Bitter…Jag? Ähhh!!! del 52

KAPITEL 19 eller Dag 10 på Lastkajen Detta kan bara hända mig

Som om livet inte kunde suga sämre så hade ödet den gamla idioten kastat ett getöga åt mitt håll och kommit fram till den slutsatsen att “va fan, visst är det illa ställt i Luthers liv men skall vi inte slänga i ett par misärer till i hans liv för att det skall bli lite mer intressant?” Sagt och gjort.

Ödet ser till att jag blir bjuden på en fest med ett gäng goda vänner och en hel del drös singeltjejer. Jag vill minnas att föremålet för festen sade till mig att “det kommer så mycket snygga singelbrudar så att till och med du Luther kommer att befinna dig på de som har pippat under det sena nittiotalets sida”. Nöjd med denna rapport om vad som vankades klädde jag upp mig i min snyggaste svid och rensade bort skiten under mina naglar.

Jag funderade under att svagt ögonblick på huruvida jag skulle raka av mig skägget men kom fram till att det skulle få sitta kvar där fram till den dagen jag lämnade lastkajen. Det hade blivit symboliskt med mitt miserabla liv och rakade jag av skägget skulle jag på ett undermedvetet plan någonstans acceptera min lott som lastkajssorterare. Som läget var nu hade jag en kompakt enad kamratkrets som dissade skägget och ville jag ha kvar dem så var jag tvungen att raka bort skägget. Skägget skulle inte vara borta förrän jag var borta från lastkajen. Alltså behövde jag bara sluta på lastkajen så skulle allting bli bra igen. Modens ponens liksom.

Efter denna slutsats gled jag och skägget iväg på festen, efter det att vi hade svalt ned den med ett par whiskeys. Jag var så uppåt så att sjuttio procent av det hade varit nog. Det var länge sedan som jag hade känt mig så satans nöjd med livet vilket resulterade i att jag smög omkring på staden och skickade en massa positiva vibbar åt alla jag mötte. Ett leende här, en vänlig nickning där, parerad med en och en annan blink på ögat. Det var som om solen var nere på jorden och hade på sig en kostym och softade på bland Stockholms gator. Kort sagt jag var jättelycklig och studsade in på festen där det vankades bärs brudar och bra musik.

Jag drack öl som om det vore den sista dagen på jorden och att vi alla skulle stekas på domedagens stekpanna. Mina vänner skrattade åt mina historier och jag skrattade med dem. Allt var som det skulle. Livet var fint. Jag kände mig som festens mittpunkt och centralgestalt. Lastkajen var långt borta. I Sätra. Jag var i City. Jag kände mig som veckans guldgosse.

Vid niotiden kom Cee med sin nye pojkvän och hennes bästa kompis, Tysta My. Jag frös till is i ett par sekunder och visste inte hur jag skulle reagera eller uppträda. Det löste sig dock ganska snabbt i och med att Cee´s nya pojkvän gled fram och slängde fram sin näve med ett mors på sina läppar. Jag tänkte, va fan kan killen vara cool gentemot mig skall jag inte sitta här och sura och spela den före detta förorättade pojkvännen. Det är bara att helgilla läget och gå vidare i livet. Till saken hör också att både Cee och hennes tysta kamrat satt sig ned vid ett bord ett par meter bort och sålunda inte var i min omedelbara närhet.

Jag fortsatte som vanligt och sken vidare och tog ytterligare ett par snäpp på skojighetens autostrada. Musiken var fantastisk och jag gled ned på dansgolvet som var beläget en trappa ned, och gjorde att par snabba glid över golvet för att visa alla var skåpet stod när det gällde dans och rytmik. Det är nämligen som så att när jag har fått i mig ett par knäppar innanför västen så känns det som om jag inte lyder under vanliga fysikaliska regler eller gravitationen. Jag brukade leva under den ganska vanskliga föreställningen att jag nog kunde ge herrarna James Brown, Michael Jackson och Prince ett par lektioner med tips och råd. Jag steppade på som den värsta Fred Astaren tills mitt hjärta och mina lungor sade ifrån.

Jag gick flämtande upp igen till andra våningen och upptäckte till min stora sorg att folk hade samlat sig i små grupper och att jag inte var särskilt intresserad av någon av grupperingarna. Jag lutade mig mot väggen och spelade svår i ett par minuter och drack mer öl med den tvärhuggna hakans attityd. Jag tittade bort mot Cee´s bord och såg de tre sitta hukade över varsitt glas vatten och tänkte, fan de är så tråkiga och vattendrickande så att klockorna stannar. Efter en stunds bligande under lugg åt deras håll inser jag att de inte alls sitter och dricker vatten utan de sitter med olika groggar och super. För i helvete dom festar ju mer än hela lokalen tillsammans och här står jag och spelar tvärhuggen haka och fjär i blicken.

Jag upptäcker att tysta My sitter och stirrar med sina stora ögon emot mig och ler inbjudande ungefär som om hon ville säga “kom hit”. Jag släntrar över och styr upp en stol och blir frågad om jag vill ha en drink. Cee är jättefull och glad som jag inte har sett henne på mycket länge. Hennes snubbe sitter med en ostadig blick och ler och frågar hur läget är.

– Fint, säger jag och tackar och tar emot drinken han erbjuder mig.
– Skål, då! säger Cee.
– Skål, säger jag och tar en djup klunk av min gin och tonic.

Jag bakar en snus och stoppar in en gigantisk prilla. Grejen är att min mun tappar känseln ju mer alkohol jag får i mig, vilket nästan alltid resulterar i dessa enorma prillor som till hälften hänger utanför munnen. Så otroligt ofräscht egentligen, men tack vare skäggets avledande effekt så var jag nog inte alldeles för ful. För övrigt var de väldigt packade. Jag börjar berätta om mina erfarenheter från Postens stora värld av avgaser och hela bordet kiknar av skratt och vi drar till oss uppmärksamheten. Fler människor ansluter och vi sitter väl en tio personer och garvar och festar. Tysta My sitter hela tiden ganska tyst och betraktar mig diskret. Till slut tar hon mod till sig, böjer sig framåt, stirrar mig i ögonen efter att ha vindat och skelat så mycket innan hon fick fokus så att jag kände mig både närvarande och frånvarande vilket var en jävligt makaber känsla eftersom den hade stöd av en massa gin, och säger;

– Jag vet att du kallar mig Tyschta My!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…