Bitter…Jag? Ähhh!!! del 95

…KAPITEL 40 eller Hatet!

– Tjena grabben, det är Matte.
– Matte, vem?, sade jag. Jag kände liksom inga Matte och jag hade redan glömt vad budkillen hette. Avgasrören krävde sin tribut liksom.
– Matte från budfrman, Hårda Bud.
– Åh… hallå, läget, sade jag.
– Bra, har du tid en stund, frågade han.
– Hit me, sade jag.
– Jo jag har ett erbjudande till dig. Hur snabbt kan du sluta på ditt jobb?
– Öh… jag jobbar fram till tio ikväll, men kan nog smita iväg lite tidigare om jag ber snällt, vadå har du en nattkörning någonstans?
– Jag menar inte så, utan hur snabbt kan du lägga av på jobbet. Jag behöver en chaufför på heltid från och med måndag nästnästa vecka. På heltid.
– Ah… uha… hmm. Jag har en månads uppsägningstid, samt att jag tagit semester som gör att jag måste jobba in den semesterersättning jag har fått i förskott. Annars blir jag skyldig pengar och det har jag ingen lust med. Om du kan vänta några veckor så är jag på men det tidigast om en månad, sade jag.
– Kan du inte kolla upp upp med chefen hur snabbt du kan sluta. Jag sitter i hissen. Jag betalar bra samt att du får en bil till ditt förfogande och jag inte bryr mig om du åker till Arvidsjaur varje helg bara du befinner dig i Stockholm klockan åtta varje måndag morgon. Tänk igenom det och ring mig så fort du kan. Om inte du kan ta det kanske du har någon som kan jobba åt mig? Min nuvarande chaufför har kommit in på en skola och sade upp sig idag.
– Hårda bud!
– Ja men jag förstår honom, köra bud är ingenting man vill göra hela livet och han har kommit in på en rockmusiker linje och ja… hade det varit jag som hade kommit in hade jag sagt upp mig själv, men det känns som om jag inte säljer in jobbet till dig. Jag är så trött just nu. Men lova att du hör av dig så fort du bara kan, sade Matte.
– Det är ingen fara. Jag har kört bud förut och jag vet hur det kan vara vissa dagar, så du skrämmer inte mig. Jag menar att allting måste vara bättre än det jag sysslar med idag. Vafan att jobba som lik ger större utbyte för en än att såsa omkring bland dessa halvdöda primarter på denna gudsförgätna lastkaj. Jag ringer dig så fort jag vet något.
– Cool!
– Eller hur, sade jag.
– Då säger vi så, sade Matte.
– Precis sade jag.
– Tjena så länge då, sade Matte.
– Tjena och mors, sade jag och samtalet avslutades.

Det är en sak jag funderat mycket på. Jag vet inte om ni tänkt på det någon gång, men varje gång man ser folk snacka med varandra i telefon på film eller teve, så säger de aldrig hejdå, tjena, eller vi hörs. De lägger bara på luren. Finns det ingen hyfs inom filmbranschen eller?
En annan sak jag också funderat över är finns det inga biltjuvar i dessa filmer. Man ser aldrig någon låsa en bil, däremot spänner de på sig sina bilbälten. Som sagt jag funderade en stund efter samtalet och John kom fram till mig och undrade vad som stod på.

– Jag vart erbjuden ett jobb,sade jag.
– Som vadå, frågade John.
– Budbilsdåre, sade jag. Du minns att jag för några dagar sedan körde ett paket till Linköping för en firma som behövde en panikchaufför.
– Visst, sade John.
– Ja…nu ringde killen upp och undrade om jag var intresserad av en heltidstjänst.
– Vad är problemet?
– Ja… problem och problem… han vill att jag skall kliva på om typ två veckor, och det kommer inte att funka eftersom jag tagit betald semester samt har en månads uppsägningstid.
– Det är inga problem, snacka bara med Ronny så löser det sig.
– Tror du det, sade jag skeptiskt.
– Klart att Ronny släpper dig, fast du kanske måste betala tillbaka semesterdegen men det kan det vara värt eller hur?.
– Fem kalla för att sluta på Posten?
– Jag skulle betala en halv mille för att slippa harva här på kajen.
– Luckan i ditt resonemang är att de som har en halv mille knappast skulle hamna här, sade jag.
– Förvisso, men hade jag haft en halv mille kalla och hade jag jobbat här hade jag hostat upp dem för att aldrig mer se ett avgasrör i hela mitt liv. Fan jag skulle hosta upp tre mille kalla på ett bräde, sade John. By the way, tack för filosofilektionerna.
– Mmm…, sade jag fundersamt.

