KAPITEL 20 eller Ebba the movie
När jag kom hem från USA så behövde jag ett arbete som jag inte kräktes på. Visserligen var jag tvungen att hora och arbeta på DN under sommaren, men typ den första dagen i augusti klev jag iväg och sökte jobb på en budfirma. Adena Pickos. Jag träffade Picko Troberg som var chef för hela företaget under en fika och han sade att jag kunde hoppa in med omedelbar verkan. Han vill bara se mig köra innan jag fick nycklarna till bilen. Visst sade jag och vi hoppade in i en bil och han sa att jag skulle ta mig så snabbt som möjligt till city från Solna. Consider it as done, sade jag kaxigt och lade gasen i botten.
Jag lade om ratten till höger vid Solnapåfarten och gasade skiten ur Opeln jag fick. Väl framme vid Norrtull lyckades jag missa stoppljusen och for igenom korsningen som en hal tvål i en blöt hand under en stressig dusch i fängelset. Picko bara log och sade att jag hade fått jobbet. Enda gången man gör något fel i livet som ger bra utväxling.
När det kommer till bandet så satsade vi fett från början och gick snabbt in i en studio för att spela in ett par låtar som vi skulle skicka till skivbolagen. Vi spelade in fyra låtar som hette “Trashed Down”, “Coming Closer” , “Lady” och “Living In A Dream” som vi skickade runt. Vi fick inte ett enda svar. Vilket i sig självt om något var ett svar lika tydligt som någonting annat. Senare på hösten samma år så fick vi chans att spela i Täby på en talangjakt. Vi drog dit och körde över alla andra band. Vi vann stort och det var en bekräftelse på att någonting stort var på gång med oss. I samma tävling deltog ett band som jag inte minns namnet på som också spelade funk. One way eller No way eller så kan de till och med ha hetat This way.
Det som kvittar är vad de hade för namn. Hallå liksom! Det som egentligen var av vikt var att de hade en fantastiskt vacker sångerska i bandet. Vilket är av vikt i alla delar av världen. Inte sant? Inte nog med att det var en kvinnlig vacker sångerska som också var imponerad av oss. Hon kom fram till mig efteråt och grattade mig och frågade om vi kunde fika någongång. Jag synade henne omärkligt och jag tyckte att hon var något för kort men förutom det var hon hur snygg och attraktiv som helst. Visst sade jag och gav henne mitt telefonnummer. Vad hade jag att förlora? Hon ringde upp mig ett par dagar senare och vi satte oss på Vau De Ville mitt i stan och tog en fika. Vi satt och snackade om allting och vid ett tillfälle kom frågan om våra efternamn upp, och det var där jag dabbade mig.
Hon hette Ebba i förnamn och jag hade lite svårt att smälta det. Jag menar Ebba, det kan man väl för fan inte heta. Säger jag med världens konstigaste förnamn liksom. Jag får reda på att hon heter Blitz i efternamn och vägrar tro det. Jag tror att jag sade att hon måste driva med mig.
– Du kan inte heta Ebba Blitz, du skojar med mig, sade jag så där cool som jag kände mig eftersom jag var en firad sångare i ett band som just hade vunnit en viktig talangjakt och tog en djup klunk av min Coke. Oh… yeah!
Hon halade upp legitimationen och det fick tyst på mig. Vi fikade under en tryckande tystnad. Inte en sån där tystnad som man kan uppleva med gamla goda vänner där man inte behöver snacka utan kan chilla en stund. Utan den där obehagliga där man inte visste vad man skulle säga eller vart man skulle titta. När det blev dags att bryta upp skildes vi under hövliga hälsningar om att vi visst skulle höras igen, men både hon och jag visste att jag hade gjort bort mig. Hon skulle aldrig mer ringa mig. Hon skulle heller till skillnad från mig aldrig mer se mig.
