Häromdagen satt jag och betraktade en röd liten punkt som blinkade på min skärm. Det var dödshjälpen i form av en notis att “din dator kommer att uppdateras om 15 minuter”. Jag avfärdade meddelandet med ett nonchalant tryck och fortsatte med mitt fullständigt livsviktiga arbete – att titta på videoklipp av katter som blir rädda för gurkor.
Plötsligt, med en byråkratisk obönhörlighet, svartnade skärmen och med ens befann jag mig i den långa mörka tunneln med det osäkra ljuset i slutet av den som alla uppdateringar egentligen är. “Var inte orolig, stäng inte av din dator” stod det med vänliga bokstäver mot en blå bakgrund. Som om jag hade något val i denna situation? Det var som att stå på spåret framför ett framrusande tåg och bli vänligt ombedd att inte flytta på sig.
– Det är fan i mig obegripligt att de kan tvinga den här skiten på en, muttrade jag för mig själv.
– Har du sparat allt viktigt? frågade kollegan som märkvärdigt snabbt dök upp för att bevittna min digitala förnedring.
– Pffft! Allt sparas automatiskt nuförtiden, sa jag med den moderna människans överdrivna självförtroende.
– Oj! Du har inte jobbat i Windowsvärlden hör jag.
Tre timmar senare, efter att min dator genomgått en metamorfos från en dåligt fungerade maskin till ett uppgraderat vrak, insåg jag mitt fatala misstag. Alla mina filer från projektet jag jobbat på i ett år – borta. Mina 147 halvfärdiga idéer, processer, projektutkast – som om de aldrig existerat. Min noggrant sammanställda lista över människor jag planerar att hämnas på i nästa liv – utraderad.
Med darrande fingrar ringde jag IT-supporten.
– IT-supporten, hur kan jag hjälpa dig? sa en röst som lät alldeles för glad för att vara mänsklig.
– Alla mina filer är borta, sa jag med en röst som lät som om jag precis svalt en groda.
– Jaha, det låter tråkigt. Gjorde du en säkerhetskopia innan uppdateringen som vi rekommenderade i vårt mail?
– Vilket mail? När skulle jag ha fått detta mystiska mail?
– Vi skickade ut ett informationsmail till alla användare för tre veckor sedan där det tydligt framgick att man skulle säkerhetskopiera all viktig data före uppdateringen.
Jag letade febrilt i min mailbox. Där, begravt under 478 andra olästa mail, hittade jag IT:s lilla informationsjuvel med rubriken “VIKTIG INFORMATION OM KOMMANDE UPPDATERING – LÄS DETTA”.
– Tror du verkligen att jag har tid att läsa varje jävla mail som kommer från IT? Ni skickar ju för fan ett mail varje gång servern har hickat till eller någon har bytt kaffefilter i ert fikarum!
– I mailet fanns tydliga instruktioner om hur du skulle säkerhetskopiera dina filer. Det var bara att följa 19-stegs-processen som beskrevs i den bifogade 47-sidiga PDF:en.
– 19 steg?! 47 sidor?! Vem fan har tid med det? Jag har ett liv!
– Det är standardprocedur som alla användare förväntas följa.
– Standardprocedur? För vem? Personer med tre masterexamina i datavetenskap och med två extra armar för att klicka på alla knappar samtidigt?
Här följde ett längre samtal där IT-teknikern förklarade att de tyvärr inte kunde återställa mina filer eftersom jag inte hade följt “protokollet”. Enligt protokollet skulle jag ha gjort en manuell backup av allt på min nätverksdisk, exporterat alla specialinställningar, tagit en skärmdump av alla mina öppna flikar, skrivit ned serienummer på mjukvara, och tydligen gjort en offring till någon digital gudom vid midnatt under fullmåne.
– Är det så svårt att göra en design där vanliga människor inte förlorar sitt livsverk varje gång ni uppdaterar era system? frågade jag.
– Jag förstår din frustration, men det står tydligt i vår policy att…
– Er policy kan torka sig i röven med en igelkott!
Jag slängde på luren och stirrade på den blanka skärmen. Min dator var nu snabbare, säkrare och modernare – men lika tom som en politiker som har fått en obekväm fråga.
Kollegan stod i dörröppningen.
– Jag sa ju att du skulle spara, sa han med den där tonen som fick mig att vilja kasta datorn genom fönstret.
– Jag gjorde en backup för en månad sedan, sa jag, fullt medveten om att det var lika användbart som en simring efter att båten sjunkit.
– Då får du väl börja där. Konstigt att IT inte kan hjälpa dig.
– De KAN men de vill inte för att jag missade att läsa deras jävla mail bland hundratals andra och följa deras 19-stegs raketforskarprocess.
För varje dag som går anar jag hur IT-teknikerna sitter i sitt klimatkontrollerade rum och skrockar över en kopp kaffe:
“Hörde du om Steffo? Ja, han som missade att läsa vårt mail. Han förlorade ett års arbete. Hahaha!”
“Ja, men vi skickade ju ett mail! Inte vårt fel att han inte läste det!”
“Nästa gång borde vi skicka ett meddelande via röksignaler också, hahaha!”
Kanske är det dags att gå tillbaka till papper och penna. Åtminstone har de aldrig krävt en uppdatering som raderat allt jag skrivit.
Fan vad jag hatar Windows och inkompetent IT-avdelning.