Jag är trött på nuet. Som lovar guld och gröna skogar. Som får en att tro att man kan hinna med allt utan att behöva klona sig själv. Trött säger jag. Skittrött. Men inte trött nog att inte konfrontera skiten.
Så jag tog tag i saken och med ett enkelt “pjopp” gled jag in i nästa vecka fullt vaken. De flesta vet att detta är kontradiktatoriskt utav bara helvete. Att man måste vänta tills nästa vecka kommer till en, inte tvärtom. Men har man bara gåvan att se glipan i tidsrymden så kan man omärkligt glida fram utan att behöva besvära sig med omaket att vänta. Och som de flesta vet är jag en busy man som inte har tid att vänta hur mycket som helst. Väntan är för trötta. Inte för oss drivna på en del stress, en del deadlines och en massa delar måste-hinna-med-skiten-anda.
Det luktade ta mig tusan kaffe. Jag som inte ens gillar koffein efter klockan tre. Vadå är det det jag gör i framtiden? Sitter i soffan och dricker kaffe en tisdagskväll? Långt bort dunkade låg musik från grannen. Vafan var var alla distade gitarrer? Jag lunkade framåt i min egen lägenhet och snavade över en hög med papper som inte borde finnas där. När jag kollade närmare var det rapporter som jag enligt datum skulle lämna in i övermorgon, fast nu var det ju tydligen redan gjort för det stod “Inskickat den 28:e” med min egen handstil på dem.
Jag öppnade dörren till mitt arbetsrum och klev rakt in i mig själv. Eller det vill säga framtidsversionen av mig själv som satt där och skrev på något. “Jävla deadlines”, muttrade han utan att titta upp.
– Hey! Du där, hörde jag mig själv säga när han till slut upptäckte mig.
Jag kände igen rösten. Den hade en ihålig klang. Dov, butter, trött och full av en uppgiven irritation över att det alltid är för mycket att göra. Med ett “Va fan! Hur kan du vara där när jag är här?” tittade jag på mig själv.
Framtids-jag såg ut precis som jag, fast mer sliten, som om en vecka verkligen hade gjort skillnad på ett sätt jag inte hade räknat med.
– Fan vad du ser fräsch ut, sa framtids-jag surt. Typiskt att du kommer hit när jag suttit hela natten för att fixa rapporten du skulle lämnat in förra veckan.
– Menar du den här veckan? Jag har ju faktiskt inte ens gjort den än, sa jag och pekade på pappershögen jag just snubblat över.
– Ja, exakt! Din förra veckas skit är mitt den här veckan. Och nu sitter jag här och fixar DITT skit!
Jag kände hur någonting inte stämde i resonemanget.
– Men vänta nu… om jag hoppar fram till nästa vecka, och INTE lämnar in rapporten… hur kan den då vara inskickad av dig som är mig i nästa vecka?
– För att jag var tvungen att sitta hela jävla helgen och fixa den, muttrade framtids-jag.
– Men om jag är här nu och ser att rapporten behöver fixas, så kan jag ju bara hoppa tillbaka och göra den i tid?
– Försök inte. Det är så det här alltid går till. Du kommer hit, blir påmind om allt du inte gjort, och när du kommer tillbaka glömmer du bort det ändå för att du är upptagen med att hitta nya sätt att prokrastinera.
– Jag prokrastinerar väl för fan inte!
– Jaså? Vad gör du här då? I nästa vecka? Om inte för att slippa göra rapporten som jag just fixat?
Jag tystnade. Han hade en poäng. För ett ögonblick såg vi på varandra, jag med ett förvånat uttryck, han med en irriterad blick och kaffefläckar på skjortan.
– Förutom rapporten, vad mer har du gjort som jag skulle ha gjort? frågade jag försiktigt.
– Fan, var ska jag börja? Fixat födelsedagspresent till morsan, svarat på mejlen från chefen, tvättat den där högen med kläder som du lämnade, betalat räkningarna som du “skulle ta senare”, ringt till försäkringsbolaget…
– Och de godtog att det var jag som ringde? Jag menar, du är ju jag, men en vecka senare?
– Är du helt pantad eller? Tror du de kollar sånt när man ringer? “Ursäkta, är du den versionen av dig själv som borde ringa, eller är du från framtiden?” Inte direkt.
I bakgrunden började telefonen ringa. Framtids-jag blängde på mig.
– Vill du ta den, eller ska jag ta även det här samtalet som egentligen var till dig?
– Äh, ta det du. Du vet ju redan vem det är.
– Det är farsan som undrar varför du inte hörde av dig efter middagen i söndags.
– Men den middagen har ju inte ens…
– Inte för dig, nej. Men för mig har den hänt, och du, det vill säga jag, var ett jävla rövhål som inte tackade för maten ordentligt.
Telefonen fortsatte ringa.
– Fan också, sa framtids-jag och sträckte sig efter luren. Och bara så du vet – den där tjejen som du tänkte ringa på torsdag, gör inte det. Hon är gift med en kampsportare.
– Vilken tjej?
– Den du ska träffa på onsdag, alltså imorgon för dig. Eller idag för mig. Nej vänta, igår för mig, imorgon för dig. Fan, jag hatar tidskrångel.
Jag kände mig plötsligt rätt nöjd med att ha hoppat fram. Det sparade uppenbarligen en del besvär.
– Bra att veta! Något mer jag behöver undvika?
– Ja, undvik att hoppa fram i tiden för att undvika att göra saker! ropade framtids-jag medan han svarade i telefonen ”Hej pappa, ja, förlåt att jag inte ringde…”
När jag såg hur stressad framtids-jag var, fick jag en konstig känsla. Var det skadeglädje eller ångest? Kanske både och. Jag bestämde mig för att glida tillbaka till min egen tid, fast med en mental notering om att faktiskt fixa rapporten innan deadline.
Jag klev ut ur lägenheten och in i glipan. Innan jag stängde glipan hörde jag framtids-jag ropa:
– Och du kan glömma att du kommer göra rapporten! Det sa du förra gången också!
Jag stängde efter mig med ett leende. Han hade ingen aning om att jag faktiskt skulle fixa den den här gången. Väl tillbaka i min riktiga tid, samma tisdagskväll fast en vecka tidigare, satte jag mig vid datorn och öppnade rapporten.
Efter fem minuter kom jag på att jag hade glömt köpa mjölk. Efter ytterligare tre minuter kom jag på att jag nog borde kolla telefonen. Efter tio minuters scrollande insåg jag att jag var hungrig.
Fan också. Framtids-jag hade rätt.
Med ett “detta fixar jag imorgon…” stängde jag datorn och hoppades att nästa veckas jag skulle förstå och förlåta. Vilket han uppenbarligen inte skulle göra. Men det var ett bekymmer för framtids-mig.