Döm om min förvåning när jag några år senare sätter på kanal fyra och ser henne chilla där. Ungefär som om hon ville säga Take a Picture Of That Mother fucker!!! My name i Ebba Blitz and you… working on a postkaj sorting avgasrör nu va? Ha ha ha ha!!!
Det var visserligen ett par år innan jag hade klivit in på den gudsförgätna lastkajen, men om man anser att ödet är det som styr kunde hon ha sagt den frasen och ingenting jag hade gjort hade kunnat få mig att undvika min framtid som förste avgassorterare. Det var skrivet i stjärnorna.
Budandet däremot gick som smort. Jag körde bil som om jag inte kunde annat och fick betalt för det. Vilket i viss mån stämde med min verklighet. Det som fick mig att en dag vakna upp och inse att det finns viktigare saker att göra än att riskera liv och lem, för att några lallare inte kunde hålla sina tider, var när jag åkte fast av en civilpolisbil mitt i city. Precis utanför cafe Vau De Ville, där jag hade fikat med Ebba och alla andra polare. Det var liksom min samlingspunkt. Jag kände alla som arbetade där samt var ”tjena hur e leget” med de flesta stammisarna.
Det började med att jag satt i en bilkö på Södermalm och hade ett paket i bilen som helst skulle ha varit framme igår. Som alla budpaket visade det sig sedan. Man fick en klapp på axeln av idioten som hade beställt budet. Typ förtroendeingivande som om man delade någon hemlighet. Dessa klappar på axeln följdes alltid åt av kommentarer ”om du kan köra lite extra snabbt, för de som skall ha paketet sitter nämligen och väntar serru”. Vid dessa lägen nickade man jakande på huvudet, fast man inombords ville säga ” hörru ditt pucko, om du e så jävla kass i huvudet så att du inte gör klart det du skall göra inom rimlig tid, så skall du inte komma här och kräva att jag skall riskera liv och lem för din skull”.
Men man var ju företagets ansikte utåt, så allt man hade att göra vara bara att le och väl inne i bilen kasta skiten så långt bak man kunde och köra så långsamt som möjligt till destinationsorten. Så här blev man efter ett par veckors budande. Jag hade inte kommit in i detta stadium än. Jag brann fortfarande för paketens snabba leverans. Jag hade inte kommit till jag-ska-ta-mig-fan-backa-bilen-till-destinationsorten-genom-enkelriktade-gator-
bara-för-att-jävlas-med-puckot stadiet ännu.
Hur som helst. När jag väl hade lyckats tråckla upp mig till Slussen medelst en och en annan galen manöver, skarp vänstersväng för att undvika kollision med en barnvagn, hyttande med högernäven och ett ”Jävla blindstyre, Götgatan är inte en spontan gågata!”, skickligt parerat med ett par Novalucol, så lyckades jag hamna bakom en polsk jävla Lada som inte hade bråttom. Jag tutade på tutan som om jag befann mig i trafiken i Madrid. Vilket inte hade någon effekt på dem annat än att de saktade in ytterligare, vilket skedde i höjd med slottet. Jag trodde ta mig fan att de skulle räkna hur många stenar slottsmuren bestod av. Så sakta körde de.
Fuck It, tänkte jag och klämde i mig ytterligare ett par Novalucol, langade in en dubbel portion ettans och bytte fil till bussfilen och gasade på. Denna gång hytte jag med vänsternäven, eftersom jag passerade dem på insidan. Precis när det blev rött ljus. Det gav jag blanka fan i. Jag gasade på som om mitt liv hängde på det om inte annat till sjuttio procent. Jag minns att jag kollade snabbt i backspegeln och flyktigt noterade att det var en Ford Sierra, mörkblå som gjorde samma sak som jag. I mitt stressade antilopliknande tillstånd tänkte jag bara att det måste vara minst lika stressade som jag är, och lade pedalen platt mot bilgolvet.
Jag ville nämligen inte sinka dem…
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