Killen hade trots en makaber logik av sällan skådad art och tankefel ändå fått fram en bra poäng i sitt resonemang. Här hade jag fått mig en chans att skudda lastkajen för min fötter och jag tvekade eftersom det skulle kunna bli en kostsam historia. Hallå! Det var bara att knata upp till Ronny och säga hur läget var, så skulle vi säkert komma fram till någon schysst överenskommelse.

– Precis,sade John.
– Tack min vän , sade jag och gav honom en vänlig klapp på axeln och sedan gled jag iväg till chefen.

Vill passa på att berätta att jag aldrig i hela mitt liv någonsin tagit betald semestar. Jag har mer varit den typen som när jag känt att jag behövde ledigt eller komma ifrån de olika jobb jag haft helt enkelt sagt upp mig och gått därifrån. Så att kliva iväg en vecka eller två med full betalning för att sedan kliva tillbaka hade jag aldrig gjort och nu när jag för en gångs skull gjorde som alla andra människor skulle jag få betala för det. Typiskt min otur menar jag. Jag smög in på chefens kontor och förklarade läget med en omskrivning att, jag hade sökt ett heltidsarbete och att arbetstiderna var bättre på det nya jobbet. Samt att min lön skulle vara nästan dubbelt så mycket som jag hade nu. Chefen fixerade mig med en blick och sade, vad är problemet? När jag föklarade att jag hade tagit ut extra semesterdeg, fnös han bara och sade att det skulle lösa sig med lönekontoret. Jag kunde gör en avbetalning och lösa det på ett par månader. Jag sade att är det inga problem att jag bara lägger av.

Han tittade på mig som en fader som kollar in sin vilsne son och sade att han hoppades att alla skulle kunna komma ifrån lastkajen minst en gång i sitt liv, samt att han respekterade alla som lyckades med det. Jag kunde slut med en veckas varsel. Det var inga problem att få in folk som arbetar extra, eftersom lönen inte var alldeles lysande hög för alla. Jag tackade för hans inställning och gled ut på lastkajen. På något makabert sätt fick jag lite klumpar i halsen när jag insåg att jag aldrig mer skulle sätta min fot där igen efter en vecka från och med nu. Jag nämnde för Percy, Conny och John vad chefen hade sagt och att jag skulle bli den förste av oss som lade av. Percy lade handen över sitt bröst och utbrast på bred finska att han skulle vara den nästa som lade av. John sade, yeah yeah… vi får väl se. Conny sade inte så mycket och det sista jag hörde av honom var att han hade blivit befodrad på lastkajen. Typ arbetsledare eller liknade.

Dagen efter ringde jag Matte och sade att jag kunde kliva på nästa vecka.

– Smutt, sade han
– Eller hur?
– Vore fett smutt om du kunde möta upp Micke på söndag och ta över bilen så slipper jag komma hem från landet för det. Han bor på söder typ sex kvarter från dig.
– Inga problem, sade jag.
– Du skall få telefonnumret via sms.
– Ok. Vad är det för en bil förresten?
– Har inte jag sagt det?
– Nej.
– En Kangoo
– En vadå?

Jag trodde att han snackade om en australiensisk ölsort.

– Kangoo!
– Vad är det för en bil?
– En Renault!
– Skojar du med mig. En grodätarbil?
– Vadå ra? Är det något fel med det?
– Pja …hade jag vetat det så vette fan om jag hade tackat ja till jobbet…
– Va!
– Nä jag bara skojar. Jag är glad att få vilken bil som helst bara jag kommer ifrån detta miserabla hellhole liksom! Den får fan i mig ha på sig en ful basker och hoppa framåt om den vill.
– He he…
– Eller hur!
– Bra då, börjar du på måndag!
– Att jag gör!
– Vi hörs under helgen om detaljer!
– Coolt!
– Tack!
– Det är jag som skall tacka!
– Jag tackar också!
– Då tackar vi båda dårå!
– Tack!
– Tack!
– Jag lägger på nu!
– Jag med, sade jag.

*Klick*

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…