Oklara drömmar…

Jag cyklar nedför en trappa i silke. Makabert nog är den rätt hård, vilket förvånar mig. Cykelstyret är av lakrits och jag tar en tugga, och ut växer en ny del. Solen skiner grönt som en kiwi. På andra sidan gatan står polaren Christian som jag inte gillar med en dykutrustning på och bredvid honom står Halle Berry i en röd tajt flygvärdinnedräkt. Jag plingar med klockan och cykeln utbrister:

– Christian!, med ett konstigt maj7 ackord som bakgrundmatta.

Han vänder sig om. Långsamt eftersom simfötterna sinkar honom och säger:

– Steffo, läget?
– Skitbra, säger jag tuggande lakrits.
– Bor du här, frågar han
– Min cykel är av lakrits, säger jag ovidkommande.
– Åh… är det du som är lakritscykelkillen, säger Halle Berry.
– Men hallå, du är ju…
– Jag vet…
– Vet du att jag…
-…ja jag vet. Men visste du att jag drömt om att få träffa dig. Jag har sagt till Christian i flera år men han har alltid haft något emot dig.
– Men nu är jag här.
– Jag också, sade hon och kröp in i min famn.

Hon vred ned sitt huvud emot mig. För att vara så kort var hon rätt så lång. En orkester bestående av dåligt sminkade clowner uppenbarade sig från ingenstans och spelade en instrumental version av “Fuck Like a Beast“. Jag vred upp mitt huvud och skulle precis placera mina läppar emot…

*piiip*
*piiip*

Varför kan inte drömmar sluta i tid. Man sveps iväg med vakenhetens nödvändighet om att närvaron i den vakna världen är påkallat. Oftast sker det medelst ett irriterande digitalt pipande. Så jävla oelegant. Och alltid i ett kritiskt skede i drömmen.

Man vaknar med en känsla av att ha blivit blåst på pengarna. Cliff hangers utan möjlighet till att kolla hur det gick. Hur kul är det? Och om man mot förmodan skulle lyckas med konststycket att kliva in i “drömmen om Halle Berry 2“, så kan man ge sig fan på att man inte minns ettan. Det är en konstant ickevinstutdelande situation.

Fan nu kan jag inte kolla på film med Halle Berry utan att undra hur det hade gått för oss…