High Achiever Anxiety Management Professional Formerly Known As Presto”, men är samtidigt djupt oroad över att ansökan kanske inte är tillräckligt ambitiös.
Jag börjar misstänka att han gör det med flit.